Från botten av mig själv.
Tänkte ta och skriva direkt från hjärtat precis som jag känner. Detta handlar inte om hästar eller ridning utan om en annan sak som verkligen ligger mig varmt om hjärtat nämligen innebandyn. Ni som inte vill läsa, läser naturligtvis inte det är bara att hoppa över men det är viktigt för mig att skriva detta.
Min innebandy historia kan göras oändligt lång och jag har redan skrivit om den innan som ni kan läsa HÄR. Jag tror inte att någon riktigt kan förstå min kärlek till denna sporten, den ligger mig varmt om hjärtat exakt lika mycket som hästarna och ridningen gör. Jag känner mig inte hel när jag nu inte kan spela och träna så som jag vill. Känner mig väldigt invalid och ibland innan jag ska gå och sova så fäller jag en tår för att jag inte hinner med. Det bästa som någonsin har hänt under mitt innebandy liv är den dagen jag började i Craftstaden, jag skämtar inte det är seriöst världens mest underbara lag. Trivs så sjukt bra så det finns inte, alla underbart fina spelare och speciellt så trevliga tränare. Börjar lipa just när ni läser den här meningen för jag har inte valt bort innebandyn frivilligt. Ni är så fina och ni bemötte mig verkligen på bästa möjliga sätt. Att ha fått lära känna er är faktiskt bland de bästa som har hänt mig i mitt liv, tro mig. Innan trivdes jag inte, blev mobbad och de tryckte ner mig VARJE träning. Men bara det att ni accepterar mig för den jag är, det är helt otroligt faktiskt.
Förra året stressade jag för mycket, åt nästan aldrig och pressade mig själv för att försöka hinna med. Det kändes och min kropp sa ifrån ordentligt att så kan jag inte hålla på för då går jag in i väggen. Mina värden låg dåligt till och jag fick börja käka tabletter flera gånger om dagen för att ta det lugnt. Varför utsatte jag mig för detta undrar ni då? Jo för jag älskar sporten mer än något annat. Det är som ett rent helvete som jag vaknar upp i varje morgon då jag inte får göra det jag vill. Det är så fruktansvärt hemskt så ni anar inte. FAN. Det är som en stor tung sten som täpper till hjärtat, gör så fruktansvärt ont i hela mig utan er och innebandyn.
När jag står på planen då är det fokus till tusen procent. På planen är jag lyckligare än någon annanstans och jag trivs där så otroligt mycket. Jag vet att jag kan det här, jag kan spela och jag vill det så otroligt mycket. Som någon vän till mig sa "Man ser att lyckan i dina ögon har slocknat lite sen du slutade spela innebandy". Det var den finaste kommentar jag någonsin fått höra tror jag började storlipa med en gång.
Jag har gått från att ha:
.... varit en osäker person till en person med självförtroende
.... varit en person som känt sig hatad till en person som känner sig välkommen och accepterad
.... varit en person som tvivlat på att jag faktiskt kan till en som vet att jag kan
.... varit en person som nästintill alltid suttit på bänken till en "ordinarie" spelare
Vem ska jag nu tacka för allt detta?! Jo såklart alla underbara själar i Craftstaden! Ni har fått mig att förstå att det finns de som vill mig väl, det finns de som uppskattar det jag gör och de som tycker om mig. Mitt självförtroende låg och trampade på botten, var nära att lägga av. Ska säga som det är... Jag grät efter varje träning jag gjorde i Sandbäckshult för att jag kände mig så värdelös. Fick blickar av vissa personer som jämt ville trycka ner mig, jag var aldrig en favorit av någon. Jag fick jämt ta bänkplatsen, spelade inte EN ENDA HEL match där. Jag var verkligen den sämsta spelare som de hade och det kändes så hemskt. På lagfesterna var jag den som satt vid sidan av och pratade med mig själv. Har aldrig känt mig så utanför i hela mitt liv. Så kommer man hit, till er där alla är så fruktansvärt snälla. Jag var så rädd att jag skakade innan min första träning med er för jag trodde att ni skulle tycka illa om mig här med vilket ni verkligen inte gjorde. Ni välkomnade mig och jag började mer och mer prata med alla i laget. Idag står jag här och tycker om er alla i laget, ni är verkligen lycka för mig, alla är mina vänner! Att få spela med er är en stor ÄRA för mig och jag är så stolt över er. Går ofta och pratar om er här hemma med min familj, skryter gärna om er för jag är som sagt så otroligt stolt över er ALLIHOP.
Det är bara avståndet som förstör alltihop!
Många har frågat varför jag inte spelar i Fliseryd eller i Sandbäckshult då eftersom det är närmare och jag vill hålla på med innebandyn. Svaret är så jävla simpelt och det svarar jag alltid. "Ska jag spela innebandy så ska jag då fan göra det i Craftstaden, INGEN annanstans"
Allt som står här i texten stämmer till 100%, det är precis såhär jag känner.
Det är här jag känner mig som bäst, starkast i mig själv. Det är här jag vill vara helst dygnet runt.
Ni kan ta innebandyn ifrån mig men aldrig mig ifrån innebandyn! ♥
Min innebandy historia kan göras oändligt lång och jag har redan skrivit om den innan som ni kan läsa HÄR. Jag tror inte att någon riktigt kan förstå min kärlek till denna sporten, den ligger mig varmt om hjärtat exakt lika mycket som hästarna och ridningen gör. Jag känner mig inte hel när jag nu inte kan spela och träna så som jag vill. Känner mig väldigt invalid och ibland innan jag ska gå och sova så fäller jag en tår för att jag inte hinner med. Det bästa som någonsin har hänt under mitt innebandy liv är den dagen jag började i Craftstaden, jag skämtar inte det är seriöst världens mest underbara lag. Trivs så sjukt bra så det finns inte, alla underbart fina spelare och speciellt så trevliga tränare. Börjar lipa just när ni läser den här meningen för jag har inte valt bort innebandyn frivilligt. Ni är så fina och ni bemötte mig verkligen på bästa möjliga sätt. Att ha fått lära känna er är faktiskt bland de bästa som har hänt mig i mitt liv, tro mig. Innan trivdes jag inte, blev mobbad och de tryckte ner mig VARJE träning. Men bara det att ni accepterar mig för den jag är, det är helt otroligt faktiskt.
Förra året stressade jag för mycket, åt nästan aldrig och pressade mig själv för att försöka hinna med. Det kändes och min kropp sa ifrån ordentligt att så kan jag inte hålla på för då går jag in i väggen. Mina värden låg dåligt till och jag fick börja käka tabletter flera gånger om dagen för att ta det lugnt. Varför utsatte jag mig för detta undrar ni då? Jo för jag älskar sporten mer än något annat. Det är som ett rent helvete som jag vaknar upp i varje morgon då jag inte får göra det jag vill. Det är så fruktansvärt hemskt så ni anar inte. FAN. Det är som en stor tung sten som täpper till hjärtat, gör så fruktansvärt ont i hela mig utan er och innebandyn.
När jag står på planen då är det fokus till tusen procent. På planen är jag lyckligare än någon annanstans och jag trivs där så otroligt mycket. Jag vet att jag kan det här, jag kan spela och jag vill det så otroligt mycket. Som någon vän till mig sa "Man ser att lyckan i dina ögon har slocknat lite sen du slutade spela innebandy". Det var den finaste kommentar jag någonsin fått höra tror jag började storlipa med en gång.
Jag har gått från att ha:
.... varit en osäker person till en person med självförtroende
.... varit en person som känt sig hatad till en person som känner sig välkommen och accepterad
.... varit en person som tvivlat på att jag faktiskt kan till en som vet att jag kan
.... varit en person som nästintill alltid suttit på bänken till en "ordinarie" spelare
Vem ska jag nu tacka för allt detta?! Jo såklart alla underbara själar i Craftstaden! Ni har fått mig att förstå att det finns de som vill mig väl, det finns de som uppskattar det jag gör och de som tycker om mig. Mitt självförtroende låg och trampade på botten, var nära att lägga av. Ska säga som det är... Jag grät efter varje träning jag gjorde i Sandbäckshult för att jag kände mig så värdelös. Fick blickar av vissa personer som jämt ville trycka ner mig, jag var aldrig en favorit av någon. Jag fick jämt ta bänkplatsen, spelade inte EN ENDA HEL match där. Jag var verkligen den sämsta spelare som de hade och det kändes så hemskt. På lagfesterna var jag den som satt vid sidan av och pratade med mig själv. Har aldrig känt mig så utanför i hela mitt liv. Så kommer man hit, till er där alla är så fruktansvärt snälla. Jag var så rädd att jag skakade innan min första träning med er för jag trodde att ni skulle tycka illa om mig här med vilket ni verkligen inte gjorde. Ni välkomnade mig och jag började mer och mer prata med alla i laget. Idag står jag här och tycker om er alla i laget, ni är verkligen lycka för mig, alla är mina vänner! Att få spela med er är en stor ÄRA för mig och jag är så stolt över er. Går ofta och pratar om er här hemma med min familj, skryter gärna om er för jag är som sagt så otroligt stolt över er ALLIHOP.
Det är bara avståndet som förstör alltihop!
Många har frågat varför jag inte spelar i Fliseryd eller i Sandbäckshult då eftersom det är närmare och jag vill hålla på med innebandyn. Svaret är så jävla simpelt och det svarar jag alltid. "Ska jag spela innebandy så ska jag då fan göra det i Craftstaden, INGEN annanstans"
Allt som står här i texten stämmer till 100%, det är precis såhär jag känner.
Det är här jag känner mig som bäst, starkast i mig själv. Det är här jag vill vara helst dygnet runt.
Ni kan ta innebandyn ifrån mig men aldrig mig ifrån innebandyn! ♥
