Sooo true...
I wanna love you, but I better not touch
I wanna hold you, but my senses tell me to stop
I wanna kiss you, but I want it too much
I wanna taste you, but your lips are venomous poison
Det här med kärlek är nog det mest komplicerade som finns. Som en slags inre konflikt i kroppen där hjärtat säger JA men hjärnan säger NEJ. It´s complicated...
I wanna hold you, but my senses tell me to stop
I wanna kiss you, but I want it too much
I wanna taste you, but your lips are venomous poison
Det här med kärlek är nog det mest komplicerade som finns. Som en slags inre konflikt i kroppen där hjärtat säger JA men hjärnan säger NEJ. It´s complicated...
Följdfrågan lyder
Fick en kommentar om att jag läser Linn Olssons blogg och det gör jag, varje dag. Såhär är det, jag läste inte Linns blogg när hon provocerade och betedde sig illa som många påstår och därför kan jag inte döma henne för jag har inte sett det med egna ögon. Jag började läsa teamSL precis innan de gjorde sitt uppbrott och då la jag inte märke till någon provokation. Och idag när jag läser hennes blogg så finner jag ingen elak provokation så därför fortsätter jag att läsa hennes blogg. Jag dömer INGEN innan jag själv bildat en uppfattning och av den uppfattningen jag fått ifrån Linn är att hon är en genomgo person både i bloggen och i verkligheten. Vad hon har gjort innan jag visste att hon existerade är bara upp till henne. Jag har aldrig farit illa eller sett att hon pikat andra i hennes inlägg. Förstår ni?
Det är detta jag menar. Provokation uppfattas väldigt olika i allas ögon. Det som jag tycker är provokation kanske inte någon annan anser vara det och vise versa.
Hoppas du fick svar på din fråga nu Johanna! :)
Det är detta jag menar. Provokation uppfattas väldigt olika i allas ögon. Det som jag tycker är provokation kanske inte någon annan anser vara det och vise versa.
Hoppas du fick svar på din fråga nu Johanna! :)
Provokation
Det här är ett hett diskussionsämne i bloggvärlden och nu tänkte jag ta upp vad jag tycker om det här ämnet.
Logiskt sätt är det väldigt lätt att få en stor blogg. Det är bara att provocera sig fram och pika andra hela tiden i varje inlägg just för att få människor att reagera och bli upprörda så bloggen sprider sig snabbare än blixten. Jag vill ha en stor blogg men varför gör jag inte på det här sättet då? Det är ju så lätt?
För att jag vill inte ha en stor blogg på någon annans bekostnad. Jag vill inte sitta och pika andra hela tiden för att öka min statistikmätare. DET ÄR FEL. Många ser det inte som något farligt då det "bara är över internet" men att hänga ut någon är faktiskt lika med att mobba någon. Jag fick starta en blogg av mamma men då lovade jag också att jag aldrig skulle hänga ut någon eller skriva något taskigt även om någon har gjort mig riktigt illa. Det är en sak jag alltid kommer att stå fast vid och hålla. Det är fel att lägga sig på dagisnivån som jag faktiskt väljer att kalla det. Jag är snart 18 år, man håller inte på med sånt här då. Har tagit mig förbi det omogna stadiet i livet.
Att provocera med flit anser jag vara ett desperat rop efter en stor blogg. Idioti skulle jag med ett annat ord kalla provokation även att det i många ögon är roande att läsa så är det fel sätt att gå tillväga. Tyvärr finns det många bloggar som provocerar till en början för att få upp läsare för att sedan kunna ändra stil och bli "snälla". Dubbelmoralen lyser rakt igenom och det blir bara en stor hög med skit av bloggen. Det ser jag som ett falskt spel och det är riktigt fult att göra på det sättet. Förstår inte hur människan har samvete att göra såhär? Jag skulle aldrig kunna njuta av att ha en stor blogg om jag visste att den grundades på någon annans bekostnad.
Jag skulle aldrig någonsin med handen på hjärtat provocera med flit. Sen vet ju inte jag vad provokation är för ER. Ni kanske upplever mina inlägg som provokation utan att jag vet om det. Det är så olika hur man betonar ordet provokation. Men jag försöker verkligen att inte provocera och jag uppmanar er alla med bloggar där ute att INTE provocera fram något. För jag tror inte att någon egentligen vill driva en stor blogg som endast innehåller påhopp eller falska anklagelser? Förstår inte hur människor kan tycka det är OKEJ att göra precis vad som helst för att få en högre status i bloggvärlden. Jag blir verkligen rädd för mänskligheten ibland.
Att provocera och trycka ner någon är FEL. Vill ni bli provocerade så är detta fel blogg att läsa för er för jag kommer ALDRIG, NEVEREVER lägga mig på den nivån. Tack och hej för mig!
Logiskt sätt är det väldigt lätt att få en stor blogg. Det är bara att provocera sig fram och pika andra hela tiden i varje inlägg just för att få människor att reagera och bli upprörda så bloggen sprider sig snabbare än blixten. Jag vill ha en stor blogg men varför gör jag inte på det här sättet då? Det är ju så lätt?
För att jag vill inte ha en stor blogg på någon annans bekostnad. Jag vill inte sitta och pika andra hela tiden för att öka min statistikmätare. DET ÄR FEL. Många ser det inte som något farligt då det "bara är över internet" men att hänga ut någon är faktiskt lika med att mobba någon. Jag fick starta en blogg av mamma men då lovade jag också att jag aldrig skulle hänga ut någon eller skriva något taskigt även om någon har gjort mig riktigt illa. Det är en sak jag alltid kommer att stå fast vid och hålla. Det är fel att lägga sig på dagisnivån som jag faktiskt väljer att kalla det. Jag är snart 18 år, man håller inte på med sånt här då. Har tagit mig förbi det omogna stadiet i livet.
Att provocera med flit anser jag vara ett desperat rop efter en stor blogg. Idioti skulle jag med ett annat ord kalla provokation även att det i många ögon är roande att läsa så är det fel sätt att gå tillväga. Tyvärr finns det många bloggar som provocerar till en början för att få upp läsare för att sedan kunna ändra stil och bli "snälla". Dubbelmoralen lyser rakt igenom och det blir bara en stor hög med skit av bloggen. Det ser jag som ett falskt spel och det är riktigt fult att göra på det sättet. Förstår inte hur människan har samvete att göra såhär? Jag skulle aldrig kunna njuta av att ha en stor blogg om jag visste att den grundades på någon annans bekostnad.
Jag skulle aldrig någonsin med handen på hjärtat provocera med flit. Sen vet ju inte jag vad provokation är för ER. Ni kanske upplever mina inlägg som provokation utan att jag vet om det. Det är så olika hur man betonar ordet provokation. Men jag försöker verkligen att inte provocera och jag uppmanar er alla med bloggar där ute att INTE provocera fram något. För jag tror inte att någon egentligen vill driva en stor blogg som endast innehåller påhopp eller falska anklagelser? Förstår inte hur människor kan tycka det är OKEJ att göra precis vad som helst för att få en högre status i bloggvärlden. Jag blir verkligen rädd för mänskligheten ibland.
Att provocera och trycka ner någon är FEL. Vill ni bli provocerade så är detta fel blogg att läsa för er för jag kommer ALDRIG, NEVEREVER lägga mig på den nivån. Tack och hej för mig!
Hiss alá Elin
• MITT PÄLSGLANS
- Jag har haft många pälsglans genom tiderna men detta tar hem priset som det absolut bästa pälsglanset. Det har räckt i ett helt år, exakt ett helt år. Köpte detta innan Börjes Cup förra året och det har räckt tills idag. Med andra ord är det väldigt drygt då jag faktiskt använder det till svansen varje dag. Man behöver inte ta överdrivet mycket, bara lite på borsten och vips så har man en jättesnygg svans. Padde hade redan jättetjock svans så den försöker jag ta tillvara på och jag ser skillnad efter den här flaskan. Svansen känns tjockare och är lätt att borsta igenom. En STOR hiss till detta! Det enda som kanske svider lite är priset, jag köpte detta på City Gross för 180 :-
• SOMMAREN!
- Hur härligt är det inte med sommarvärmen utanför? En obeskrivlig känsla att känna sig fri. De långa och varma sommarkvällarna. Att vakna upp varje morgon för att det är för ljust, titta ut genom fönstret och inse att det är ett underbart väder. De långa ridturerna och sommarcuperna. Frukost ute på altanen. Åka iväg och bada ute i havet eller polen utanför. Kunna ligga och steka en hel dag i solen och få fin färg. Gå ut och plocka hallon/smultron utanför. Grillkvällar med människor man tycker om. Sommaren får en STOR hiss av mig!
• MINA UNDERBARA BLOGGLÄSARE!
- Fina ord rullar in dagligen och jag är så tacksam. Vissa av er har jag chattat med väldigt mycket och jag hoppas att ni tycker att jag lägger ner tid till er för det försöker jag alltid att göra - varje dag. Ni ger mig så mycket och då vill jag ge tillbaka lika mycket för jag blir verkligen varm inombords när folk tar sig tiden att göra saker till mig eller skriva något fint. Det värmer upp de kallaste decemberdagarna, promise! Bloggen växer och växer. Era kommentarer lyser upp mina dagar, att ni vill att jag ska leverera ut saker till er gör mig verkligen motiverad att fortsätta. Ni är helt enkelt för underbara!
Film som underbara Fredrika gjort till mig ♥
Åsiktsinlägg om ridskolor
Förstår inte varför man ska hålla på och debattera om ridskolor överhuvudtaget egentligen. Varför skulle ett ridskolebarn vara sämre än en privatryttare? Jag tror att många som går på ridskola sätter sig själva i ett underkast för att de inte kanske har tillgång till att hyra/köpa en egen ponny/häst. Jag själv har ingen erfarenhet av att inte ha någon ponny för det har jag i princip alltid haft så länge jag kan minnas. Däremot har jag också börjat mina första år på ridskola så jag tänkte ta och utgå ifrån dem.
Vi alla är ju med på att man måste börja någonstans, man måste ha en grund att stå på innan man kan gå vidare. För ingen i världen har väl börjat med en elitponny och börjat hoppa 1,50m hinder?
Det fungerar ju inte så precis att "Hej här har du en ponny/häst som gör allt du ber om, bara att hoppa upp och tävla elitklasser". Näe, man måste börja någonstans och då är en ridskola ett optimalt val, enligt mig. Angelica Augustsson började på ridskola som liten och vart är hon nu? I eliten och tävlar internationellt för Sverige.
På en ridskola finns det inte bara du runt omkring utan även andra elever som man kan lära sig utav. Det finns en ledare som lär dig alla basgrunderna, det vi idag kallar ridlärare. Ridlärarens uppgift är att göra ridningen till en rolig grej och framförallt att lära ut allt som har med ridning/hantering att göra. Är man osäker på någonting som rör hästen så finns det alltid någon du kan rådfråga på plats. Du behöver aldrig känna dig ensam. Man hittar nya vänner och kommer in i en go gemenskap. Dina föräldrar kan med lätthet skicka iväg dig till en ridskola då föräldern vet att du blir bra omhändertagen. Det är en stor trygghet med en ridskola!
Som jag ser det så finns det bara en nackdel med att ha en privathäst på en ridskola och det är att det kan bli mycket spring runt i kring. Mer än så hittar inte jag några som helst nackdelar. Har sett många debatter om att ridskolehästar har det sämre än privathästar men det håller jag inte med om överhuvudtaget. De rids av olika människor kanske två pass om dagen, ibland 3. Jag tror inte att en häst mår dåligt över att bli riden och borstad varje dag. De får även gå på sommarbete om sommaren och får vara hästar. Sen finns det såklart hästar som inte trivs med att gå på ridskola men det märker man väldigt snabbt isåfall och jag tror att ridlärarna tar hänsyn till det och gör det bästa av den situationen. Sen om det skulle hända någonting med en häst eller med en människa så finns det alltid någon som upptäcker detta.
Jag fick min första ponny när jag var 6 år tack vare att jag hade en hästkunnig mamma som ridit/tävlat som tonåring. Ponnyn jag fick var ett treårigt russ som inte var inridet. Såklart red inte jag, 6 år gammal in ponnyn själv utan vi bad andra tjejer göra det. Men innan jag fick Börje, som hästen hette, så hade jag gått på ridlekis i 1-2 år. Efter det att jag fick min ponny så började jag även på Bätteropps ridskola och det är härifrån jag lärt mig allt jag kan, nästan. Jag har ridit på ridskola även med mina privathästar, även med Paddington för jag behövde mycket hjälp till en början med honom. Det är inte pinsamt att inse att man faktiskt behöver hjälp, ta all hjälp ni kan få! Jag är så glad att jag fick rida på ridskola, det är jag verkligen. Utan den utbildningen jag skaffade mig där så hade jag inte haft den förståelsen för hästen som jag har idag. TACK mamma för att jag fick lägga min grund i ridningen på en ridskola.
Att ridskolebarn skulle vara sämre än andra är bara bullshit, varför skulle de vara sämre än en privatryttare för?
Ridskolebarn lär sig att rida ett flertal olika hästar vilket man växer som ryttare på. Sen tar man in så mycket intryck från alla håll och kanter vardagligen vilket resulterar i mer erfarenhet. Vill ni börja rida, så sök upp en ridskola nära dig istället för att börja med en helt egen ponny. Tro mig, när du har mognat till dig som ryttare, fått lite mer kött på benen så kommer dina föräldrar att inse till slut att du är redo för en egen ponny.
Som en sista punkt så tänkte jag lägga till en sak som jag tycker ni kan lägga på minnet. Vi hade en ridskole-elev och en ridskoleponny som deltog i vårt division 1 lag. Ekipaget hoppade LA - utan problem. Allt går om man bara har viljan att göra det oavsett om man är privat eller ridskoleryttare. Värt att tänka på!
Vad är er åsikt om ridskolor?
Positivt/negativt?
Vi alla är ju med på att man måste börja någonstans, man måste ha en grund att stå på innan man kan gå vidare. För ingen i världen har väl börjat med en elitponny och börjat hoppa 1,50m hinder?
Det fungerar ju inte så precis att "Hej här har du en ponny/häst som gör allt du ber om, bara att hoppa upp och tävla elitklasser". Näe, man måste börja någonstans och då är en ridskola ett optimalt val, enligt mig. Angelica Augustsson började på ridskola som liten och vart är hon nu? I eliten och tävlar internationellt för Sverige.
På en ridskola finns det inte bara du runt omkring utan även andra elever som man kan lära sig utav. Det finns en ledare som lär dig alla basgrunderna, det vi idag kallar ridlärare. Ridlärarens uppgift är att göra ridningen till en rolig grej och framförallt att lära ut allt som har med ridning/hantering att göra. Är man osäker på någonting som rör hästen så finns det alltid någon du kan rådfråga på plats. Du behöver aldrig känna dig ensam. Man hittar nya vänner och kommer in i en go gemenskap. Dina föräldrar kan med lätthet skicka iväg dig till en ridskola då föräldern vet att du blir bra omhändertagen. Det är en stor trygghet med en ridskola!
Som jag ser det så finns det bara en nackdel med att ha en privathäst på en ridskola och det är att det kan bli mycket spring runt i kring. Mer än så hittar inte jag några som helst nackdelar. Har sett många debatter om att ridskolehästar har det sämre än privathästar men det håller jag inte med om överhuvudtaget. De rids av olika människor kanske två pass om dagen, ibland 3. Jag tror inte att en häst mår dåligt över att bli riden och borstad varje dag. De får även gå på sommarbete om sommaren och får vara hästar. Sen finns det såklart hästar som inte trivs med att gå på ridskola men det märker man väldigt snabbt isåfall och jag tror att ridlärarna tar hänsyn till det och gör det bästa av den situationen. Sen om det skulle hända någonting med en häst eller med en människa så finns det alltid någon som upptäcker detta.
Jag fick min första ponny när jag var 6 år tack vare att jag hade en hästkunnig mamma som ridit/tävlat som tonåring. Ponnyn jag fick var ett treårigt russ som inte var inridet. Såklart red inte jag, 6 år gammal in ponnyn själv utan vi bad andra tjejer göra det. Men innan jag fick Börje, som hästen hette, så hade jag gått på ridlekis i 1-2 år. Efter det att jag fick min ponny så började jag även på Bätteropps ridskola och det är härifrån jag lärt mig allt jag kan, nästan. Jag har ridit på ridskola även med mina privathästar, även med Paddington för jag behövde mycket hjälp till en början med honom. Det är inte pinsamt att inse att man faktiskt behöver hjälp, ta all hjälp ni kan få! Jag är så glad att jag fick rida på ridskola, det är jag verkligen. Utan den utbildningen jag skaffade mig där så hade jag inte haft den förståelsen för hästen som jag har idag. TACK mamma för att jag fick lägga min grund i ridningen på en ridskola.
Att ridskolebarn skulle vara sämre än andra är bara bullshit, varför skulle de vara sämre än en privatryttare för?
Ridskolebarn lär sig att rida ett flertal olika hästar vilket man växer som ryttare på. Sen tar man in så mycket intryck från alla håll och kanter vardagligen vilket resulterar i mer erfarenhet. Vill ni börja rida, så sök upp en ridskola nära dig istället för att börja med en helt egen ponny. Tro mig, när du har mognat till dig som ryttare, fått lite mer kött på benen så kommer dina föräldrar att inse till slut att du är redo för en egen ponny.
Som en sista punkt så tänkte jag lägga till en sak som jag tycker ni kan lägga på minnet. Vi hade en ridskole-elev och en ridskoleponny som deltog i vårt division 1 lag. Ekipaget hoppade LA - utan problem. Allt går om man bara har viljan att göra det oavsett om man är privat eller ridskoleryttare. Värt att tänka på!
Vad är er åsikt om ridskolor?
Positivt/negativt?
Det är viktigt att ta tillvara på det man har, så länge man har det.
Där jag är nu i mitt liv - vill jag alltid vara. Jag mår så sjukt bra! Allt går bättre än någonsin med Paddington, har en otrolig familj och oslagbara vänner. Nu börjar jag förstå på riktigt att sommaren är här, jag slipper plugg på 2 månader. Fyfan vad jag är glad rent ut sagt.
Nu ska jag verkligen ta tillvara på den här stunden i mitt liv, dagarna innan jag fyller 18 för man vet aldrig när det vänder och går mot det sämre igen. Idag lever jag för stunden, det ska jag fortsätta att göra. Strunta i att känna efter och tycka så mycket. Nu ska jag bara köra, tuta och dra igenom.
Inviger mitt sista sommarlov med att byta om nu och ta en mysig skritt-tur ute i skogen i solskenet med min finaste Paddington. Ska andas in lugnet, bibehålla det i kroppen och bara leva.
Det är som att vakna på nytt, som att väckas till liv - som att släppas fri!
Nu ska jag verkligen ta tillvara på den här stunden i mitt liv, dagarna innan jag fyller 18 för man vet aldrig när det vänder och går mot det sämre igen. Idag lever jag för stunden, det ska jag fortsätta att göra. Strunta i att känna efter och tycka så mycket. Nu ska jag bara köra, tuta och dra igenom.
Inviger mitt sista sommarlov med att byta om nu och ta en mysig skritt-tur ute i skogen i solskenet med min finaste Paddington. Ska andas in lugnet, bibehålla det i kroppen och bara leva.
Det är som att vakna på nytt, som att väckas till liv - som att släppas fri!
Bränner upp mina betyg..
Ikväll sitter jag med tårar i ögonen och klumpen i halsen över en enda onödig sak egentligen - mina betyg. Jag har alltid varit mån om att ha bra betyg, satsa i alla ämnen och få mina MVG:n på pappret som lämnas ut i början av sommaren. I 9:an pluggade jag ihjäl mig, brände ut mig totalt men fick höga betyg och stipendium men jag känner nu att det inte var värt det.. tyvärr men jag har ändrat mig totalt om skolan. Jag är så skoltrött att jag suttit hemma och gråtit över ett jobbigt prov/inlämning. Så fort böckerna åker fram så skiter jag i att göra någonting för jag har ingen som helst lust till det!
Jag har valt att läsa alla jobbiga kurser nu för att jag ska kunna läsa vidare sedan om jag nu mot förmodan skulle vilja göra det. Ljuger om jag säger annat än att jag kämpat och slitit den här terminen men jag har inte gjort mitt bästa. Jag vet så mycket väl att jag kan få högre betyg i samtliga ämnen men den här terminen har jag inte orkat sitta 5 timmar om dagen och plugga.
Såklart att jag vill ha högre betyg och har stora mål fortfarande men som sagt det har varit så jobbigt nu de senaste halvåret. I 3:an tänker jag satsa ännu mer på betygen, lägga mer tid till skolan, lämna in uppgifter i tid och PLANERA mina uppgifter. Jag ska gå ut 3:an och veta att jag har kämpat och nått mina höga mål. Dags att plocka fram det bästa av mig själv och visa att jag är en tjej med ambitioner och som har den enorma viljan.
Kan säga såhär att jag har fått två G nu i kurserna Engelska B och Matematik B. Jag lovade mig själv att inte ha några G på pappret när jag slutade men det är ju redan kört nu... men känner att jag inte kunde gjort bättre ifrån mig på matten iaf men engelskan däremot...
Nu ska jag sluta grubbla i det förflutna, gjort är gjort och nu blickar jag framåt igen. Släpper de gamla kurserna och blickar framåt med spänning mot de nya. Det här ska gå vägen nu!
Jag har valt att läsa alla jobbiga kurser nu för att jag ska kunna läsa vidare sedan om jag nu mot förmodan skulle vilja göra det. Ljuger om jag säger annat än att jag kämpat och slitit den här terminen men jag har inte gjort mitt bästa. Jag vet så mycket väl att jag kan få högre betyg i samtliga ämnen men den här terminen har jag inte orkat sitta 5 timmar om dagen och plugga.
Såklart att jag vill ha högre betyg och har stora mål fortfarande men som sagt det har varit så jobbigt nu de senaste halvåret. I 3:an tänker jag satsa ännu mer på betygen, lägga mer tid till skolan, lämna in uppgifter i tid och PLANERA mina uppgifter. Jag ska gå ut 3:an och veta att jag har kämpat och nått mina höga mål. Dags att plocka fram det bästa av mig själv och visa att jag är en tjej med ambitioner och som har den enorma viljan.
Kan säga såhär att jag har fått två G nu i kurserna Engelska B och Matematik B. Jag lovade mig själv att inte ha några G på pappret när jag slutade men det är ju redan kört nu... men känner att jag inte kunde gjort bättre ifrån mig på matten iaf men engelskan däremot...
Nu ska jag sluta grubbla i det förflutna, gjort är gjort och nu blickar jag framåt igen. Släpper de gamla kurserna och blickar framåt med spänning mot de nya. Det här ska gå vägen nu!
Skolavslutningen 2012
Ja i morgon smäller det då, sista dagen i 2:an (fan vad liten jag kände mig nu) menar asså tvåan på gymnasiet för er som inte riktigt hängde med ;)
När jag var liten var jag så otroligt pepp på den här dagen. Jag kom ihåg att jag räknade ner dagarna redan efter jullovet men i år, känner jag ingenting. Någonting jag hatar är att ändra på mina rutiner och traditioner. Att inte få vara i kyrkan i morgon svider hårt och det är så sjukt tråkigt. Vi har ju ALLTID varit det innan och ingen har kommit till skada, förstår inte själva grejen faktiskt... sporthallen, here we come!
Har inte ens brytt mig om att köpa någon ny klänning eller nya skor. Jag skiter i vilket detta året, det är inte ens kul att gå på sommarlov - så känns det iaf nu. Mitt sista sommarlov någonsin och jag ska jobba bort det... ibland känns det bara så trist men jag är pepp på att jobba ändå. Kan inte riktigt skriva ner mina känslor just nu då jag inte känner någonting alls.
I morgon hade jag velat springa ut på balkongen, skrika att vår klass är bäst, hylla en viss lärare och åka flak flera varv runt köpingen, precis som studenterna kommer att göra... ÅH ett år kvar tills det är min tur, ett HELT år... fuck.
Lägger upp bilder i morgon på min outfit som jag lyckades hitta fram. Bilder kommer ni få, i massor i morgon! :)
När jag var liten var jag så otroligt pepp på den här dagen. Jag kom ihåg att jag räknade ner dagarna redan efter jullovet men i år, känner jag ingenting. Någonting jag hatar är att ändra på mina rutiner och traditioner. Att inte få vara i kyrkan i morgon svider hårt och det är så sjukt tråkigt. Vi har ju ALLTID varit det innan och ingen har kommit till skada, förstår inte själva grejen faktiskt... sporthallen, here we come!
Har inte ens brytt mig om att köpa någon ny klänning eller nya skor. Jag skiter i vilket detta året, det är inte ens kul att gå på sommarlov - så känns det iaf nu. Mitt sista sommarlov någonsin och jag ska jobba bort det... ibland känns det bara så trist men jag är pepp på att jobba ändå. Kan inte riktigt skriva ner mina känslor just nu då jag inte känner någonting alls.
I morgon hade jag velat springa ut på balkongen, skrika att vår klass är bäst, hylla en viss lärare och åka flak flera varv runt köpingen, precis som studenterna kommer att göra... ÅH ett år kvar tills det är min tur, ett HELT år... fuck.
Lägger upp bilder i morgon på min outfit som jag lyckades hitta fram. Bilder kommer ni få, i massor i morgon! :)
Ni lyser upp tillvaron
Ville bara säga att jag är glad att någon länkade din blogg på elevating, om du inte hade skrivit på den bloggen så hade jag inte börjat läsa. Du är en grym bloggare och det är verkligen super kul att följa dig med dina hästar och åsikter :)
Vad kul att du hittade hit trots allt! Som ni vet hade jag inte chans att skriva ut min nya bloggadress eller ta farväl av elevating, tråkigt värre. Gick in där idag för det var några som sa att personen skrev skit om mig där, tänker inte nämna hennes namn men ni vet vem jag menar. Detta stämde och jag blev bara allmänt arg när "någon" ljuger vilket hon gjorde. Hon visste min bloggadress men valde att inte skriva ut den. Har släppt det där nu och jag har lovat min mamma och min bästa vän att bara skita i den här personen och att inte hänga ut henne för att jag ska hålla en nivå högre än dessa barnsligheter. Men tycker ändå att ni förtjänar att höra sanningen.
Förvånandsvärt ändå att så många har hittat hit utan att jag länkat på min förra blogg. Känns så skönt att ni fortfarande hänger kvar och läser/kommenterar. NI är guld värda och jag vill inte förlora er pga detta.
Tack för de fina orden du skrev om mig Emilia. Det värmer att du vill fortsätta läsa här på min blogg <3
Vad kul att du hittade hit trots allt! Som ni vet hade jag inte chans att skriva ut min nya bloggadress eller ta farväl av elevating, tråkigt värre. Gick in där idag för det var några som sa att personen skrev skit om mig där, tänker inte nämna hennes namn men ni vet vem jag menar. Detta stämde och jag blev bara allmänt arg när "någon" ljuger vilket hon gjorde. Hon visste min bloggadress men valde att inte skriva ut den. Har släppt det där nu och jag har lovat min mamma och min bästa vän att bara skita i den här personen och att inte hänga ut henne för att jag ska hålla en nivå högre än dessa barnsligheter. Men tycker ändå att ni förtjänar att höra sanningen.
Förvånandsvärt ändå att så många har hittat hit utan att jag länkat på min förra blogg. Känns så skönt att ni fortfarande hänger kvar och läser/kommenterar. NI är guld värda och jag vill inte förlora er pga detta.
Tack för de fina orden du skrev om mig Emilia. Det värmer att du vill fortsätta läsa här på min blogg <3
Det var bättre förr!
Ända sen tidig ålder har jag alltid varit totalt orädd för saker, jag har gjort vågade saker, hittat på saker, vågat ta initiativ till saker och tagit för mig. Dock har jag alltid haft respekt för andra och för våra omtalade hästar. Har varit totalt orädd i hoppningen och i själva ridningen. När jag var 12 år fick jag hoppa upp på en då, bångstyrig storhäst för att ryttaren som ridit hästen innan flugit av i ett högt bocksprång in i staketet och fick föras från platsen i ambulans. Red den här storhästen 2 gånger innan jag startade en klubbhoppning med den på 90cm, helt felfritt och vi stod som vinnare. Det var en skräckblandad förtjusning från min mammas sida tror jag, haha.
Samma sak gäller innebandyn. När jag var liten trodde jag på mig själv, jag visste att jag kunde utföra sporten på en bra nivå. Kommer ihåg efter en träning när jag skulle byta om och hoppa in i duschen innan jag skulle hem, då ringde telefonen. Det var damlagets tränare, mitt hjärta slog i 190. Han frågade om jag ville vara med som reserv på bänken i damlaget div 2, förstår ni hur stort jag tycker att det var eller? Så jag åkte med de stora tjejerna ner till Carlshamn, som reserv. Fick hoppa in ett byte och vad händer? Jag sätter den i mål! 12 år gammal, debut i damlaget div 2 och gör mål. Ofattbart.
Samma sak gällde pojkvänner/vänner innan. Jag var så orädd och oförsiktig av mig. Då var jag inte förstörd någonstans och hade inga ärr som satte gränser inuti mig. Hade aldrig blivit sviken eller sårad av någon vän alls, levde livet på rätt sätt utan att vara rädd för någonting. Jag tog för mig, stod på mig och visade att jag älskade någon till hundra procent. Då VÅGADE jag göra det.
Om vi jämför med hur det ser ut nu så kan jag inte förstå att det är mig jag nyss skrev om. Visst, jag är fortfarande totalt orädd inom ridningen, kan sitta upp på vilken häst som helst utan att vara rädd. Vågar hoppa hur högt som helst osv. Men jag är så otroligt rädd när det kommer till andra saker, som jag gärna backar undan ifrån.
Tex vänner/pojkvänner. Jag har blivit så otroligt dåligt behandlad av båda parter nu på de lite senare åren därav föddes min rädsla, rädslan av att bli sviken. Jag vågar inte visa fullt ut att jag älskar någon, hur mycket jag än vill försöka - det är så svårt att släppa iväg hjärtat efter att ha fått tillbaka det krossat, hoppat och stampat på. Som att skicka ett helt hjärta på posten och sedan få ett brev tillbaka med bitar i. Det är precis så det har varit. Men är det som de säger att man måste dö några gånger innan man kan leva?
Jag vet fortfarande att jag kan spela innebandy men jag behöver ha stöd ifrån någon som bekräftar det åt mig ibland när jag glömmer bort det. Min pappa är ett otroligt stöd i den här situationen. Han säger åt mig när jag gör något dåligt, vad jag ska förbättra och vad jag gör för något bra. Innan behövde jag inte det här stödet, det är för att hela jag backar hela tiden i varje situation - det är så jobbigt att det blivit så.
FAN, vad jag diggade mig själv som liten!!
↑Här har vi henne, Elin 12 år med självförtroende som hette duga!
Samma sak gäller innebandyn. När jag var liten trodde jag på mig själv, jag visste att jag kunde utföra sporten på en bra nivå. Kommer ihåg efter en träning när jag skulle byta om och hoppa in i duschen innan jag skulle hem, då ringde telefonen. Det var damlagets tränare, mitt hjärta slog i 190. Han frågade om jag ville vara med som reserv på bänken i damlaget div 2, förstår ni hur stort jag tycker att det var eller? Så jag åkte med de stora tjejerna ner till Carlshamn, som reserv. Fick hoppa in ett byte och vad händer? Jag sätter den i mål! 12 år gammal, debut i damlaget div 2 och gör mål. Ofattbart.
Samma sak gällde pojkvänner/vänner innan. Jag var så orädd och oförsiktig av mig. Då var jag inte förstörd någonstans och hade inga ärr som satte gränser inuti mig. Hade aldrig blivit sviken eller sårad av någon vän alls, levde livet på rätt sätt utan att vara rädd för någonting. Jag tog för mig, stod på mig och visade att jag älskade någon till hundra procent. Då VÅGADE jag göra det.
Om vi jämför med hur det ser ut nu så kan jag inte förstå att det är mig jag nyss skrev om. Visst, jag är fortfarande totalt orädd inom ridningen, kan sitta upp på vilken häst som helst utan att vara rädd. Vågar hoppa hur högt som helst osv. Men jag är så otroligt rädd när det kommer till andra saker, som jag gärna backar undan ifrån.
Tex vänner/pojkvänner. Jag har blivit så otroligt dåligt behandlad av båda parter nu på de lite senare åren därav föddes min rädsla, rädslan av att bli sviken. Jag vågar inte visa fullt ut att jag älskar någon, hur mycket jag än vill försöka - det är så svårt att släppa iväg hjärtat efter att ha fått tillbaka det krossat, hoppat och stampat på. Som att skicka ett helt hjärta på posten och sedan få ett brev tillbaka med bitar i. Det är precis så det har varit. Men är det som de säger att man måste dö några gånger innan man kan leva?
Jag vet fortfarande att jag kan spela innebandy men jag behöver ha stöd ifrån någon som bekräftar det åt mig ibland när jag glömmer bort det. Min pappa är ett otroligt stöd i den här situationen. Han säger åt mig när jag gör något dåligt, vad jag ska förbättra och vad jag gör för något bra. Innan behövde jag inte det här stödet, det är för att hela jag backar hela tiden i varje situation - det är så jobbigt att det blivit så.
FAN, vad jag diggade mig själv som liten!!
↑Här har vi henne, Elin 12 år med självförtroende som hette duga!
Så otroligt jävla härligt
Mår så fruktansvärt illa så det är inte klokt. Det gungar så att det stänker på fönsterna!! Man känner verkligen hur vinden drar till i sidorna fram och tillbaka. Snart "bara" 2 timmar kvar, heja heja. Nej, nu vill jag bara hem på fast mark...
Ska gå och gräva ner mig någonstans snart tror jag, så jag vaknar upp 19:40.
Ska gå och gräva ner mig någonstans snart tror jag, så jag vaknar upp 19:40.
Never give up on something that once made you smile
En sak jag verkligen vill uppmärksamma är en sak jag vet förekommer mycket inom just hästsporten nämligen att jämföra sig med andra. Tror att mycket "hat" och avundsjuka har sina rötter ifrån att man jämför sig med andra faktiskt om ni tänker efter, så är det nog så. Om man inte ligger på samma höga nivå som någon annan är det lättare at hitta fel samt saker att lägga sin energi att störa sig på. Det finns en viktig sak som jag vill att ni ska ta åt er utav och det är att oavsett ambitionsnivå, träningsnivå eller tävlingsnivå så är ni minst lika duktiga som de andra som ligger steget över er. Jag kommer alltid att acceptera er som de unika människor NI är. Försök aldrig att bli som någon annan, då förlorar du hela din identitet.
Jag kan erkänna att jag känt mig fruktansvärt underlägsen inom ridningen. Har fällt så många tårar över att jag slitit i 4 år utan resultat medan man ser alla andra lyckas på betydligt kortare tid. För jag vet vilket hästjobb jag lagt ner på mina hästar, mer än vad någon annan som ligger på en högre nivå än mig kanske har gjort, så har verkligen känt att det har varit orättvist - bad times. Men säg den gången livet varit rättvist? Kan inte minnas hur många gånger jag har tryckt ner mig själv med tankarna att jag aldrig skulle klara av att vara lika bra som alla de andra. När jag kämpade och grät mig igenom LD banor så hade de andra redan hunnit chilla runt på LB banor. När man pratade med dessa personer om tävlingar så fick man alltid höra "Ja men jag ska bara hoppa två LB klasser". Det gjorde så fruktansvärt ont i mig då jag verkligen inte tycker att LB är en dålig nivå därför blev jag jätteledsen när andra skulle uttrycka det på de sättet. Där kämpade jag arslet av mig 3 timmar/dag, 7 dagar i veckan för att kunna åka ut på en tävling och hoppa LD-LC klasser som för det mesta slutade i uteslutning. När andra kunde chilla runt och var stabila i LB klasserna. Ni förstår kanske att efter ca 3 år så tar det här på krafterna, att stå stilla på samma plats när alla andra rör sig framåt.
Det här var längesen jag kände sådär, det var främst med Minola som dessa känslor uppstod men även i början med Paddington. Då kändes allt bara så otroligt hopplöst. Kämpade dag ut och dag in - till ingen nytta. Idag kan jag fortfarande tänka såhär, må dåligt över att jag aldrig kan lyckas någon jävla gång. Att jag aldrig kan gå in på en LB bana och ha i tanken att komma på placering. Alltid ska det strula och vara något emellan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig gått in på en bana och tänkt att jag skulle kunna vinna, aldrig har det hänt. För mitt mentalt förflutna sitter fortfarande kvar och gnager mig i skallen så fort jag försöker gör någonting bra. Förstår ni nu varför jag blir så himla glad varje gång jag hamnat på prisutdelning? Men för att vända det negativa till det positiva så tror jag att detta har varit nyttigt för mig. Jag skulle aldrig vilja bli en människa som vinner varje tävling man åker ut på och som det alltid gick bra för. Jag tror iaf inte att man uppskattar framgångarna lika mycket då utan mer när man verkligen fått kämpa för dem. Motgångar skapar roligare framgångar så att säga.
Jag har jämfört mig så mycket med andra att jag helt glömt av vilken otrolig resa jag har gjort med mina ponnys egentligen när man tittar tillbaka. Såg tillbaka på min och Paddingtons resa från början tills nu, det är helt sanslöst. Det finns många som påminner mig om det här väldigt ofta faktiskt vilket jag tycker är bra. Idag när jag känner att jag inte kommer någonstans och att alla andra är så mycket bättre så är det någon som säger till mig att "Vad håller du på med Elin? Kan de, så kan du" - MYCKET riktigt. ALLA kan om man bara har viljan att genomföra det. Trots att jag alltid känt mig sämre än alla andra så har jag alltid unnat de sin framgång, aldrig varit taskig eller spydig för att låta bättre och det är jag så otroligt glad för!
Det jag ville få ut av texten är att du är så bra som du är. Det går inte att jämföra sig själv med andra, det sätter bara press och stress på sig själv. Fokusera på dig och din häst, utgå ifrån er ambitionsnivå och gör det bästa av situationen. Om det så handlar om att börja hoppa, våga tävla dressyr, hoppa 1,60 eller 50 cm. Det handlar inte om att vara bäst, störst eller vackrast. Så länge du tror på dig själv och det du gör så kommer du få otroligt bra möjligheter att kunna utveckla dig själv till det bättre. Ge aldrig upp!!
JAG vet att just DU kan, vet du om det också?!
Jag kan erkänna att jag känt mig fruktansvärt underlägsen inom ridningen. Har fällt så många tårar över att jag slitit i 4 år utan resultat medan man ser alla andra lyckas på betydligt kortare tid. För jag vet vilket hästjobb jag lagt ner på mina hästar, mer än vad någon annan som ligger på en högre nivå än mig kanske har gjort, så har verkligen känt att det har varit orättvist - bad times. Men säg den gången livet varit rättvist? Kan inte minnas hur många gånger jag har tryckt ner mig själv med tankarna att jag aldrig skulle klara av att vara lika bra som alla de andra. När jag kämpade och grät mig igenom LD banor så hade de andra redan hunnit chilla runt på LB banor. När man pratade med dessa personer om tävlingar så fick man alltid höra "Ja men jag ska bara hoppa två LB klasser". Det gjorde så fruktansvärt ont i mig då jag verkligen inte tycker att LB är en dålig nivå därför blev jag jätteledsen när andra skulle uttrycka det på de sättet. Där kämpade jag arslet av mig 3 timmar/dag, 7 dagar i veckan för att kunna åka ut på en tävling och hoppa LD-LC klasser som för det mesta slutade i uteslutning. När andra kunde chilla runt och var stabila i LB klasserna. Ni förstår kanske att efter ca 3 år så tar det här på krafterna, att stå stilla på samma plats när alla andra rör sig framåt.
Det här var längesen jag kände sådär, det var främst med Minola som dessa känslor uppstod men även i början med Paddington. Då kändes allt bara så otroligt hopplöst. Kämpade dag ut och dag in - till ingen nytta. Idag kan jag fortfarande tänka såhär, må dåligt över att jag aldrig kan lyckas någon jävla gång. Att jag aldrig kan gå in på en LB bana och ha i tanken att komma på placering. Alltid ska det strula och vara något emellan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig gått in på en bana och tänkt att jag skulle kunna vinna, aldrig har det hänt. För mitt mentalt förflutna sitter fortfarande kvar och gnager mig i skallen så fort jag försöker gör någonting bra. Förstår ni nu varför jag blir så himla glad varje gång jag hamnat på prisutdelning? Men för att vända det negativa till det positiva så tror jag att detta har varit nyttigt för mig. Jag skulle aldrig vilja bli en människa som vinner varje tävling man åker ut på och som det alltid gick bra för. Jag tror iaf inte att man uppskattar framgångarna lika mycket då utan mer när man verkligen fått kämpa för dem. Motgångar skapar roligare framgångar så att säga.
Jag har jämfört mig så mycket med andra att jag helt glömt av vilken otrolig resa jag har gjort med mina ponnys egentligen när man tittar tillbaka. Såg tillbaka på min och Paddingtons resa från början tills nu, det är helt sanslöst. Det finns många som påminner mig om det här väldigt ofta faktiskt vilket jag tycker är bra. Idag när jag känner att jag inte kommer någonstans och att alla andra är så mycket bättre så är det någon som säger till mig att "Vad håller du på med Elin? Kan de, så kan du" - MYCKET riktigt. ALLA kan om man bara har viljan att genomföra det. Trots att jag alltid känt mig sämre än alla andra så har jag alltid unnat de sin framgång, aldrig varit taskig eller spydig för att låta bättre och det är jag så otroligt glad för!
Det jag ville få ut av texten är att du är så bra som du är. Det går inte att jämföra sig själv med andra, det sätter bara press och stress på sig själv. Fokusera på dig och din häst, utgå ifrån er ambitionsnivå och gör det bästa av situationen. Om det så handlar om att börja hoppa, våga tävla dressyr, hoppa 1,60 eller 50 cm. Det handlar inte om att vara bäst, störst eller vackrast. Så länge du tror på dig själv och det du gör så kommer du få otroligt bra möjligheter att kunna utveckla dig själv till det bättre. Ge aldrig upp!!
JAG vet att just DU kan, vet du om det också?!
Enough is enough
"Det är lugnt, jag har bara sagt det till en person" - Det är en för mycket
"Jag har bara sagt en sak om dig till en annan" - Det är en sak för mycket
"Jag har bara kommenterat taskigt en gång i mitt liv" - Det är en gång för mycket
"Jag brukar inte ljuga men har gjort det någon gång" - Det är en gång för mycket
ENOUGH IS ENOUGH
En sak jag är riktigt trött på är när man säger "men det hände ju bara en gång" som om det skulle vara en bortförklaring till vad som hänt? Som om man skulle komma undan med den värdelösa undanflykten? En gång är en gång på tok för mycket. Jag tror inte att man skriver en elak kommentar av misstag, man gör det för att man vill göra det, inte för att någon annan sa det eller ville det. Det händer inte av en slump att du går in på Astrid Gustafssons blogg och skriver att du hatar henne, att hennes ponny är ful eller att hon skriver dåligt. Det är ditt fel att du gör det och jag lovar att den här Astrid skulle må otroligt dåligt av EN kommentar. Det räcker liksom med en dum kommentar, det är en taskig kommentar för mycket.
Ordet misstag har jag tappat respekten för. Man kan inte göra något av misstag. Man gör någonting för att man vill göra det innerst inne. Man gör inte misstag, man gör fel som man sedan kan lära sig utav. "Det var bara ett misstag" - bullshit säger jag, det var ett felval. Ordet misstag är bara ett mildare ord spm används av de som inte vågar säga att de har gjort fel. Ingen kommer ringa 112 för att du råkar göra fel, tro mig. Man måste göra fel för att göra rätt. Sen måste man kunna säga att man gjort fel, man måste våga erkänna när man vet att det har blivit tokigt någonstans istället för att komma med undanflykter som tex, att det bara var ett misstag.
Om jag ber någon att sluta så innebär det också att sluta. Snacka om respektlöst om man ändå skulle fortsätta att klanka ner när personen man klankar ner på ber en att stoppa. Säga att - tack det räcker nu med hatkommentarer, det fungerar liksom inte. För det finns alltid någon som gottar sig i den andras problem. Kära vänner, vi lever i en värld full av idioti.
Allt händer av en anledning, jag tror stenhårt på det och den tron kommer inte att ändras.
"Jag har bara sagt en sak om dig till en annan" - Det är en sak för mycket
"Jag har bara kommenterat taskigt en gång i mitt liv" - Det är en gång för mycket
"Jag brukar inte ljuga men har gjort det någon gång" - Det är en gång för mycket
ENOUGH IS ENOUGH
En sak jag är riktigt trött på är när man säger "men det hände ju bara en gång" som om det skulle vara en bortförklaring till vad som hänt? Som om man skulle komma undan med den värdelösa undanflykten? En gång är en gång på tok för mycket. Jag tror inte att man skriver en elak kommentar av misstag, man gör det för att man vill göra det, inte för att någon annan sa det eller ville det. Det händer inte av en slump att du går in på Astrid Gustafssons blogg och skriver att du hatar henne, att hennes ponny är ful eller att hon skriver dåligt. Det är ditt fel att du gör det och jag lovar att den här Astrid skulle må otroligt dåligt av EN kommentar. Det räcker liksom med en dum kommentar, det är en taskig kommentar för mycket.
Ordet misstag har jag tappat respekten för. Man kan inte göra något av misstag. Man gör någonting för att man vill göra det innerst inne. Man gör inte misstag, man gör fel som man sedan kan lära sig utav. "Det var bara ett misstag" - bullshit säger jag, det var ett felval. Ordet misstag är bara ett mildare ord spm används av de som inte vågar säga att de har gjort fel. Ingen kommer ringa 112 för att du råkar göra fel, tro mig. Man måste göra fel för att göra rätt. Sen måste man kunna säga att man gjort fel, man måste våga erkänna när man vet att det har blivit tokigt någonstans istället för att komma med undanflykter som tex, att det bara var ett misstag.
Om jag ber någon att sluta så innebär det också att sluta. Snacka om respektlöst om man ändå skulle fortsätta att klanka ner när personen man klankar ner på ber en att stoppa. Säga att - tack det räcker nu med hatkommentarer, det fungerar liksom inte. För det finns alltid någon som gottar sig i den andras problem. Kära vänner, vi lever i en värld full av idioti.
Allt händer av en anledning, jag tror stenhårt på det och den tron kommer inte att ändras.
Sjung om studentens lyckliga dár..
Efter att ha varit på utsläppet idag och sett studenterna här i Visby vara så otroligt lyckliga när de sprang ut från skolan får mig att vilja tjuta rätt ut. Jag vill inget hellre än att få ta studenten för jag känner mig färdig med skolan nu. Grät glädjetårar när jag såg alla som sprang ut och levde livet med sina fina studentmössor, klänningar, hår och skor. När de andra sa att "Nästa år är det din tur Elin" så kunde jag knappt förstå det själv. Det är bara ett år kvar i skolan, ETT år. Samtidigt som det känns som sluttampen så känns det ändå som en evighet tills dess.
Drömde mig bort för ett tag och såg mig själv och min klass springa ut från Mönsteråsgymnasiet. Kunde verkligen leva mig in i hur det skulle kännas och tro mig - jag kommer planera min student redan nu. Kolla efter balklänningar/studentklänningar/skor/mössa osv. Har fått lite försmak nu om man säger så.
En sak ska ni vara säkra på att den dagen det är min tur att säga farväl till skolan så gör jag det med GLÄDJE.
Tårar kommer att rinna av den sanna lyckan att aldrig mer bli tvingad att göra saker man verkligen inte vill.
Ska bokstavligt springa ut och aldrig mer återvända.
Än en gång, grattis till min fina kusin, du är förjävla bra!! ♥
Drömde mig bort för ett tag och såg mig själv och min klass springa ut från Mönsteråsgymnasiet. Kunde verkligen leva mig in i hur det skulle kännas och tro mig - jag kommer planera min student redan nu. Kolla efter balklänningar/studentklänningar/skor/mössa osv. Har fått lite försmak nu om man säger så.
En sak ska ni vara säkra på att den dagen det är min tur att säga farväl till skolan så gör jag det med GLÄDJE.
Tårar kommer att rinna av den sanna lyckan att aldrig mer bli tvingad att göra saker man verkligen inte vill.
Ska bokstavligt springa ut och aldrig mer återvända.
Än en gång, grattis till min fina kusin, du är förjävla bra!! ♥
<3 Älskar dig
Håll hårt i dina vänner
Älska dem vardagligen och våga visa det för dem.
Bättre en gång för mycket än en gång för lite.
Ta dem aldrig för givet
Ge dem överflödigt med kärlek och respekt.
För en vän är förmodligen det finaste du har
En av mina finaste & bästaste vänner, älskar henne så otroligt mycket & just nu saknar jag henne oändligt.
Jennifer ♥
Älska dem vardagligen och våga visa det för dem.
Bättre en gång för mycket än en gång för lite.
Ta dem aldrig för givet
Ge dem överflödigt med kärlek och respekt.
För en vän är förmodligen det finaste du har
En av mina finaste & bästaste vänner, älskar henne så otroligt mycket & just nu saknar jag henne oändligt.
Jennifer ♥
Jag, en förebild?
Ett stort mål för mig i livet genom min blogg är att kunna inspirera andra människor. Jag vet inte hur jag ska göra det, hur jag ska göra för att lyckas. Har bara kommit fram till en faktor som gör att jag kommer kunna genomföra mitt mål nämligen bara genom att vara mig själv. Skriva texter direkt från hjärtat, starka och bra åsiktsinlägg, mycket push/pepp inlägg till er läsare.
Det finaste jag någonsin fått höra från en bloggläsare är att "du inspirerar mig så otroligt mycket Elin, du har fått mig att göra saker som jag inte vågat göra tidigare. Tack, du är grym och min idol!!" Hur glad blir man inte inombords när man får såna här texter tillägnat sig själv? Tack för att NI gör det här möjligt för mig!
Gick in på en klubbkompis blogg och hittade det här inlägget, blev verkligen så otroligt glad. Jag är inte bortskämd med sånt här så när jag väl får något så fint skrivet om mig så blir jag glad, varm och lycklig. Tack så otroligt mycket Michelle! Lycka till med ditt modelljobb!! ♥
Kom till inlägget här
Det finaste jag någonsin fått höra från en bloggläsare är att "du inspirerar mig så otroligt mycket Elin, du har fått mig att göra saker som jag inte vågat göra tidigare. Tack, du är grym och min idol!!" Hur glad blir man inte inombords när man får såna här texter tillägnat sig själv? Tack för att NI gör det här möjligt för mig!
Gick in på en klubbkompis blogg och hittade det här inlägget, blev verkligen så otroligt glad. Jag är inte bortskämd med sånt här så när jag väl får något så fint skrivet om mig så blir jag glad, varm och lycklig. Tack så otroligt mycket Michelle! Lycka till med ditt modelljobb!! ♥
Kom till inlägget här
Läsarfråga
Från början var det meningen att jag skulle ha gjort en film, en introduktionsfilm om mig istället för att läsa en tråkig text. Men jag överväger nästan att skriva en liten presentation om mig, hästarna och vad bloggen kommer att handla om istället eftersom det blev som det blev. Det är ju ändå ganska bra för er att läsa nu snarast, för det är inte så kul att läsa en blogg när man inte vet något om bloggerskan bakom skärmen eller bloggens innehåll. Vet inte riktigt när jag har tiden att göra filmen heller men jag vet precis hur den kommer att se ut och jag vet att den kommer bli bra.
Jag tänker överlämna frågan till er faktiskt för det är för er som jag gör detta.
Vill ni hellre ha en film som presentation av mig själv och kanske få vänta en vecka eller två
eller..
Vill ni ha en text här och nu?
Jag tänker överlämna frågan till er faktiskt för det är för er som jag gör detta.
Vill ni hellre ha en film som presentation av mig själv och kanske få vänta en vecka eller två
eller..
Vill ni ha en text här och nu?
Godnatt!
det var meningen att jag skulle komma igång med bloggen med ett strålande humör men redan första kvällen bröt jag mot det. Jag är så jäkla ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Har varit ute hos Paddington i bara nattlinnet i ungefär en timma, gråtit och gråtit. Förstår bara inte hur folk orkar leva med sig själva, som kastar ut skit på andra som inte har gjort någonting. Det gör så ont i själen, är helt utmattad i hela kroppen. En mindre människa i mitt liv, ska aldrig göra om misstaget och låta henne köra över mig. No way!
Måste försöka lugna ner hjärtat nu och sova om jag över huvudtaget ska orka med skolan i morgon.
I morgon vaknar jag upp utan dig och vet du? det känns så jävla skönt.
Jag vet vem jag är så sluta säga till mig vem du tror att jag är.
Tro inte att jag gråter över dig, jag gråter för det du har gjort
Med den här meningen sätter jag punkt, nu är du bara historia.
Only god can judge me
Mrs play your games
Only got yourself to blame
When you want me back again
But I ain't falling back again
Cause I'm living my truth without your lies
Let's be clear baby this is goodbye
I ain't coming back tomorrow
Måste försöka lugna ner hjärtat nu och sova om jag över huvudtaget ska orka med skolan i morgon.
I morgon vaknar jag upp utan dig och vet du? det känns så jävla skönt.
Jag vet vem jag är så sluta säga till mig vem du tror att jag är.
Tro inte att jag gråter över dig, jag gråter för det du har gjort
Med den här meningen sätter jag punkt, nu är du bara historia.
Only god can judge me
Mrs play your games
Only got yourself to blame
When you want me back again
But I ain't falling back again
Cause I'm living my truth without your lies
Let's be clear baby this is goodbye
I ain't coming back tomorrow
Allt har ett slut, förr eller senare
Igår hände det en sak som fick mig att tänka efter, vad det är vill jag egentligen dela med mig av så inte fler drabbas av detta men tänker inte göra det för jag har sagt att aldrig ska hänga ut någon. Det har länge varit aktuellt för mig att byta blogg men av en anledning har jag fortsatt stanna på elevating dock mot min vilja. Nu kanske ni förstår varför jag inte var så närvarande den sista tiden på föregående blogg. Jag ville föra över alla mina bra idéer hit för den här bloggen ska jag satsa på som sagt var. Ville spara på krutet för att kunna explodera ut här.
Jag hann inte ens säga hejdå till elevating eller er läsare där för jag kunde inte logga in... Därför blev det lite huxflux med att byta och sådär men än så länge känns detta hundra procentigt bra. Kan inte förstå att människor kan vara så otroligt avundsjuka och bara vilja förstöra för andra för att de ska framstå som bättre. Har aldrig blivit så förolämpad i hela mitt liv som jag blev igår men vi som vet, vi vet ju vad som är sant och inte. Nu vet jag vilka människor jag vill ha i mitt liv och inte. Falska påhopp och falska visioner går fet bort. Har raderat den här människan helt ur mitt liv, såna människor vill jag inte ha i mitt liv. Att hitta på visioner och andra berättelser, det gjorde man på högstadiet ;) Pinsamt värre att vissa människor har en tendens till att även stanna där. Usch usch usch...
Som min text i headern lyder:
What doesn´t kill you makes you stronger!
Blev ni positivt eller negativt överraskade av nyheten? :)
Jag hann inte ens säga hejdå till elevating eller er läsare där för jag kunde inte logga in... Därför blev det lite huxflux med att byta och sådär men än så länge känns detta hundra procentigt bra. Kan inte förstå att människor kan vara så otroligt avundsjuka och bara vilja förstöra för andra för att de ska framstå som bättre. Har aldrig blivit så förolämpad i hela mitt liv som jag blev igår men vi som vet, vi vet ju vad som är sant och inte. Nu vet jag vilka människor jag vill ha i mitt liv och inte. Falska påhopp och falska visioner går fet bort. Har raderat den här människan helt ur mitt liv, såna människor vill jag inte ha i mitt liv. Att hitta på visioner och andra berättelser, det gjorde man på högstadiet ;) Pinsamt värre att vissa människor har en tendens till att även stanna där. Usch usch usch...
Som min text i headern lyder:
What doesn´t kill you makes you stronger!
Blev ni positivt eller negativt överraskade av nyheten? :)
