Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag är sjutton år snart och det är först nu jag börjar förstå vad vänskap verkligen betyder. Paddington har börjat betyda riktigt mycket för mig nu och för varje dag som går har han börjat visa mig tecken på att han trivs och tycker om mig. Som när jag stod och knoppade så stod han lugnt och fint men helt plötsligt så börjar han ta upp huvudet och lägger det i min famn och vill gosa. Han kommer till mig i hagen och han kan även busa med mig men vi är alltid vänner. I boxen kan han helt plötsligt börja pussa och slicka på mig i ansiktet. Så fort jag släpper ut honom i hagen efter ett ridpass så springer han och rullar sig = ett tecken på att han trivs och känner sig trygg. Varje dag när jag kommer hem från skolan springer han till grinden och vill in och ibland gnäggar han efter mig. I ridningen är han som en ängel. Går inte beskriva den lyckan. För just nu är den bästa platsen uppe på min irländska imports rygg.

Alla dessa smågrejer betyder verkligen mycket för mig och det är detta som gör han så speciell. Han tar musten ur mig varje dag. Jag kan inte kolla mig mätt på denna ponnyn, för han är det finaste jag vet. Jag älskar honom verkligen. Jag har fastnat på riktigt.





Vi har fått gå igenom så mycket han och jag. Vi har fått bita i gruset, vi har fått kämpa för att klara av allt. När allt hopp var borta så vände allt. Ödet vill att vi ska vara tillsammans, det bara är så. Kan ni tänka er att det snart är ett år sedan jag provred honom för första gången? <3