Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Medan min video laddas upp med alla svaren på youtube så tänkte jag svara på en fråga som många har ställt mig. Och den frågan är varför jag valde att köpa Paddington och ja, det tänkte jag berätta för er här och nu.

Menningen med att jag ville ha en annan häst än Minola var för att vi hade fastnat och kom liksom aldrig upp ur den svackan. Nu låter det som att jag bara gav upp men det ska ni ha riktigt klart för er att så var det inte! Vi hade kämpat i 4 år tillsammans med riktigt usla tävlingsresultat om jag får uttrycka mig så. Många var på mig och sa att jag förtjänade något bättre och att vi inte skulle komma någonstans ändå. Jag kommer ihåg hur sur och ledsen jag var över att dem sa så om min Minola men idag är jag dem evigt tacksam... Men det ska vi inte gå in på mer nu...

När jag letade en ny häst så var skulle det vara en maxad D-ponny med mycket motor i som älskade att hoppa. En som hade lite mer erfarenhet men ändå ingen läromästare. Ponnyn skulle vara mellan 9-13 år då jag bara hade två år kvar av min ponnytid så ville jag inte ha någon ungponny utan en som jag kunde ha kul med och kunna tävla högre med. Och med facit i hand, hur bra stämmer inte detta in på Paddington?!

Jag satt uppe nätterna långa och tittade på hästnet, blocket.. aa you name it! Men så en dag när jag kom hem från skolan så hade mamma hittat Padde på annons och tro mig när jag säger att jag blev kär vid första ögonkastet. Så sjukt fin ponny som sticker ut och som uppfyllde alla mina kriterier. Annonsen hette "HET irländare" och bara det fick mig intresserad. Mamma var lika kär som jag i honom så vi ringde men när vi ringde så fick jag var det ett mardrömsscenario för mig då dem sa att en annan hade varit och provridit honom och hon stod och velade mellan Padde och en annan häst hon hade provridit. Jag gick här hemma med en klump i halsen och var riktigt nervös. Det enda jag hade i mina tankar var den där fina ponnyn med ett utseende - to die for! Sen en dag så kom det där mailet som vi väntat så länge på och i det stod det att den där tjejen hade valt den andra hästen så Padde var kvar för försäljning. Gissa hur glad jag blev? Så mamma mailade att vi ville komma och provrida honom och då skickade dem tillbaka att vi lät som en bra familj och hade det rätta hemmet men de skrev också att "tänk på att han är riktigt het och stark. Ingen häst man bara sitter upp på men kom gärna och provrid så får vi se".

Dagen kom och vi åkte och provred Paddington. Tog hans grimma och grimskaft och följde med och hämtade honom i hagen. Första blicken när han kom där springandes så var jag fast vid honom. Det kändes bara så himla rätt. Som om han alltid varit min.

Här är vi på väg till stallet. kommer ihåg hur stor jag tyckte att han var då ;)

När jag sedan väl satt i sadeln så var det som en dröm för mig trots att han var stark som ett bi. Det gick ganska bra när jag provred ändå, som sagt så är han svår och man hittar inte honom med en gång. Man måste känna honom innan och utantill innan. Så Ronja och Mona var nöjda och vi likaså. Vi bestämde att jag skulle komma ner över en helg för att kunna rida honom fler gånger så vi verkligen visste att det klickade. Så några veckor efter det åkte jag ner dit igen. Denna gången gick det mycket bättre än första och jag kommer aldrig glömma Ronjas kommentar efter att vi hade hoppat "Ni passar så bra ihop Elin". Åh den kommentaren levde jag på i dagar och månader alltså!

Kommer ihåg att jag messade med Mamma och Olivia när jag var där nere och jag bara skrev hela tiden hur rätt det kändes med honom och mamma blev spammad med smset " vi måste köpa honom!!".

Dagen kom och Padde skulle veterinärbesiktigas. Som ni redan vet så gick han inte igenom den. Han var halt och behövde bli behandlad i lederna. Min dag kunde bokstavligt inte bli sämre. Men envis som jag är så bara skulle jag ha honom, det var han eller ingen. Så mamma och jag bestämde oss för att ha honom hemma för behandling så jag åtminstone kunde pyssla om honom. Och så blev det, han följde med oss hem iaf.

Vi har gått igenom så mycket att jag inte ens ska försöka börja förklara allt. Ni kommer ändå aldrig kunna förstå vilket band vi har tillsammans. Vi har jobbat, slitit hårt som fasen för att ta oss hit, där vi står idag.


Då är den stora frågan, varför vill man ha en halt ponny när man är 16 år och har 2 år kvar?
Och varför köper man en ponny som är så stark att man får köra upp honom i staketet för att stanna?
Och varför köper man en ponny som inte har stabila tävlingsresultat?
Och varför köper man en ponny som man får göra halt på för att kunna korta tyglarna?
Och varför köper man en ponny som har blivit paniksåld 2 gånger innan?

JO för att det kändes så jävla rätt rent ut sagt. Det är han eller ingen och så är det bara. I början var många väldigt skeptiskt mot mitt nya köp. Många som tyckte att han var för svår för mig. Många som började tvivla. Men till alla er, jag har inte tvekat en sekund på denna underbara ponny. JAG har alltid vetat att han kan. JAG tror på honom. JAG tror på oss tillsammans. JAG kommer ALDRIG att ge vika och säga att jag valde fel. För mer rät än såhär blir det inte. Och nu står vi här, han & jag. Starkare än någonsin. VI två och ingen annan. Vi har ingenting att bevisa så länge vi har varandra och tror på det vi gör. Paddington är speciell men han är så min.

Jag älskar dig min fina ponny! ♥


Alla kan förbättreas till det bättre, tro mig, jag vet

För ni ska veta att den dagen jag bara kan blicka tillbaka på min ponnytid så kommer jag vara sjukt stolt över mig själv, att jag gick min egna väg och valde med hjärtat.