Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Tom i huvudet beskriver nog denna hoppträningen bäst. Kan ärligt säga att så fort jag kom in på banan så ville jag bara ut igen, allt kändes verkligen piss och som att jag har förstört allt igen. Allt de bra vi har gjort och allt arbete till ingenting. Precis så kändes det vill jag tala om. Men som ni vet ger jag inte upp? Visst grät jag mig rakt igenom hoppträningen men jag genomförde den eller rättare sagt Padde och jag, vi tillsammans klarade det. Som jag skrev om häromdagen om att galoppen inte fungerade? Den fungerade inte här heller, vi fick ha dragkamp på de första hinderna och det är inte vad jag strävar efter. Kände mig riktigt dålig verkligen, allmänt sämst. Jag trodde att jag hade förstört allt men det lustiga var att Padde var grymt fin över hinderna?! Vi hoppade som sagt var på de nya hinderna (som var skiiiiitsnygga, ni kommer att få se i videon) och Padde brydde sig inte alls om de tittiga hinderna? Men ändå var jag besviken men alla andra tyckte att det såg bra ut? Jag kan inte koppla det där.

Först hoppade jag en runda (man fick själv bestämma banan) och det var egentligen tänkt att man bara skulle hoppa den en gång men jag var riktigt missnöjd med allt den rundan förutom över hinderna. Så jag bad om att få rida en gång till och här släppte det en aning och min ridlärare säger " Men Elin det var ju inget att vara upprörd över? Den här rundan var jättefin och jag har ingenting att klaga på". Jag kunde iaf skritta hem med ett leénde på läpparna vilket var underbart!

Här kommer iaf blandade klipp ifrån hoppträningen: