fucking perfect
Idag har jag tänkt tillbaka, tillbaka till första gången jag träffade Paddington och vilken resa vi verkligen har gjort tillsammans, hur mycket jobbigt vi har gått igenom men även hur underbart vi har gjort det till. Träffade Padde för första gången den 22:a Maj 2010 i Hässleholm. Han stod där i hagen och vid första ögonkastet så var jag fast vid honom.
Första bilden som togs på mig och Paddington. då hade jag precis hämtat hem honom från hagen och min första tanke var " shit vad stor han är" och " herregud vad fin". Han tog luften ur mig redan på videon som var till hans annons på hästnet.
Borstade honom länge och väl. Han var så mysig och jag kunde inget än att tycka om honom. När jag sedan hoppade upp på honom, ja herregud vilken obeskrivlig känsla. Jag åkte hem med ett leénde på läpparna ihopp om att han skulle bli min.
första gången uppe på Paddington
Några veckor efter det så tog jag tåget ner till Hässleholm och stannade över helgen. Hann rida honom två gånger och sedan testade jag att longera honom med vilket han är riktigt duktig på! Allt kändes så rätt med allt. Ingenting kunde bli bättre. Ringde mamma när jag satt på tåget och sa " hej mamma, jag har bestämt mig, det är han eller ingen" och där var det klart, han skulle bli min! Tågresan hem tog inte så lång tid som jag trodde.
Den 18:e Juni dvs efter min skolavslutning så skulle vi åka och hämta Paddington. Från överlycklig till deprimerad på några timmar, ääe fyfarao vilken jobbig vändning det blev när Mona ringer och säger att Padde inte gått igenom besiktningen och att han är halt. Dock så valde jag att ta hem honom fast då endast på prov.
Paddington i transporten på väg hem till mig
Efter ett tag var Padde bättre och jag började att rida honom som vanligt. Jag var jättenoga med att kolla febern och klämma lite för att se om han var öm i benet vilket han verkligen inte var.
Första gången hemma
Efter ett tag blev han halt igen, bara någon vecka innan jag och min familj åkte till Kroatien. Jag skulle inte få rida honom på ett bra tag ca 2 månader och det sved i hjärtat. Det var jättejobbigt att se Padde vara i sjukhagen som inte fick vara så stor tyvärr. Han blev smalare och smalare, tappade sjukt mycket muskler och tillslut såg han ut såhär.
här ser ni sjukhagen eller en bit utav den med.
Han såg så uttråkad ut där han stod men jag var hos honom från morgon till kväll. Jag höll koll på honom vad han än gjorde. Jag var hos honom så han inte skulle känna sig så ensam och det hände att vi hade lite vattenkrig, haha. Att skvätta ner mig var det roligaste han visste. Vi fyllde på vatten hela tiden då han dricker som tusan och när vi fyllde på i det rosa spannet (på bild) så tog han tag i de handtaget och hällde över sig. Vatten är Paddes specialitet, han fullkomligt älskar det. Och i somras var det så varmt (runt 30 grader) så vatten gick åt.
Nästa gång inne på ATG så friskförklarades Paddington och jag var så sjukt glad över detta. Så jag satte igång honom försiktigt och efter 3-4 veckor så startade vi vår första lilla hopptävling på Bätteropp. Då kändes det att allvaret började men icke, några veckor efter så blev han halt igen. Denna gången var den absolut jobbigaste gången för då började alla tvivla på om han verkligen kommer att bli bra. Min ridlärare sa det " näe Elin såhär kan du inte ha det, lämna hem honom så ni inte köper ett problem". Men jag vägrade inse att Padde var ett "problem".
Denna gång blev det boxvila med 20 minuters skritt varje dag. Detta tyckte inte Paddington om, han ville ut till sina kompisar. Så en dag kom en kiropraktor från Ungern till Bätteropp (han brukar komma var 3 år tror jag) och då passade vi på att kolla upp Paddington med eftersom att han inte hade ont i benen och han var inte heller svullen eller öm (vilket de blir när de är halta). Han tog tänderna först och de blev superfina och bra. Sedan så frågade han mig vad jag skulle ha honom till och jag svarade " Jag ska tävla hoppning med honom är tanken men just nu gör jag ingenting eftersom att han är halt på två ben" Han bara vände sig om och skrattade åt mig. Jag blev rent ut sagt förbannad på honom först för jag tyckte inte alls att det var kul men så säger han " Hahaha, han är inte halt, han är ju förfasen igenlåst i korset precis som en rostig gammal bildörr".
Och så var faktiskt fallet, han blev frisk efter detta och vi behövde inte längre fara till ATG hästklinik som de stamkunder vi varit under sommaren. Sen dess har han varit helt frisk och kry. Livet leker för honom och han blir så himla fin. Att se utvecklingen är helt underbart, både hans och min. Vilken jäkla resa vi har gjort egentligen. Jag måste ärligt säga att jag mådde riktigt piss hela sommaren pga detta, jag kände en oro i själen hela denna sommaren. Men lättnaden slår allt, när jag faktiskt förstod att han blir bra igen. Vi har gått igenom så mycket, han & jag. Och jag ångrar inte en sekund, jag ångrar ingenting.
Ibland är jag faktiskt stolt över mig, just för att jag aldrig ger upp. Hur jobbigt det än är så blir allt bara bättre. Idag är jag så sjukt jäkla glad över att han står 20 meter ifrån mig. Jag ser honom varje dag och jag är lyckligare än någonsin.
Fucking perfect too me
Första bilden som togs på mig och Paddington. då hade jag precis hämtat hem honom från hagen och min första tanke var " shit vad stor han är" och " herregud vad fin". Han tog luften ur mig redan på videon som var till hans annons på hästnet.
Borstade honom länge och väl. Han var så mysig och jag kunde inget än att tycka om honom. När jag sedan hoppade upp på honom, ja herregud vilken obeskrivlig känsla. Jag åkte hem med ett leénde på läpparna ihopp om att han skulle bli min.
första gången uppe på Paddington
Några veckor efter det så tog jag tåget ner till Hässleholm och stannade över helgen. Hann rida honom två gånger och sedan testade jag att longera honom med vilket han är riktigt duktig på! Allt kändes så rätt med allt. Ingenting kunde bli bättre. Ringde mamma när jag satt på tåget och sa " hej mamma, jag har bestämt mig, det är han eller ingen" och där var det klart, han skulle bli min! Tågresan hem tog inte så lång tid som jag trodde.
Den 18:e Juni dvs efter min skolavslutning så skulle vi åka och hämta Paddington. Från överlycklig till deprimerad på några timmar, ääe fyfarao vilken jobbig vändning det blev när Mona ringer och säger att Padde inte gått igenom besiktningen och att han är halt. Dock så valde jag att ta hem honom fast då endast på prov.
Paddington i transporten på väg hem till mig
Efter ett tag var Padde bättre och jag började att rida honom som vanligt. Jag var jättenoga med att kolla febern och klämma lite för att se om han var öm i benet vilket han verkligen inte var.
Första gången hemma
Efter ett tag blev han halt igen, bara någon vecka innan jag och min familj åkte till Kroatien. Jag skulle inte få rida honom på ett bra tag ca 2 månader och det sved i hjärtat. Det var jättejobbigt att se Padde vara i sjukhagen som inte fick vara så stor tyvärr. Han blev smalare och smalare, tappade sjukt mycket muskler och tillslut såg han ut såhär.
här ser ni sjukhagen eller en bit utav den med.
Han såg så uttråkad ut där han stod men jag var hos honom från morgon till kväll. Jag höll koll på honom vad han än gjorde. Jag var hos honom så han inte skulle känna sig så ensam och det hände att vi hade lite vattenkrig, haha. Att skvätta ner mig var det roligaste han visste. Vi fyllde på vatten hela tiden då han dricker som tusan och när vi fyllde på i det rosa spannet (på bild) så tog han tag i de handtaget och hällde över sig. Vatten är Paddes specialitet, han fullkomligt älskar det. Och i somras var det så varmt (runt 30 grader) så vatten gick åt.
Nästa gång inne på ATG så friskförklarades Paddington och jag var så sjukt glad över detta. Så jag satte igång honom försiktigt och efter 3-4 veckor så startade vi vår första lilla hopptävling på Bätteropp. Då kändes det att allvaret började men icke, några veckor efter så blev han halt igen. Denna gången var den absolut jobbigaste gången för då började alla tvivla på om han verkligen kommer att bli bra. Min ridlärare sa det " näe Elin såhär kan du inte ha det, lämna hem honom så ni inte köper ett problem". Men jag vägrade inse att Padde var ett "problem".
Denna gång blev det boxvila med 20 minuters skritt varje dag. Detta tyckte inte Paddington om, han ville ut till sina kompisar. Så en dag kom en kiropraktor från Ungern till Bätteropp (han brukar komma var 3 år tror jag) och då passade vi på att kolla upp Paddington med eftersom att han inte hade ont i benen och han var inte heller svullen eller öm (vilket de blir när de är halta). Han tog tänderna först och de blev superfina och bra. Sedan så frågade han mig vad jag skulle ha honom till och jag svarade " Jag ska tävla hoppning med honom är tanken men just nu gör jag ingenting eftersom att han är halt på två ben" Han bara vände sig om och skrattade åt mig. Jag blev rent ut sagt förbannad på honom först för jag tyckte inte alls att det var kul men så säger han " Hahaha, han är inte halt, han är ju förfasen igenlåst i korset precis som en rostig gammal bildörr".
Och så var faktiskt fallet, han blev frisk efter detta och vi behövde inte längre fara till ATG hästklinik som de stamkunder vi varit under sommaren. Sen dess har han varit helt frisk och kry. Livet leker för honom och han blir så himla fin. Att se utvecklingen är helt underbart, både hans och min. Vilken jäkla resa vi har gjort egentligen. Jag måste ärligt säga att jag mådde riktigt piss hela sommaren pga detta, jag kände en oro i själen hela denna sommaren. Men lättnaden slår allt, när jag faktiskt förstod att han blir bra igen. Vi har gått igenom så mycket, han & jag. Och jag ångrar inte en sekund, jag ångrar ingenting.
Ibland är jag faktiskt stolt över mig, just för att jag aldrig ger upp. Hur jobbigt det än är så blir allt bara bättre. Idag är jag så sjukt jäkla glad över att han står 20 meter ifrån mig. Jag ser honom varje dag och jag är lyckligare än någonsin.
Fucking perfect too me
♥
Kommentarer
Trackback
