Hoppträningen
Började i tårar och slutade i tårar...
Redan idag på uppvärmningen så kände jag att Paddington var spänd och blev lite springig dvs att han blev stark som bara den och min första tanke då var "jahapp nu går dets om förra gången" och då började jag gråta för jag vet egentligen hur awesome han är och hur bra vi kan bli men nu går allt bara utför tänkte jag. Men när vi började hoppa igång på linjerna så gick det till en början bra men sen när vi satte ihop banan så var det en annan sak. Banan låg först på 1m och då fick vi ett stopp och 2 pet och jag var så missnöjd och allt bara kändes skit. Vi hade ingen rytm och ingen go feeling i kroppen. Sen började jag skritta honom lite för jag trodde att jag hade hoppat färdigt för då hade de höjt banan till 1,10m-1,15m men icke! Min ridlärare säger bara att jaha elin, din tur. Då var det bara att bita i det sura äpplet och verkligen försöka. Och vet ni? Denna rundan var mycket bättre än den första. Visst fick vi ett stopp men det var väldigt dåligt relaterat för jag vågade inte trycka av honom så tidigt på en 1,15 oxer precis och hade han tagit ett till galoppsprång så hade han kraschat i hindret så jag är glad att han stannade där, för då räddade han mig och sig själv. Men annars en felfri runda och min ridlärare var mycket nöjd med oss därefter. Då började jag gråta igen men denna gången för att det gick så pass bra, rundan var inte helt 100% , oh nej! Men den var så mycket bättre och det väckte mitt hopp igen väldigt mycket. För jag vet att vi kan, han & jag.
Som min ridlärare sa, det är väldigt svårt för mig att hålla igång honom helt nu när jag bara har kunnat rida på vägen fram och tillbaka på rakt spår. Han behöver så mycket markarbete och så mycket dressyr! Lydnad helt enkelt och jag tror att när banan börjar mjukna så kommer allt bli så mycket bättre igen och till sommaren så kommer allt att flyta på!
Jag får bara inte tappa hoppet nu.
vi kan och vi ska. Du&Jag. tillsammans klarar vi allt.
Redan idag på uppvärmningen så kände jag att Paddington var spänd och blev lite springig dvs att han blev stark som bara den och min första tanke då var "jahapp nu går dets om förra gången" och då började jag gråta för jag vet egentligen hur awesome han är och hur bra vi kan bli men nu går allt bara utför tänkte jag. Men när vi började hoppa igång på linjerna så gick det till en början bra men sen när vi satte ihop banan så var det en annan sak. Banan låg först på 1m och då fick vi ett stopp och 2 pet och jag var så missnöjd och allt bara kändes skit. Vi hade ingen rytm och ingen go feeling i kroppen. Sen började jag skritta honom lite för jag trodde att jag hade hoppat färdigt för då hade de höjt banan till 1,10m-1,15m men icke! Min ridlärare säger bara att jaha elin, din tur. Då var det bara att bita i det sura äpplet och verkligen försöka. Och vet ni? Denna rundan var mycket bättre än den första. Visst fick vi ett stopp men det var väldigt dåligt relaterat för jag vågade inte trycka av honom så tidigt på en 1,15 oxer precis och hade han tagit ett till galoppsprång så hade han kraschat i hindret så jag är glad att han stannade där, för då räddade han mig och sig själv. Men annars en felfri runda och min ridlärare var mycket nöjd med oss därefter. Då började jag gråta igen men denna gången för att det gick så pass bra, rundan var inte helt 100% , oh nej! Men den var så mycket bättre och det väckte mitt hopp igen väldigt mycket. För jag vet att vi kan, han & jag.
Som min ridlärare sa, det är väldigt svårt för mig att hålla igång honom helt nu när jag bara har kunnat rida på vägen fram och tillbaka på rakt spår. Han behöver så mycket markarbete och så mycket dressyr! Lydnad helt enkelt och jag tror att när banan börjar mjukna så kommer allt bli så mycket bättre igen och till sommaren så kommer allt att flyta på!
Jag får bara inte tappa hoppet nu.
vi kan och vi ska. Du&Jag. tillsammans klarar vi allt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Varför grät du då?
Trackback
