Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Den här dagen väcker minnen. För ett år sedan mådde jag inget vidare överhuvudtaget.
Jag satt i soffan och bara väntade på att tiden skulle gå eller helst stå stilla, frysa för några månader. Men sånt händer ju inte i verkligheten. tyvärr. Den här dagen skulle jag hopptävla på Minola på Bätteropp, en klubbhoppning som skulle bli det sista vi gjorde tillsammans. Sista gången jag fick höra " På banan ska vi ha Elin Ljunggren och Minola". På banan kändes allt så bra men efteråt brast jag ut i gråt. Många frågade om jag hade ramlat av eller skadat mig på något sätt. Men svaret var det att jag skulle saknar Minola alldeles för mycket. Jag visste att om en timme skulle hon vara borta för all framtid.

Jag kommer så väl ihåg hur jag kastade mig om halsen på Minola när vi gick i mål på 4 fel i 90cm den här dagen. Efter rundan gick vi in i skogen och gömde oss, jag ville inte att någon skulle se hur dåligt jag mådde. Att veta att detta var sista gången uppe i bätteropp, sista gången vi tävlade och var ett team och sista gången vi red hem från bätteropp på grusvägen var förjävla jobbigt. Jag har aldrig gillat slut och detta var inget undantag.

Men det var bara till att samla sig när Fredrika skulle komma och ta över henne. Jag klarade mig väldigt länge trots att jag hade klumpen i halsen. Men när papprerna var påskrivna och hon stod där i transporten och fattade nada så brast jag ut i gråt. Jag stängde dörrarna till transporten och viskade "jag älskar dig" till Minola. Sedan rullade transporten iväg och när jag inte kunde skymta den längre så slängde jag mig ner på backen och kände mig helt förstörd. Vad hade jag gjort...

Även idag kommer jag ihåg allt och det är faktiskt läskigt att det var exakt ett år sedan. Ett helt år sedan...