Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag har funderat väldigt länge och har tänkt länge på att skriva detta inlägg som ska handla om min och Paddes start tillsammans. Allt började så otroligt lustigt egentligen...


18 Juni var datumet vi hämtade honom. Som många vet så var det på min skolavslutning som vi var och hämtade honom. Mona (paddes ägare) ringde och sa att han inte hade gått igenom veterinär besiktningen och stämningen låg på botten men jag var verkligen inställd på att det var Paddington som jag ville ha. Många säger att man inte ska ta första bästa hästen man provrider men konstigt nog så har både Padde och Minola varit de första jag provridit och för de två föll jag pladask för. Paddington fick följa med hem ändå för min vilja var så stark..

Vi byggde en liten sjukhage till min lilla älskling och varje dag på sommarlovet var jag med honom minst 10 timmar om dygnet. Fick fylla på vatten en gång i kvarten till honom. Jag var där ute och borstade honom och bara gosade. Han började att lita på mig mer och mer, tycka om mig mer och mer. Till sist när han ser mig komma med vattenspannet så tog han tag i kanten och hällde det över sig och ibland över hela mig. Som vi busade med varandra, han&jag.


Eftersom jag var ute hos honom så himla mycket så började vi känna varandra på ett väldigt bra sätt, från grunden.
Vi litade på varandra från marken och när jag väl fick börja rida på honom blev vi snabbt vänner. Vi gick igenom en sådan sjukligt svår sommar tillsammans med veterinärbesök varannan dag (kändes det som!). ATG blev som vårat andra hem och känslan i magen var inte den bästa men den ponnyn ville jag ha mer än något annat. Gång på gång inne på ATG var han halt men ingen visste vad det berodde på. Han hade ingen puls och var inte öm eller svullen. Det var verkligen hemskt att inte veta vad det var som var fel på honom. Min mamma hade nästan tappat hoppet om oss tills den dagen kom då han friskförklarades. Detta höll dock inte länge då han efter en lugn igångsättning blev halt ännu en gång.. Nu började alla tveka på mig, min ridlärare var nära på att bara ta Padde och köra hem honom till Hässleholm flera gånger...

Denna sommaren har drabbat mig riktigt mycket psykiskt och om jag ska erkänna så känner jag alltid igenom Padde varje dag innan jag rider. För jag är så j*vla orolig över att det ska komma tillbaka igen..
Är riktigt nojig med detta som ni kanske har överseende med?

Än idag tror jag att även att vi fick den värsta sommaren och den värsta tänkbara starten så tror jag att vi blev starka utav detta och lärde känna varandra på det bästa sättet. Även att det sved att inte kunnat rida på hela sommaren och en bra bit utav hösten så tror jag att vi fick den absolut bästa tänkbara starten och nu står vi här, han&jag. Min fantastiska lilla ponny, vad vi har gått igenom egentligen...<3


Du bara ska vara min om jag så ska dö på cupen