Minolas och min underbara resa
Då jag fick ett önskemål om att jag skulle skriva detta inlägg så gör jag naturligtvis det, tack för tipset!
Det hela började en dag i Juli år 2006 då mamma som vanligt kom hem från jobbet och hade med sig tusen annonser på olika hästar till mig. Jag hade säkerligen tittat igenom ett 40-tal på olika jättefina hästar men ingen föll mig riktigt i smaken trots att de var ämnade till hoppning. Jag sökte en hopphäst som jag kunde ha roligt ihop med. Mitt i högen ser jag ett arabsto som det egentligen inte var något speciellt med. Manen hängde ner till knäna, kroppen såg förfärlig ut och helt omusklad. Men det var något som jag såg i den hästen, det fanns något där. Så jag bad mamma att ringa och samma dag åkte vi över till Öland.
Från första stunden jag såg Minola så var jag fast, hennes ögon sa mig någonting som ett rop på "ta mig härifrån". Minola hade gått som promenad häst då hennes ägare hade blivit skadad så hon inte kunde rida och då stod Minola i ca 2 år utan någon som red henne. De ville inte sälja henne så därför lät de henne bara vara. Så jag satt upp utan större krav. Jag var 13 år då och Minola var 10 år. Allt fungerade så bra, Minola var pigg och hoppade med glädje. Ägarna hade aldrig sett henne så glad innan. De sa flera gånger att vi passade så bra ihop och mitt val var mycket enkelt trots att mamma tyckte att jag valde fel.
Några dagar senare stod jag där och skulle lasta min älskling. Hon följde med mig hem och till en början var hon ett rent monster. Jag vågade inte gå in och borsta henne, jag vågade inte ens hämta henne i hagen. Hon kickade mot mig och var rent utav förjävlig. Jag tänkte många gånger för mig själv att den här hästen skulle jag lämna hem, för vad är meningen att ha en ponny som man inte vågar rida eller ta hand om? Dock fick hon en andra chans av mig och den tog hon tillvara på.
Minolas förflutna vill jag inte ens tänka på, så fort hon ser en lina eller ett spö blir hon livrädd och springer för livet därifrån. Hon måste ha blivit misshandlad tidigare i livet eller iaf hårt bestraffad därav gav jag henne den tiden som hon behövde. I början gick inte ens Minola över en bom, hon totalvägrade att lyssna på mig. Det var som att rida in henne från början igen så jag fick lära henne grunderna igen. Vår första hoppträning på bätteropp kommer jag alltid att komma ihåg. Den gick så dåligt, hon lyssnade inte och alla undrade vad jag hade köpt. Anna-Lena var tvungen att ta fram longeringspiskan för att hon inte ens gick nära ett enda hinder inne på banan. Och som ni kanske förstår så flög Minola rakt upp i luften när hon fick se piskan men över det lilla 30cm hindret kom hon över. Jag var så nära på att ge upp så många gånger men något inom mig sa åt mig att kämpa. Kärleken övervinner allt.
1-2 år senare kom jag ut på min första lokaltävling med henne och den gick över förväntan och rosett med hem.
Sedan började vi dala lite fram och tillbaka precis så som Minola var. På träningarna tränade vi 1,10 - 1,20 m men på tävling ville hon oftast inte alls. Hon stod emot och ställde sig nere i ett hörn och tjurade ihop. Jag visste inte vad jag skulle göra och det visste inte ens min ridlärare så vår situation var verkligen inte den bästa. Jag fick höra så många gånger " hon kommer aldrig bli någonting, lämna hem henne eller sälj henne för hon kommer inte vara kapabel till det Elin vill göra". Varje ord i den meningen är så fel, det bevisar bara hur tröga folk verkligen är ibland. En sak som jag är nöjd med över mig själv är att jag inte ger upp förren jag verkligen inser att det är kört.
En mening jag kommer ihåg så väl var när vi hade stannat ut oss i båda klasserna i Lenhovda så kommer Anna-Lena fram till mig och säger " Elin tänk på ditt bästa nu, nu har du kämpat så länge med denna ponnyn och du är värd något bättre" Vadå värd något bättre? Minola var ju det bästa jag visste
Efter 3 år började Minola att lita på mig och varje dag i 4 år var hon min bästa vän. Den som alltid fanns där för mig och den jag alltid kunde lita på. Det var bara jag som fick ta in henne från hagen, det var bara mig hon litade på. När jag kommer hem från skolan så springer hon till grinden och gnäggar. Hon älskar mig och jag henne. Vår kärlek till varandra är så stor så jag har inga bra ord för att kunna förklara mig. Starkare vänskap har ajg aldrig varit med om. Hon var det bästa jag visste, det finaste jag hade och den mest underbara och härliga ponnyn jag visste.
Men sen kom det en dag då jag gav upp. Minola och jag hade kommit långt i vår utveckling. Vi var inte bäst på resultatspapperet men vi fann varandras hjärtan och det betyder allt för mig. Men nu fick det räcka, vi skulle inte komma längre tillsammans och jag hade bara 2 år på mig i mina ponnyår så jag hade inte något annat val än att sälja min pärla för jag kunde inte både baka kakan och äta upp den om ni förstår?. Den 23 maj 2010 såldes min älskling till Fredrika. Jag kan berätta mer om det i ett annat inlägg om det vore intressant?
En dag när jag kom hem från skolan säger min mamma till mig " elin kom inte hit, du vill inte höra detta"
Då hade Sabine (Fredrikas mamma) skickat ett mail om att de inte kunde ha kvar Minola och de skulle sälja henne. Jag sprang till mitt rum av ren ilska och allt slutade i tårar. Det enda jag ville var att Minola skulle ha det bra. Hon förtjänade all kärlek hon kunde få. Så Minola såldes vidare till Fanny&Filippa.
Minola passar inte med alla och tydligen fungerade inte detta och de påstod att Minola var halt men hon hade gått igenom båda veterinärbesiktningarna så vi vet fortfarande inte vad de snackade om för Minola var helt frisk, det var inget fel på henne. Mamma och jag gav upp och en dag körde vi ner och hämtade Minola igen. Vi kunde inte se henne lida såhär så det bästa för henne var att komma tillbaka till oss. Och nu står jag här med min älskade Minola igen, den som altlid funnits där genom hela mitt jobbiga tonårsliv.
Jag kommer ihåg att när jag skulle sälja henne så skrev jag
"Var stark Minola och jag lovar dig att en vacker dag så kommer vi vara tillsammans igen och ha det bra igen tillsammans"
Jag är verkligen glad över att jag höll detta löfte. Nu står vi här, hon&jag. Och jag kan inte önska något annat.
Kärleken övervinner allt ♥
Jag älskar dig min fina prinsessa, mer än allt annat
Det hela började en dag i Juli år 2006 då mamma som vanligt kom hem från jobbet och hade med sig tusen annonser på olika hästar till mig. Jag hade säkerligen tittat igenom ett 40-tal på olika jättefina hästar men ingen föll mig riktigt i smaken trots att de var ämnade till hoppning. Jag sökte en hopphäst som jag kunde ha roligt ihop med. Mitt i högen ser jag ett arabsto som det egentligen inte var något speciellt med. Manen hängde ner till knäna, kroppen såg förfärlig ut och helt omusklad. Men det var något som jag såg i den hästen, det fanns något där. Så jag bad mamma att ringa och samma dag åkte vi över till Öland.
Från första stunden jag såg Minola så var jag fast, hennes ögon sa mig någonting som ett rop på "ta mig härifrån". Minola hade gått som promenad häst då hennes ägare hade blivit skadad så hon inte kunde rida och då stod Minola i ca 2 år utan någon som red henne. De ville inte sälja henne så därför lät de henne bara vara. Så jag satt upp utan större krav. Jag var 13 år då och Minola var 10 år. Allt fungerade så bra, Minola var pigg och hoppade med glädje. Ägarna hade aldrig sett henne så glad innan. De sa flera gånger att vi passade så bra ihop och mitt val var mycket enkelt trots att mamma tyckte att jag valde fel.
Några dagar senare stod jag där och skulle lasta min älskling. Hon följde med mig hem och till en början var hon ett rent monster. Jag vågade inte gå in och borsta henne, jag vågade inte ens hämta henne i hagen. Hon kickade mot mig och var rent utav förjävlig. Jag tänkte många gånger för mig själv att den här hästen skulle jag lämna hem, för vad är meningen att ha en ponny som man inte vågar rida eller ta hand om? Dock fick hon en andra chans av mig och den tog hon tillvara på.
Minolas förflutna vill jag inte ens tänka på, så fort hon ser en lina eller ett spö blir hon livrädd och springer för livet därifrån. Hon måste ha blivit misshandlad tidigare i livet eller iaf hårt bestraffad därav gav jag henne den tiden som hon behövde. I början gick inte ens Minola över en bom, hon totalvägrade att lyssna på mig. Det var som att rida in henne från början igen så jag fick lära henne grunderna igen. Vår första hoppträning på bätteropp kommer jag alltid att komma ihåg. Den gick så dåligt, hon lyssnade inte och alla undrade vad jag hade köpt. Anna-Lena var tvungen att ta fram longeringspiskan för att hon inte ens gick nära ett enda hinder inne på banan. Och som ni kanske förstår så flög Minola rakt upp i luften när hon fick se piskan men över det lilla 30cm hindret kom hon över. Jag var så nära på att ge upp så många gånger men något inom mig sa åt mig att kämpa. Kärleken övervinner allt.
1-2 år senare kom jag ut på min första lokaltävling med henne och den gick över förväntan och rosett med hem.
Sedan började vi dala lite fram och tillbaka precis så som Minola var. På träningarna tränade vi 1,10 - 1,20 m men på tävling ville hon oftast inte alls. Hon stod emot och ställde sig nere i ett hörn och tjurade ihop. Jag visste inte vad jag skulle göra och det visste inte ens min ridlärare så vår situation var verkligen inte den bästa. Jag fick höra så många gånger " hon kommer aldrig bli någonting, lämna hem henne eller sälj henne för hon kommer inte vara kapabel till det Elin vill göra". Varje ord i den meningen är så fel, det bevisar bara hur tröga folk verkligen är ibland. En sak som jag är nöjd med över mig själv är att jag inte ger upp förren jag verkligen inser att det är kört.
En mening jag kommer ihåg så väl var när vi hade stannat ut oss i båda klasserna i Lenhovda så kommer Anna-Lena fram till mig och säger " Elin tänk på ditt bästa nu, nu har du kämpat så länge med denna ponnyn och du är värd något bättre" Vadå värd något bättre? Minola var ju det bästa jag visste
Efter 3 år började Minola att lita på mig och varje dag i 4 år var hon min bästa vän. Den som alltid fanns där för mig och den jag alltid kunde lita på. Det var bara jag som fick ta in henne från hagen, det var bara mig hon litade på. När jag kommer hem från skolan så springer hon till grinden och gnäggar. Hon älskar mig och jag henne. Vår kärlek till varandra är så stor så jag har inga bra ord för att kunna förklara mig. Starkare vänskap har ajg aldrig varit med om. Hon var det bästa jag visste, det finaste jag hade och den mest underbara och härliga ponnyn jag visste.
Men sen kom det en dag då jag gav upp. Minola och jag hade kommit långt i vår utveckling. Vi var inte bäst på resultatspapperet men vi fann varandras hjärtan och det betyder allt för mig. Men nu fick det räcka, vi skulle inte komma längre tillsammans och jag hade bara 2 år på mig i mina ponnyår så jag hade inte något annat val än att sälja min pärla för jag kunde inte både baka kakan och äta upp den om ni förstår?. Den 23 maj 2010 såldes min älskling till Fredrika. Jag kan berätta mer om det i ett annat inlägg om det vore intressant?
En dag när jag kom hem från skolan säger min mamma till mig " elin kom inte hit, du vill inte höra detta"
Då hade Sabine (Fredrikas mamma) skickat ett mail om att de inte kunde ha kvar Minola och de skulle sälja henne. Jag sprang till mitt rum av ren ilska och allt slutade i tårar. Det enda jag ville var att Minola skulle ha det bra. Hon förtjänade all kärlek hon kunde få. Så Minola såldes vidare till Fanny&Filippa.
Minola passar inte med alla och tydligen fungerade inte detta och de påstod att Minola var halt men hon hade gått igenom båda veterinärbesiktningarna så vi vet fortfarande inte vad de snackade om för Minola var helt frisk, det var inget fel på henne. Mamma och jag gav upp och en dag körde vi ner och hämtade Minola igen. Vi kunde inte se henne lida såhär så det bästa för henne var att komma tillbaka till oss. Och nu står jag här med min älskade Minola igen, den som altlid funnits där genom hela mitt jobbiga tonårsliv.
Jag kommer ihåg att när jag skulle sälja henne så skrev jag
"Var stark Minola och jag lovar dig att en vacker dag så kommer vi vara tillsammans igen och ha det bra igen tillsammans"
Jag är verkligen glad över att jag höll detta löfte. Nu står vi här, hon&jag. Och jag kan inte önska något annat.
Kärleken övervinner allt ♥
Jag älskar dig min fina prinsessa, mer än allt annat
Kommentarer
Postat av: emelie
jag kände verkligen att jag behövde kommentera detta.
Borde finnas fler som dej, som inte bara bryr sej om resultaten osv. Jätte bra! All cred to you ! :)
Postat av: issa
åhh :'D lägg upp denna i bloggen, samt vrf hon såldes? :D
Trackback
