Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag måste erkänna att jag är väldigt rädd för min framtid inom ridningen. När jag var liten ville jag nå toppen, bara ha den viljan att bli bäst. Nu är jag inte långt därifrån endast några veckor till innan jag startar LB som för mig inte är någon skitsak. Om jag fick radera en mening så vill jag radera denna "Jag ska bara med och hoppa en LB", jag far så illa av den och det låter så nedlåtande mot oss som inte riktigt är där än. Just nu känner jag mig trygg på den nivån jag ligger på för tillfället. Det är där rädslan tar över viljan. Att ta steget till nästa steg, till nästa nivå. Som jag sa Paddington är redan där och det är hans klasser egentligen men jag är bara halvvägs än så länge. Jag vet att Padde inte har några problem med de höjderna för enligt mig är han en toppen ponny! det är här allt börjar på riktigt, vår resa tillsammans för det är här vi ska vara, han&jag.

Det är nu jag ställs på prov. Känns som om jag har press på mig från alla håll och kanter fast det har jag egentligen inte, bara inbillning och det får mig att må dåligt. Jag vill mer än allt i hela världen ta mig till toppen med min Paddington och innerst inne vet jag att detta inte kommer bli några som helst problem. Det största problemet sitter i mitt huvud. Jag måste lära mig att ta det lugnt, inte stressa upp mig och bli upprymd för då kommer jag aldrig att klara av detta. I mitt huvud går tankarna "tänk om...." hela tiden och jag vet inte vad jag ska göra för att få bort dem ur mitt huvud.

I höstas var jag så nära på att ge upp efter alla ATG besök. Men något sa mig att inte tappa hoppet förren han låg död framför mig. Ibland är jag så nöjd med mig själv , för att jag aldrig ger upp för nu står jag här med min fina ponny och bara väntar på att ta steget till nästa nivå. För någonting som jag hatar är när folk ser ner på mig, trycker ner mig och allmänt skiter i mig. Många verkar tro att jag är okunnig om saker men hallå? jag kan mer än vad ni tror och det ska jag visa för er en vacker dag. Man ska aldrig tro något man inte vet om någon, allt blir bara så fel då.

Mot toppen, dit ska vi. Hårdträning är det som gäller men mellan all hårdträning ska vi ha så himla kul tillsammans, han&jag. Vi börjar bli ett team nu och det är så sjukt härligt att känna så. Han sprider glädje och positiv energi så jag blir alldeles lycklig inom mig. Nu ska jag bara ta mig fasen på att vi klarar av nästa nivå och att allt ska flyta på!
Det är nu jag behöver mer stöd än ever...