Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Åh vad jag är glad ska ni veta efter förra måndagens fiasko så är jag överlycklig igen. Valde att inte berätta detta för er förra måndagen då jag redan tyckte att det var jobbigt som det var men nu kan jag väl gå ut med det. På måndagar har vi specialidrott, som jag haft sen jag började gymnasiet. I den här kursen gäller det att känna till sin egna träning, ta ansvar och utveckla sig. Det enda vi gjort nu under en lång tid är att springa slingan i skogen med lååånga och många backar i. Slingan är dryga 1,5 kilometer, ett varv. Från början kunde jag inte ens jogga hela rundan, jag orkade verkligen inte och mitt mentala tyckte det var det pissigaste som fanns. Jag ville inte till specialidrotten eftersom jag kände mig värdelös gentemot alla andra duktiga handboll/fotbolls spelare som kunde springa varv efter varv. Men jag hade inget val så det var bara att bita ihop och fortsätta även att det gjorde ont i mig.

 

Kommer så väl ihåg när jag för första gången orkade jogga igenom rundan, tog väl kanske 15 minuter eller något liknande men jag var så glad över det jag då presterade. Kom fram till att man inte ska bry sig om hur mycket alla andra klarar av och presterar eftersom jag var där för att förbättra mig liksom. Jag tycker fortfarande att det är bland de tråkigaste som finns att ta på sig kläder och springa. Jag är mer en människa som kan gå hur långt som helst utan problem men att springa, blir bara tråkigt och jag vet inte varför. Antar att en liten del kan vara att jag aldrig varit bra på det, aldrig funnit motivationen att ut och springa.

 

Förra måndagen fick jag ett bottennapp. Vi skulle springa spåret som alla andra gånger bara det att det var första gången efter sommarlovet. Jag hade höga förväntningar eftersom jag vet hur mycket jag tränat i sommar genom att cykla till jobbet, 1,5 mil fram och tillbaka. Har även ridit och varit ute på promenader så jag förväntade mig att jag kunde prestera bättre nu då. Vi hade ett varv uppvärmning, vi joggade alltså runt slingan och lite till (2km sammanlagt). Sen skulle vi springa två varv på det, på tid. Jag började springa men mitt i slingan fick jag ett fruktansvärt moment när det helt plötsligt blev svart för ögonen och andningen spökade jättemycket. Gjorde ont i hjärtat bokstavligt talat och jag visste inte vad som hände, var ju såklart tvungen att stanna då. Sen gick jag hela vägen runt istället. Det låter kanske inte som världens grej i era öron men jag kände mig så jäkla dålig rent ut sagt.

 

Idag hade vi test på 3 km löpning, på tid då såklart. Jag var jätteorolig för att det skulle hända igen och det tog emot att ta på sig träningskläderna. Jag la upp ett bra tempo från början, ett tempo jag kunde och som jag visste att jag klarade av att hålla i två varv. Det var inte långt ifrån att jag gav upp efter första rundan vill jag lova men jag bet ihop och gav mig fan på att jag skulle komma i mål utan att ha stannat. Fortsatte i mitt tempo och när jag såg sista backen som förövrigt är megalång så hade jag ork kvar i benen så jag la i sista växeln och sprang i mål!! JAG KLARADE DET!!