Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

När jag var 16 år bestämde jag mig för att skaffa ny ponny att tävla med de sista två ponnyåren jag hade kvar i livet. Efter 4 år av kämpande med Minola där det gick 1 steg framåt och 100 bakåt längs hela vår resa - så förstod jag vad jag ville, jag ville framåt. Så jag började leta ponny som jag bara skulle tävla med dessa två år som var kvar. Min plan var att tävla två år på en mer rutinerad ponny än Minola var och sedan sälja för att gå upp på storhäst när åldern var inne för mig. Men då visste jag inte att mitt bland annonserna på hästnet fanns min själsfrände...

 

Tänkte köpa mig en valack som inte var så personlig utan en mer tävlingsvän men istället skaffade jag mig den mest personliga varelse som stått på fyra ben. Det var kärlek vid första ögonkastet och redan efter första passet var jag som fast vid den här valacken vid namn Paddington. Efter mitt möte med Paddington hade jag inte annat i tankarna och när det visades att han inte gick igenom veterinärbesiktningen blev jag förkrossad men var ändå så inställd på att "honom ska jag ha" så vi hämtade hem en oren Paddington bara för kärlekens skull. I ett halvår stod han bara i sjukhage blandat med besök på en hästklinik i Kalmar - ett halvår gick till spillo av mina ponnyår men gjorde det mig något? Nej, jag gjorde vad som helst för att Paddington skulle bli frisk istället trots att jag egentligen var ute efter en ponny jag skulle tävla med.

 

Jag offrade allt för den här ponnyn och nu när jag fyllt 18 år så tänker jag göra precis samma sak. Idag älskar jag den här ponnyn med hela mitt hjärta, precis som förr fast ännu lite mer. Paddington har tagit ett jättekliv in i mitt liv och hör nu till min vardag. Som ni vet är jag vid årsskiftet för gammal för att tävla honom mer och om man ska gå efter det normala som händer då så borde jag enligt alla andra sälja honom och låta han tävla vidare med någon annan liten duktig ryttare på ryggen men bara att tänka den tanken får mig att må förfärligt dåligt, det är inget alternativ som är aktuellt för mig.

 

Varför ska jag ge upp min bästa vän bara för att min ålder är för gammal i regelboken?
Mina tankar har flugit fram och tillbaka trots att jag valt att inte tänka så mycket på det här då jag får ren ångest av det men nu är det inte långt kvar och jag måste fatta eget beslut. Jag skulle kunna sälja Paddington och köpa en storhäst som jag kan tävla på LB höjd ungefär...men då är frågan om det skulle göra mig lyckligare?
Mitt mål med ridningen är inte att komma till OS, hoppa i globen eller tävla internationellt. Därför har jag bestämt att jag kommer fortsätta rida Paddington, ha honom kvar hemma hos mig och strunta i att köpa en storhäst att tävla med. Love is bigger than gold

 

Jag kan ju trots allt fortfarande tävla honom fast då utan omhoppning och jakt efter en placering liksom. Vikten av att ha en storhäst att tävla om placeringar med väger inte lika tungt som att behålla min bästa vän. Min ålder ska inte komma ivägen för oss två, jag låter det inte ske. Det här är mitt egna beslut, mitt hjärta har talat och jag har följt det till fullo. För det viktigaste i livet är trots allt, KÄRLEKEN

 

Ni kommer aldrig få se mitt namn på något större sammanhang med någon storhäst men däremot kommer ni fortsätta få se mig lycklig. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är när jag är med Paddington.