Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

 

(↑) Om vi backar bandet några år så hittar vi en helt annan Elin än den jag är idag, en liten Elin som också varit med om tonåringarnas jobbiga stunder. Jag har också varit den där lilla tjejen som funderat över allt, överanalyserat och haft för mycket tankar i huvudet. Många frågor som saknade svar om vem jag egentligen var och vad jag gjorde här. Jag har också haft tjejproblem, känt mig ful/fet/äcklig och haft massvis med pojkvänsproblem. Jag har med gått i låg/mellan och högstadiet och fått känna på hur det är och har varit. Det är ett pain in the ass moment att gå igenom oftast. Jag har också gjort allt för att få passa in. Jag har också haft diskussioner och bråk hemma med mamma samt med min pappa, varit en riktigt jäkla diva och trott mig veta bäst i alla lägen.Jag har gjort många dumma saker och har sagt fel grejer. Men jag antar att detta hör till den typiska tonåringen, att genom att göra fel, kunna lära sig och med årens gång hitta sig själv?

Nu är jag inne på mitt näst sista tonårs-år och mycket har förändrats. Jag har varit den som tänjt på alla gränser som går, ibland gått över gränsen och ibland har jag hållt tillbaka. Men kors i taket, vad jag har mognat och förändrat mig själv! Jag känner det, mitt tänk är förändrat och istället för att trycka ner mig själv i jobbiga stunder så lyfter jag mig istället, ställer mig upp och slår tillbaka. Jag har varit så beroende av andra människor, vad de tycker och tänker om mig och det jag gör. I Mönsterås, som förövrigt är en liten skithåla där alla "känner alla", så är det inte många som faktiskt vågar stå upp för sig själva utan det är alltid en viktigpetter som tar en ner på jorden så fort man bryter mönstret och går mot strömmen. Det är verkligen som en stor ram som ingen någonsin får bryta sig ut och vara sig själv. Man blir så påverkad av alla runt omkring en så man till slut inte har orken att kämpa emot alla dessa viktigpettrarna som påpekar alla fel på kroppen man har. Jag har tyvärr också varit en av dessa, om jag frågar min mamma hur många gånger jag har sagt den här meningen "Jag vill ha dethärochdethär för att alla andra har det" - så skulle hon inte ens kunna räkna upp det på fingrarna. Dags för oss som stått i bakgrunden under många år att ta ett kliv fram, ställa sig i rampljuset och ta ner dessa viktigpettrarna på jorden.

Tyvärr är det väl så när man bor i en liten köping med människor man ser varje dag, man blir för påverkad. Men visst är det då skönt att släppa alla krav på hur man ska vara, göra eller se ut? Det är precis vad jag gjort nu. Whatever om några sitter och tisslar och tasslar om vad jag har på mig liksom, det säger mer om dem än mig. På ett sätt är det bra att man fått gå igenom så mycket taskiga kommentarer från olika folk, fått ta stryk av andra och blivit nedtryckt till marken. För nu, skulle inte någon av dessa personer ha en chans mot mig, de är alldeles för osäkra i sig själva för att kunna stå upp för rätt&fel. Det är skönt att äntligen känna att jag duger som jag är och slippa detta beroendet. Jag vet inte när det vände eller hur det gick till men på något sätt har jag lyckats hitta mig själv, blivit säker på vad jag vill och vem jag är. Antar att det är en tidsfråga?

 

Jag, Elin Linnéa Ljunggren ska aldrig mer behöva ta skit bara för att jag är den jag är, ska aldrig mer lyssna på vad andra säger, ska aldrig mer ta in falska personer som försöker förändra mig i mitt liv, ska aldrig mer vara som alla andra. Dags att bryta mönstret och gå mot strömmen, even if you like it or not!