Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Hästmänniskor, det går att skriva en hel serie med böcker om hur vi är till sättet, hur vi agerar och hur vi ser på saker och ting. Det enda gemensamma vi har tillsammans är hästarna, det är dessa underbara varelser som klistrar fast oss tillsammans och klämmer in oss under kategorin hästmänniskor. Vi lägger ner beundransvärt mycket tid på en sport vi utövar varje dag tillsammans med dessa djur, vårt andra hem är stallet där vi tillbringar hela vår fritid i. Till skillnad från andra bollsporter så lägger vi hästmänniskor ner hela vår själ i det vi gör, planerar in våra dagar efter hästarna och ridningen kommer alltid som prio ett på vår "to-do-lista". För vi kan inte göra som i många andra sporter, skita i att ta träna just den där dagen för man inte orkar eller att det tar emot, för vi hästmänniskor kan inte strunta i hästen eftersom det är en levande varelse som behöver tränas varje dag oavsett om det är 30+ eller -20 grader. Vi klär på oss tonvis med kläder om vintrarna, är ute flera timmar i kylan medan andra går in i varma och sköna sporthallen för att träna sin sport. Men ändå är det vi som får ta emot skiten ifrån debattörer och andra okända människor som får betalt för att skriva skit och trycka ner oss..

 

Varför är det så, att vi ska få skiten upptryckt i ansiktet på oss gång på gång för att vi just är hästmänniskor?
Någonting jag lärt mig under mina år som bloggare är att vi hästmänniskor går i gång på så mycket saker, vi blir oerhört provocerade och kan utan tvekan bli jävligt uppretade - när någon trycker på fel knappar. Som i vintras, då var jag faktiskt en som blev rosenrasande och gick till attack mot Lasse Anrell som skrev ren smörja om RGB och att hans häst skulle fått Jerringpriset. Jag blir verkligen VÄLDIGT sällan provocerad av något andra skriver för så länge det inte är mitt problem så låter jag andra skriva vad fasen de vill men efter det dåliga utlåtande från denna så tröga människa blev jag, liksom många andra upprörda. Jag kan svälja mycket skit, jag är tålmodig och vet vart jag står men när man fått ta skit från lekskolan tills nu för att man är hästmänniska, då brast det, nu får det RÄCKA! Enough is enough!

 

Som rubriken lyder "Vi är som igelkottar, allihop". Man skulle faktiskt kunna likna en hästmänniska och en igelkott för så fort någon säger någonting eller skriver något elakt om ridsporten så flyger taggarna upp på oss och vi går till attack - egentligen mer ALL rätt. Men jag personligen tycker att vi borde komma ner på jorden en aning och iakta händelserna istället för att spotta skit tillbaka direkt på dessa så otroligt okunniga människor som får betalt för att väcka debatter, det är ju precis det som de vill! De vill ha motargument, folk som blir rosenrasande och människor som länkar sörjan vidare. Förstår ni inte att det är vi som förstorar upp och gör sakerna ännu värre? Det är vi som ger de uppmärksamhet och det är vi som ger de gratisreklam på våra bloggar och andra forum.

 

Samtidigt som jag tycker att vi borde lugna oss lite innan vi hyser agg mot debattörerna så tycker jag inte att det är okej någonstans för de att trycka ner oss, det känns ju ändå lite som en kränkning. Det finns ju faktiskt en gräns för hur mycket skit vi måste behöva ta hela tiden.

Hur kul tror ni att 11 åriga hästmänniskor tycker att det är när de läser i tidningen hur vuxna trycker ner vår sport gång på gång?! Vuxna ska vara förebilder för oss yngre men om vi bara får lära oss att skriva skit om varandra, hur ska då framtiden se ut?
Visst att vi har yttrandefrihet i Sverige men hur kul är det att läsa i tidningen hur dåliga vi hästfolk är? Att vi inte lägger ner arbete? Att det bara är hästens förtjänst?
Vi vet ju att det naturligtvis inte är så men det gör ändå ont att läsa dessa rader. Många tycker att det är bra att de skriver om oss och ger oss uppmärksamhet men jag tycker att om de ändå bara ska kasta skit på oss så är det bättre utan publicering, tyvärr. Hatet växer ju på så sätt ännu mer mot oss och det är ju det vi vill få stopp på.

 

Jag önskar att alla någon gång bara kan glädjas av ridsportens framgångar, hästmänniska eller ej. För inte sitter jag och sågar damfotbollen för att jag inte är sådär intresserad utav den? Jag hejar ju exakt lika mycket på de som på ryttarna i ridsporten eftersom vi ändå tävlar för samma nation, vårt underbara Sverige. Men varför kan det inte vara tvärtom? Att en fotbollsnörd hejar fram ridsporten i dessa stora sammanhang som OS tex? I don´t get it. Jag tror att debattörerna och de andra ickehästmänniskorna är rädda för att se oss lyckas, rädda för att se hur ridsporten växer allt mer och mer, rädda för att vi är så starka i oss själva.