Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Som ni har fått läsa ett flertal gånger här under helgen, "utesluten i alla klasser men glad ändå" - det är någonting jag kommit underfund med nu och jag ska berätta hur mina tankebanor går och hoppas att någon av er där ute får sig en tankeställare.

 

Jag är en tävlingsmänniska enda ut i fingerspetsarna, det råder det inga tvivel om. Går det dåligt på en innebandymatch blir jag skittjurig och går inte att prata med på ett x antal minuter/timmar. Det känns som att jag sviker mig själv när jag gör dåligt ifrån mig för det är någonting jag vill men inte kan. Har så länge jag kan minnas hatat att förlora, att vara den som är sämst på någonting. Kunde börja gråta tidigare om någon vann över mig i något spel och spelade tills jag vann. För så har det alltid varit, mina instinkter säger åt mig att förlora är hemskt, det är fel att hamna i underläge. När jag var några år yngre vägrade jag inse att jag var sämre än alla andra fast att jag många gånger var det. Ville inte ens tala om att jag blivit utesluten för någon för då trodde jag att andra skulle skratta åt mig och tänka att jag är sämre än alla andra. Någonting jag ändå är stolt över mig själv är att jag ändå har försökt.

 

I helgen överträffade jag mig själv. När jag lämnade banan med ett resultat som hette utesluten så började hjärnan blixtra och dundra. Det flög signaler till mig hela tiden med olika budskap, verkligen ett brainstorm-moment. Den första signalen som skickades löd "Så jävla dålig du är Elin", precis som vanligt. Skrittade bort en bit för att dölja mina tårar. Grät ut och efter fem minuter började jag skratta istället, skrattade åt mig själv samtidigt som en signal från hjärnan löd "Haha vafan lipar jag för, vad töntig jag är". Torkade mina tårar och klappade om min ponny. Varför ska jag vara bäst på pappret för? Ett papper kan man bränna upp men en känsla sitter alltid kvar.

 

Men shit undrar ni nu då, varför är du inte missnöjd? Elin ni stannade ut er i VARENDA klass i helgen!!
Jag vet att vi var sämst hela meetinget, vi förlorade varenda dag och ingenting fungerade. Men vet ni vad? Jag vill inte bli nya Rolf-Göran Bengtsson som tävlar land och rike runt i världen så varför ska jag bry mig om mina resultat? Jag har inte de möjligheterna att rida på elitnivå och strävar därefter inte att göra det. Klart att det är riktigt kul när man lyckas och tar hem den där efterlängtade placeringen men om man bara rider för resultat glömmer man lätt bort hur KUL att tävla! Man fokuserar bara efter den där rosetten som ryttare men i slutändan är det inte alltid så jäkla kul att bara göra det. Jag är så avtrubbad av dåliga resultat att jag väljer att skita i det nu.

 

Glädjen bör inte komma ifrån segertäcket, ifrån den där gulblåa rosetten eller det där fina hederspriset. Enlig mig ska det vara KUL att tävla och glädjen ska komma ifrån hästen. Det här har Paddington lärt mig, jag älskar honom något OTROLIGT mycket och skulle aldrig i hela mitt liv lämna bort honom för någon "bättre". Då spelar inga resultat i världen någon som helst roll, för i mina ögon lyser han ändå klarast och en rosett skulle aldrig någonsin kunna få honom att se bättre ut. Glädjen att bara sitta på hans rygg slår vilka resultat som helst.

 

Någonting jag lärde mig själv i helgen och som jag alltid ska ha med mig i bakhuvudet är att skita i det förflutna, strunta i att tjura ihop för det har redan hänt och som ni alla vet så går tiden framåt. Det gäller att vända blicken framåt istället, se ljuset i den mörka tunneln. Ladda batterierna och så kör man på igen i det vi kallar framtiden. Den mentala biten ÄR verkligen viktig och det gäller att tänka rätt. Att sura över en tävling hjälper dig inte att bli en bättre ryttare, det är något som istället stjälper dig. Så sluta klandra dig eller din häst för saker som redan har hänt. Att tävla ska vara KUL oavsett vilken siffra som står på pappret!

 

Eftersom det här var sista gången jag tävlade på Börjes Cup kanske många undrar om det inte känns surt att avsluta med dessa resultat. Nej, inte det minsta svarar jag då. Jag har ändå varit där och FÖRSÖKT. Det är det absolut viktigaste. Åkte dit med ett leende på läpparna, åker hem likadant. Det har varit bland den bästa helgen i mitt liv.

 

 

Cause even when I'm looking back into your eyes
I can't say I'm sorry
When I think about the best days of my life
I can't say I'm sorry
Cause I can never tell myself I didn't try
I can't say I'm sorry now
I won't turn around
I can't say I'm sorry