Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

För att generalisera det här så börjar jag med att säga att alla har problem, mer eller mindre men vi har dem allihop. En del kanske har problem med alkoholmissbruk, sina tjocka lår, sitt utséende, sin pojkvän/flickvän, sin familj, sin sjukdom eller att håret står åt alla håll. Det är problem allihop, mer eller mindre som vi alla mår olika dåligt utav.
Det spelar egentligen ingen roll vad för slags problem vi har, för alla jobbar alltid mot att bli en bättre människa och försöka bli kvitt med sina problem.

 

En sak jag har svårt för är att prata. Nu menar jag inte snacka lite med vänner och sånt utan att prata om hur jag mår och hur jag känner mig. Jag har en styrka och det är att skriva av mina känslor vilket jag fått mycket respons på både i bloggen och i skolan men det här med att prata inför folk gör mig så nervös. Inför en redovisning kan jag verka lugn men inombords har jag panik. Kvällen innan presentationen ska äga rum så gråter jag ibland av rädsla, nervositet och ångest. Det är sjukt jobbigt att alltid vara den som står och skakar i hela kroppen. Hur mycket jag än intalar mig om att det inte är så farligt, så hjälper det inte ett skit för när jag står där framme så känner jag mig så...rädd. Det är inte så att jag inte kan stå för vad jag skriver här för det gör jag till punkt och pricka men det är just det - att säga det öppet till någon. Ibland stalkar jag mig, börjar mumla och ibland stamma vilket är riktigt, riktigt irriterande och samtidigt blir jag så otroligt besviken på mig själv för att prata lärde jag mig redan som bebis, bland det första jag lärde mig men ändå ska det vara så otroligt svårt. Jag kan tänka saker hela tiden i huvudet om personen som jag pratar med men jag får aldrig ut tankarna i vettiga ord. Tex om någon frågar mig om maten var god så kan jag tänka att "ja det var hur gott som helst" men bara nicka på huvudet och fram kommer det enkla ordet "ja". Om någon frågar mig hur jag mår så svarar jag oftast "Bra" fast det kanske är åt helvete just där och då. Varför ska det ta emot att prata om saker som tynger ner mig eller saker som får mig lycklig?

 

Ibland känns det som om alla vill ha så mycket av mig, de förväntar sig så mycket och blir besvikna när jag inte når upp till deras mål. Jag vill vara den bästa vännen, den som lyssnar när andra behöver mig, den bästa dottern för min mamma och så vidare men ibland hinner man inte med allting eller orkar vara alla delar jämt. Det känns som om alla vill ha DET av mig, DET som jag inte har. Jag är ingen ängel, gudinna eller robot - jag är precis lika mycket människa som du som läser det här. Jag sätter gärna min tid åt andra men ibland gör jag det för mycket, längst ner på min prioriteringslista står jag själv. Jag försöker att räcka till åt alla hela tiden, finnas där för alla jämt men allt jag gör blir bara så himla fel hela tiden åt antingen det ena eller det andra hållet. Det känns som om jag sitter i mitten och alla runt om mig drar och sliter i armarna på mig. "Elin du måste vara så och så, sluta göra så och så, du skulle ha gjort så och så". Jag vill ingen illa men det är svårt när alla tar illa upp av olika saker. Det bästa vore om jag inte gjorde någonting - men då skulle väl folk klaga över det med.

 

Jag går in i väggen snart för jag orkar helt enkelt inte med det här. Jag ska vara där för alla på jobbet jämt, den perfekta dottern jämt, den perfekta systern jämt, den duktiga eleven jämt, den perfekta vännen jämt, den som lyssnar jämt, den perfekta bloggaren jämt - jag går inte in i väggen, jag KRASCHAR snart rätt in med huvudet före. Jag gör verkligen så gott jag kan och försöker hinna med allt men får ändå bara skit tillbaka. Det här sätter en sjuk press på mig och den pressen klarar jag inte av utan jag stänger av helt istället, hjärnan går på semester i några timmar och hjärtat orkar inte slå. När man kämpar för att andra ska må bra hela tiden och sen bara får skit spottat tillbaka på en, då gör det fruktansvärt ont i mig. Ju mer jag försöker, ju mer misslyckas jag och ju mer ångest ger det mig. Samtidigt som jag inte kan hålla på såhär för det är så ohållbart det bara kan bli, så kan jag inte sluta att värdera andra högre än mig själv. Folk frågar mig ofta hur jag hinner med innebandyn, hästarna, plugget och skoldagarna och alltid har mitt svar varit "Jag vet inte". Sen ska jag utöver det vara allt däremellan. Jag mår illa över att människor letar perfektionen i mig, för den finns liksom inte.