Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

I morse fick jag som sagt reda på en otroligt tråkig nyhet som skulle förändra framtiden för mig. Det kändes som ett knytslag rätt i magen, som en rak höger över käften. I just den stunden förlorade jag mig själv. Mitt hjärta blev förlamat för en stund och det skar sig verkligen i bröstet på mig. I den här stunden fick jag även ett tecken på hur mycket jag älskar en varelse, så mycket att jag är livrädd att förlora den.

 

Min lillasyster har bestämt sig för att flytta till pappa vilket innebär att hon inte kan ta över Paddington vid årsskiftet som planerat. Mitt huvud snurrade och började tänka i banorna att...sälja min ögonsten. Bara ordet sälja får mig till tårar och jag sprang direkt ut till min underbara ponny och grät i flera minuter. Stod och kramade om honom hårt och länge. I den sekunden kände jag mig så ensam, så tom.

 

...tills min andra lillasyster sa att hon väldigt gärna vill ta över min ponny, komma ut och tävla igen. Förlamningen i hjärtat upphörde och leendet kom fram igen. Johannas ord svepte över min halvt döda kropp med sina ord:
"Det skulle ju aldrig gå att sälja Paddington, han är för speciell"

Och det är verkligen så, jag skulle nog aldrig klara av det på riktigt nu alltså. Paddington är inte bara min häst, han är halva mig och han gör mig till den jag är. Utan honom kan jag lika gärna ge upp allt. Det är ju han som får mig att vilja hålla på med den här sporten och jag tänker inte göra det utan honom, så är det bara.

 

Min soulmate ♥

Hur mycket text och ord jag än skriver så kommer ingen att någonsin kunna förstå hur mycket den här underbara varelsen betyder för mig och för mitt liv. Han betyder allt.