Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

När jag var liten så hade jag inte vänner, jag hade kompisar. De enda reglerna som fanns för hur man skulle uppträda mot varandra var att man skulle vara snäll och dela med sig av sina leksaker till sin kompis. Det var det absolut viktigaste. Då fanns inte en enda tanke på att sin kompis skulle prata skit bakom ryggen till sin andra kompis, inte heller att kompisen skulle svika en eller att kompisen skulle berätta ens hemligheter. Man krävde ingenting utav varandra, man bara umgicks och hade så otroligt kul av varandras existens. Det fanns inga måsten, inga krav på hur man skulle vara eller hur man såg ut. Snipp snapp, slut - så var den här sagan slut..

 

.. man kunde önska att det var så iaf, fast sen växte jag upp, känslor började spela in och kraven ökade. När jag gick i sexan och skulle börja i högstadiet så hade jag en bästa vän, en som jag alltid hållt ihop med. Jag hade ett förtroende för den här människan, hon visste allt om mig. Innan man är förstörd, så är man helt oförstörd och då hade jag inte en tanke på vad som kunde hända. När vi fick reda på att vi inte hamnade i samma klass i högstadiet så gled vi ifrån varandra och jag fick för första gången känna på hur det kändes att känna rädslan att stå helt själv, att vara ensam. Den sommaren skaffade jag lunarstorm, ett gammalt chattrum för ungdomar. Där hittade jag en kompis som jag började prata med och det visade sig att vi skulel börja i samma klass i 7:an. Vi umgicks och känslan av att vara ensam var som bortblåst, äsch vad gjorde det att jag förlorade min förra kompis liksom, det var ju ingenting. Jag umgicks mycket med den här nya kompisen hela sommaren men till hösten när skolan drog igång igen så kände jag ingen i den nya klassen, alla ansikten var främmande förutom min kompis då såklart. Vi började umgås med 2 andra helt underbara människor som vi snabbt bildade ett kompisgäng med. Efter bara en månad i den nya skolan kom en ifrån kompisgänget och sa att min kompis hade sagt att hon skämdes över att vara min "vän". Helt ärligt nu så har jag aldrig känt mig så sviken, någonsin. Tårar föll och jag hamnade i en deppig period, det var främmande för mig för jag hade aldrig någonsin mått dåligt över en kompis. Då började jag tänka att "äsch, ensam är bäst och jag klarar mig utan vänner, jag går ju ändå i skolan för att lära mig och inte för att vara med vänner". Dessa ord försökte jag intala mig varje dag och till sist gick jag ju på det.

 

Jag var under en tid väldigt nollställd och kunde inte ens tänka klart. Min syn på vänskap hade försämrats och bara ordet fick mig att vilja gå till toaletten och spy. Jag var så trött på det ordet för jag visste ju egentligen inte vad det betydde, ingen hade bevisat mig vad det var för något. I skolan satt jag och räknade ner timmarna, minutrarna och sekundrarna innan jag kunde åka hem till någon som verkligen fanns där och som aldrig skulle svika mig - Minola. Så länge jag hade henne behövde jag inga vänner och så har jag alltid tänkt. Så länge jag har mina hästar så är jag inte ensam..

 

.. men efter regn så kommer solsken, eller hur? Min syn på vänner och ordet vänskap har verkligen tagit del av mitt liv, nu är det en del av mig. Jag har valt bort vänner som en gång svikit mig, tagit avstånd från de som vill mig illa helt enkelt. Innan insåg jag inte mitt eget värde, jag hade en skruvad syn på mig själv och jag var alltid dumsnäll. Ifrån att ha trott att ingen vill mig illa till att gå till tankarna att ALLA vill mig illa, detta har gjort mig så paranoid. Nu väljer jag vänner med omsorg, med mitt hjärta. Det är svårt att komma mig inpå djupet eftersom jag blivit så sårad, så sviken i mitt liv att jag inte riktigt litar på alla. Det är svårt att vinna mitt förtroende helt enkelt. Men när man väl blivit vän med mig så gör jag allt för den människan. Jag vet hur sårad man kan bli av ord som känns som knytslag rätt i magen, som knivhugg i ryggen att jag vet hur jag INTE ska behandla mina vänner för att de ska känna sig så. Om vi säger såhär, när jag verkligen älskar en person så ÄLSKAR jag en person, med hela mitt hjärta. Man ska aldrig ge upp, det har jag lärt mig. Idag står jag här med 3 vänner med hjärtan av guld, de som betyder mest i mitt liv. De vet i princip allt om mig och jag om dem. De har mitt förtroende till hundra procent och jag vill verkligen att dessa tre personer känner sig hedrade. De är inga som sviker, de kommer alltid att finnas där och jag för dem. Dessa 3 personer har fått mig att förstå att vänskap ska man inte strunta i, man är starkare om man är flera. Jag är väldigt öppen med att säga att jag älskar mina vänner, över facebook och bloggen. Vissa stör sig på det här något otroligt men mina vänner ska veta att jag älskar dem, varje dag. När man nått botten i många år så uppskattar man allt och jag uppskattar mina vänner så sjukt mycket. Tack Fredrika, Jennifer och Amandha för att ni lärde mig ordet vänskap ♥