Never give up on something that once made you smile
En sak jag verkligen vill uppmärksamma är en sak jag vet förekommer mycket inom just hästsporten nämligen att jämföra sig med andra. Tror att mycket "hat" och avundsjuka har sina rötter ifrån att man jämför sig med andra faktiskt om ni tänker efter, så är det nog så. Om man inte ligger på samma höga nivå som någon annan är det lättare at hitta fel samt saker att lägga sin energi att störa sig på. Det finns en viktig sak som jag vill att ni ska ta åt er utav och det är att oavsett ambitionsnivå, träningsnivå eller tävlingsnivå så är ni minst lika duktiga som de andra som ligger steget över er. Jag kommer alltid att acceptera er som de unika människor NI är. Försök aldrig att bli som någon annan, då förlorar du hela din identitet.
Jag kan erkänna att jag känt mig fruktansvärt underlägsen inom ridningen. Har fällt så många tårar över att jag slitit i 4 år utan resultat medan man ser alla andra lyckas på betydligt kortare tid. För jag vet vilket hästjobb jag lagt ner på mina hästar, mer än vad någon annan som ligger på en högre nivå än mig kanske har gjort, så har verkligen känt att det har varit orättvist - bad times. Men säg den gången livet varit rättvist? Kan inte minnas hur många gånger jag har tryckt ner mig själv med tankarna att jag aldrig skulle klara av att vara lika bra som alla de andra. När jag kämpade och grät mig igenom LD banor så hade de andra redan hunnit chilla runt på LB banor. När man pratade med dessa personer om tävlingar så fick man alltid höra "Ja men jag ska bara hoppa två LB klasser". Det gjorde så fruktansvärt ont i mig då jag verkligen inte tycker att LB är en dålig nivå därför blev jag jätteledsen när andra skulle uttrycka det på de sättet. Där kämpade jag arslet av mig 3 timmar/dag, 7 dagar i veckan för att kunna åka ut på en tävling och hoppa LD-LC klasser som för det mesta slutade i uteslutning. När andra kunde chilla runt och var stabila i LB klasserna. Ni förstår kanske att efter ca 3 år så tar det här på krafterna, att stå stilla på samma plats när alla andra rör sig framåt.
Det här var längesen jag kände sådär, det var främst med Minola som dessa känslor uppstod men även i början med Paddington. Då kändes allt bara så otroligt hopplöst. Kämpade dag ut och dag in - till ingen nytta. Idag kan jag fortfarande tänka såhär, må dåligt över att jag aldrig kan lyckas någon jävla gång. Att jag aldrig kan gå in på en LB bana och ha i tanken att komma på placering. Alltid ska det strula och vara något emellan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig gått in på en bana och tänkt att jag skulle kunna vinna, aldrig har det hänt. För mitt mentalt förflutna sitter fortfarande kvar och gnager mig i skallen så fort jag försöker gör någonting bra. Förstår ni nu varför jag blir så himla glad varje gång jag hamnat på prisutdelning? Men för att vända det negativa till det positiva så tror jag att detta har varit nyttigt för mig. Jag skulle aldrig vilja bli en människa som vinner varje tävling man åker ut på och som det alltid gick bra för. Jag tror iaf inte att man uppskattar framgångarna lika mycket då utan mer när man verkligen fått kämpa för dem. Motgångar skapar roligare framgångar så att säga.
Jag har jämfört mig så mycket med andra att jag helt glömt av vilken otrolig resa jag har gjort med mina ponnys egentligen när man tittar tillbaka. Såg tillbaka på min och Paddingtons resa från början tills nu, det är helt sanslöst. Det finns många som påminner mig om det här väldigt ofta faktiskt vilket jag tycker är bra. Idag när jag känner att jag inte kommer någonstans och att alla andra är så mycket bättre så är det någon som säger till mig att "Vad håller du på med Elin? Kan de, så kan du" - MYCKET riktigt. ALLA kan om man bara har viljan att genomföra det. Trots att jag alltid känt mig sämre än alla andra så har jag alltid unnat de sin framgång, aldrig varit taskig eller spydig för att låta bättre och det är jag så otroligt glad för!
Det jag ville få ut av texten är att du är så bra som du är. Det går inte att jämföra sig själv med andra, det sätter bara press och stress på sig själv. Fokusera på dig och din häst, utgå ifrån er ambitionsnivå och gör det bästa av situationen. Om det så handlar om att börja hoppa, våga tävla dressyr, hoppa 1,60 eller 50 cm. Det handlar inte om att vara bäst, störst eller vackrast. Så länge du tror på dig själv och det du gör så kommer du få otroligt bra möjligheter att kunna utveckla dig själv till det bättre. Ge aldrig upp!!
JAG vet att just DU kan, vet du om det också?!
Jag kan erkänna att jag känt mig fruktansvärt underlägsen inom ridningen. Har fällt så många tårar över att jag slitit i 4 år utan resultat medan man ser alla andra lyckas på betydligt kortare tid. För jag vet vilket hästjobb jag lagt ner på mina hästar, mer än vad någon annan som ligger på en högre nivå än mig kanske har gjort, så har verkligen känt att det har varit orättvist - bad times. Men säg den gången livet varit rättvist? Kan inte minnas hur många gånger jag har tryckt ner mig själv med tankarna att jag aldrig skulle klara av att vara lika bra som alla de andra. När jag kämpade och grät mig igenom LD banor så hade de andra redan hunnit chilla runt på LB banor. När man pratade med dessa personer om tävlingar så fick man alltid höra "Ja men jag ska bara hoppa två LB klasser". Det gjorde så fruktansvärt ont i mig då jag verkligen inte tycker att LB är en dålig nivå därför blev jag jätteledsen när andra skulle uttrycka det på de sättet. Där kämpade jag arslet av mig 3 timmar/dag, 7 dagar i veckan för att kunna åka ut på en tävling och hoppa LD-LC klasser som för det mesta slutade i uteslutning. När andra kunde chilla runt och var stabila i LB klasserna. Ni förstår kanske att efter ca 3 år så tar det här på krafterna, att stå stilla på samma plats när alla andra rör sig framåt.
Det här var längesen jag kände sådär, det var främst med Minola som dessa känslor uppstod men även i början med Paddington. Då kändes allt bara så otroligt hopplöst. Kämpade dag ut och dag in - till ingen nytta. Idag kan jag fortfarande tänka såhär, må dåligt över att jag aldrig kan lyckas någon jävla gång. Att jag aldrig kan gå in på en LB bana och ha i tanken att komma på placering. Alltid ska det strula och vara något emellan. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig gått in på en bana och tänkt att jag skulle kunna vinna, aldrig har det hänt. För mitt mentalt förflutna sitter fortfarande kvar och gnager mig i skallen så fort jag försöker gör någonting bra. Förstår ni nu varför jag blir så himla glad varje gång jag hamnat på prisutdelning? Men för att vända det negativa till det positiva så tror jag att detta har varit nyttigt för mig. Jag skulle aldrig vilja bli en människa som vinner varje tävling man åker ut på och som det alltid gick bra för. Jag tror iaf inte att man uppskattar framgångarna lika mycket då utan mer när man verkligen fått kämpa för dem. Motgångar skapar roligare framgångar så att säga.
Jag har jämfört mig så mycket med andra att jag helt glömt av vilken otrolig resa jag har gjort med mina ponnys egentligen när man tittar tillbaka. Såg tillbaka på min och Paddingtons resa från början tills nu, det är helt sanslöst. Det finns många som påminner mig om det här väldigt ofta faktiskt vilket jag tycker är bra. Idag när jag känner att jag inte kommer någonstans och att alla andra är så mycket bättre så är det någon som säger till mig att "Vad håller du på med Elin? Kan de, så kan du" - MYCKET riktigt. ALLA kan om man bara har viljan att genomföra det. Trots att jag alltid känt mig sämre än alla andra så har jag alltid unnat de sin framgång, aldrig varit taskig eller spydig för att låta bättre och det är jag så otroligt glad för!
Det jag ville få ut av texten är att du är så bra som du är. Det går inte att jämföra sig själv med andra, det sätter bara press och stress på sig själv. Fokusera på dig och din häst, utgå ifrån er ambitionsnivå och gör det bästa av situationen. Om det så handlar om att börja hoppa, våga tävla dressyr, hoppa 1,60 eller 50 cm. Det handlar inte om att vara bäst, störst eller vackrast. Så länge du tror på dig själv och det du gör så kommer du få otroligt bra möjligheter att kunna utveckla dig själv till det bättre. Ge aldrig upp!!
JAG vet att just DU kan, vet du om det också?!
Kommentarer
Trackback
