Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

I idrottsvärlden handlar nästan allt om prestationer som ni kanske redan vet. Man har dåliga dagar även när man är som mest pressad till att lyckas vilket kan göra att man går in i en svacka. Viktigt att komma ihåg är att ingen i hela världen klarar av att hålla sig på topp hela tiden på match/träning eller på tävlingar. Nu tänkte jag ta ett bra exempel, utifrån mitt perspektiv om någonting som jag precis varit med om, en resa som jag hoppas kunna inspirera någon för jag vet att det är något som många går igenom.

 

I min klubb har vi 2 damlag. Ett som ligger i division 2 och ett som ligger i division 3. Det är en stor skillnad mellan dessa divisioner kan jag också påpeka. Vi är ca 27 stycken i laget om inte mer, alla är jätteduktiga och har goda förutsättningar. Ett ungt lag handlar det om med en snitt på kanske 17 år. Vi är nykomlingar i division 2 då vi kvalade upp förra året. Det KRÄVS mycket prestation för att kunna vara med och tackla på de andra lagen i den högre divisionen. Man kan inte gå in och tro att någon annan gör jobbet åt en, man måste kämpa tills man ligger stupad, ungefär.

 

Till division 2 matcherna är det 14 spelare som ska bli uttagna + målvakt. Alltså är det ungefär halva truppen som får vara med i denna divison vilket också i sin tur betyder KONKURRENS. Träningarna blir intensiva, där man verkligen måste visa upp sina kvalitéer, det måste liksom stämma och man måste vara fruktansvärt koncentrerad. Vissa ser konkurrens som en sporre, att verkligen ta tillfällena i akt att visa vad man kan medan vissa andra går in i väggen då självförtroendet brister. Den mentala biten är något sjukt viktig som vi faktiskt ibland glömmer bort att träna upp. Vi skulle kunna träna spel i flera år så att det sitter men om man inte vågar tro på sig själv när det börjar bli tuffare, då är det garanterat kört. Man kan inte gå in och tänka att man kanske kan göra si och så, man ska gå in med inställningen att ALLT SKA GÅ.

 

Förrförra veckan/helgen var en jobbig period för min del där mitt självförtroende svackade något rejält. Träning efter träning gick och verkligen ingenting stämde, vad jag än gjorde eller försökte med. Det blev bara pannkaka av precis allt. Trycket att prestera blev för mycket och jag ville helt enkelt för mycket, som jag då inte lyckades med. I 3 matcher hade jag fått spela i division 2 men jag bara kände hur min plats gled ur händerna på mig. Och precis så var det. Jag frågade mina tränare vad jag gjorde för fel och de kom med anledningen att de såg att jag behövde bygga upp mitt självförtroende igen. Då blev jag inte uttagen till förrförra matchen utan fick spela med i division 3. Den torsdagen för nästan exakt två veckor sedan, blev en stor besvikelse. Inte på mina tränare eller laget, de hade gjort helt rätt utan jag var så besviken... endast på mig själv. Jag vet att jag kan bättre, mycket bättre. Jag grät och svor, var alldeles knäckt alltså. Men jag behövde verkligen få en spark i arslet, en knytnäve i ansiktet för att hamna i balans igen.

 

När man blir petad/överställd och får höra att man inte platsar, klart att man blir besviken och man har rätt att vara besviken också. Men man har två val att välja mellan, antingen bryta ihop och skita i det eller bryta ihop en stund för att sen komma igen, med inställningen att allt ska fan gå. Det sistnämnda gjorde jag. Veckan efter började det att lossna för mig med hjälp ifrån min pappa. Pappa har varit med i innebandyvärlden ett jäkligt bra tag, han har även blivit utsedd som Gotlands bästa målvakt en gång i tiden när han bodde där. Han sa till mig "Tänk inte så mycket på division 2 eller 3, tänk att de inte ens existerar. Gå in i dig själv och börja spela ditt spel igen Elin, du KAN det här och det vet du så jävla väl. Ha kul och se möjligheterna istället, släpp prestationsångesten, BARA KÖR - lita på dig själv".

 

Jag gjorde som pappa sa, sket i allt och var helt nollställd och tro fasen att det gick mycket lättare då. Problemet med mig är att jag vet om hur bra jag är vilket gör att jag sätter en högre ribba hela tiden och när jag vill FÖR mycket så blir det bara pannkaka av allt. Man ska såklart ha inställning men inte FÖR mycket, hitta balansen. Vad hände tror ni? Jo jag blev uttagen till division 2 matchen förra helgen.

 

I bussen upp mot Ljungby så hämtade tränarna mig och ville prata med mig. De log och sa att de var stolta över hur jag hanterade situationen att bli petad helgen innan. De sa att de ville se mig göra något mål på matchen och även hitta passningsspelet fram till mina  andra lagkamrater. Jag tog till mig orden och gick och satte mig igen på min plats. Vad tror ni hände? Jag gjorde ett mål och två assist på matchen. Jag pressade inte mig själv till det, det kom helt naturligt. Efter matchen sa tränarna till mig "Det är en jäkla skillnad på dig nu och innan, vi är jättenöjda med din prestation". Var nästan gråtfärdig på bussen hem, när jag släppte tankarna så släppte även min knut i magen. Tårarna var inte långt ifrån alltså, en glädje som suttit så långt inne innan, helt otroligt.

 

I förrgår kom mamma hem med tidningen på kvällen och gav mig den. Hon visade en artikel om matchen där jag fick extra beröm av tränarna. "Alla i craftstaden får godkänt men extra plus till Antonia Jonsson, Elin Ljunggren (som var överställd förra matchen) och Lisa Sundberg Tisell" Att läsa det där var så fruktansvärt grymt kul. Läser det varje dag innan jag ska sova nu, vilken egoboost det blir av sånt här.

 

Tro på er själva även när ni känner att allt går åt pipsvängen, det är inte skadligt att misslyckas.
Att misslyckas är inget annat än att lyckas med en miss!