Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag är en jävel på att låta andra tro att jag har det så bra hela tiden, lätt att svälja besvikelsen/tårarna inför andra. På utsidan ser jag bekymmerslös ut, jag vill försöka hålla det där eftersom det är sån jag vill framstå som. Men jag är inte alltid glad, inte alltid den som jag ser ut att vara. Om jag är sur/vresig någon dag så reagerar alla direkt, för det är ju inte sån jag brukar vara. Innan har jag bara velat vara alla till hands och struntat i hur jag själv mår. Jag har hatat mig över allt annat, tryckt ner mig själv och försökt förträngt den jag är. Därför har jag alltid sett till att andra haft det bra. Om min syster skulle må dåligt och behöva prata med mig så skulle hon få göra det, hur dåligt jag själv än mådde. Om en vän skulle ringa mitt i natten och behöva prata med mig så skulle jag svarat och låtit personen prata, trots att jag kanske hade behövt sova för att orka med mitt liv dagen efter. Mitt liv var det ja, det har alltid hamnat på sniskan.

 

På senare tid har jag faktiskt blivit bättre på att säga ifrån när jag inte tycker någonting är bra. Jag vågar ta ton och vågar stå för mina åsikter istället för att åka med på en annans åsikt som jag gjort tidigare. Nickat och sagt "jag håller med". När jag väl säger ifrån att jag inte alls håller med, så blir de andra chockade. När någon frågar mig om hur jag mår blir svaret alltid "jag mår bra" eller "jo det är väl okej", varför skriver jag inte att detäråthelvetevillbaragrävanermigochförsvinna istället när jag känner såhär? För det är ibland ofta så jag känner fast jag döljer detta för jag tycker det är pinsamt att säga att jag inte mår bra. Jag är rädd för att må dåligt, då jag en gång slått dit något så in i guden och jag vet hur ont det gör, rädd för att andra ska se mig som en människa med problem. Rädd för att ingen orkar finnas där för mig, när jag har det tungt. Rädd för att alla ska försvinna ifrån mig, om jag sa hur jag hade det.

 

Jag har blivit sårad så många gånger att jag börjat tappa tilliten till folk. Människor som snackar bakom ryggen och som säger saker vidare fast de lovat att hålla det. Därför går jag in i mig själv, blir stark utåt, håller igen tårarna och gråter floder på insidan. Idag är en sån dag där jag tänker på allt och alla, saker som hänt och minnen som dyker upp.

 

Det jag vill säga är att jag tycker det är viktigt att visa båda sidorna i en blogg. Ingen har det perfekta livet, trots att det kanske verkar så. Tro inte på allt du ser eller hör. Var ärlig och säg hur du mår till någon som bryr sig om dig och vill dig väl. Man måste få leva ut sina känslor både de bra och de dåliga, det är viktigare än vad du tror.