Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska försöka formulera hur jag känner mig just nu. När jag satt på bussen in till matchen så var jag så nervös att jag blev illamående, helt spyfärdig. Det här med prestationsångest är ingenting jag ens önskar min värsta fiende, det är hemskt. När vi började spela så kändes det lite sådär bra, inte bra och inte dåligt. Sen när vi kom in i matchen, så släppte allting. Jag hittade spelet igen, det som varit helt försvunnet under alla träningar. Vanligtvis så klarar jag inte av att arbeta under press men jag vet inte vad som hände. Jag satte mina löpningar, jag hade tajming, jag la passen precis där de skulle och jag har aldrig varit så nöjd över mig själv någonsin. Fick spela de två första perioderna, sen sattes min femma på bänken med anledningen att våra tränare hade fått ut det som de ville av oss. Att få så mycket beröm när man mått så dåligt, det var eufori på riktigt. Vi vann matchen med 6-5 och min femma låg bakom 4 av dessa mål. Jag satte inget själv men jag gjorde en eller två assist, ett var så dösnyggt, önskar att jag hade det på film så jag kunde blicka tillbaka på detta om det skulle skita sig längre fram. Me just nu är jag så lycklig upp över öronen, ska verkligen leva på detta på hur länge som helst. Svävar bland molnen långt där uppe någonstans. Om detta är en dröm så väck mig för tusan inte..