Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag har aldrig varit tjejen som fått möjligheter eller fått saker serverat, alltid fått slita och kämpa för all min "framgång". Såväl som i innebandyn som i ridsporten. Fått lägga om hela mitt schema efter innebandymatcher, tävlingar och sånt som jag tycker är kul. Förra hösten gick jag upp vid 4 på morgonen vissa dagar för att rida innan skolan så jag kunde träna innebandy på kvällen. Den här hösten skulle bli riktigt bra för min del, mycket matcher och mycket tävlingar men det finns ett hinder på vägen. Det enda som får mig att backa några steg är att jag "lider" av prestationsångest...

 

Jag vet så jäkla väl att det alltid kommer finnas människor som är bättre än vad jag är men ändå mår jag skit när jag inte kan komma upp i samma nivå som "de andra". Jag missunnar absolut inte någon sin framgång, inte alls och jag vill inte att ni missuppfattar det heller. Men det är just det där, att känna sig i underläge, att aldrig nå enda fram som gör att jag känner mig totalt.....värdelös. Jag vill inte känna mig så för jag gör ju alltid det bästa som jag kan av mina förutsättningar för just den dagen - mer kan jag inte göra. Det är en sak att bli petad för att man inte är tillräckligt bra men att inte ens ge någon en chans att visa att man kan och då petar en, då blir jag riktigt arg/ledsen och besviken.

 

Förra säsongen i innebandyn så gick allt så himla bra, inte en match gick utan att jag tog poäng, det rullade på så jäkla bra helt enkelt. Vann till och med poängligan i mitt lag och kom på 8:e plats över alla spelare i alla lag. Men nu har jag inte haft en enda bra träning där allt stämmer där jag känner mig nöjd. Försökt att intala mig om att "det går bättre nästa träning" men idag brast allt, efter träningen grät jag av ren och skär prestationsångest. Träningen gick inte dåligt men inte toppenbra som jag hade velat. Vi har två lag i år, ett i div 3 och ett i div 2, jag kämpar och sliter, tar åt mig all information och försöker för att få en av de gyllene platserna i div 2. Vi har 3-4 tränare som sitter på läktaren, de studerar varenda millimeter man springer vilket gör att alla misstag man gör känns likadant som om jorden skulle gå under. Missar jag ett skott, springer för slött eller slår en felpassning så får jag en inre panik som bara stiger mer och mer efter varje miss jag gör. Den här hösten kommer jag präglas av prestationsångest så det bara sjunger om det, tråkigt nog.

 

När paniken så småningom slår över till adrenalin så tappar jag allt, spelet fungerar inte och jag gör sämre ifrån mig. När adrenalinet är slut, det är då prestationsångesten tar vid. För hur jag än gör så fungerar det inte och det är så frustrerande. En inre röst i hjärnan som ifrågasätter mig "Elin, vad håller du på med, du kan ju det här, börja visa det då" - typ.