Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag är en riktig såkallad olycksfågel. Jag lyckas då med allt man inte ska lyckas med.

Vi kan börja med när jag spräckte mitt huvud. Och ja jag spräckte det bokstavligt talat alltså. När jag gick i 3:an eller 4:an så hade vi idrott i skolan precis som vanligt. Vi skulle springa stafett i vår lilla idrottshall. Jag som springer väldigt fort när jag väl vill hade en hejdundrandes fart och låg först men sedan går mitt skosnöre upp och jag faller rakt in i ribbstolen med huvudet före. Blev en jäkla smäll och ribbstolen blev lös. Jag låg där och ganska snabbt reste jag mig igen och höll handen för såret. Helt plötsligt kände jag att handen blev jättevarm och mitt huvud blev snurrigt. Så jag tar bort handen och tittar på den. Vilken jäkla syn alltså, handen var röd som bara den, alltså blodig. Jag lägger mig ner igen medan mina klasskompisar sprang och gömde sig i redskapsrummet. Min lärare blev jättevit i ansiktet och vågade knappt prata med mig. Hon bad mig vara lugn trots att ca en liter blod låg på golvet. Vi virade väldigt mycket papper runt såret. Ingen kunde se hur djupt det var eller något för det blödde för mycket. Men vi körde in till vårdcentralen där mamma kom. Mamma lyfte på papperna och tittade på såret, hon vände sig om med en gång och var nära på att spy. Jag hade själv inte sett mitt sår jag hade i huvudet och tur var väl det. Men det var hela 2cm brett ifrån pannan och 12 centimeter upp i huvudet. Man kunde se mitt skallben och de skelettet som är runt hjärnan. Min lärare satt på en stol och var bokstavligt talat lika vit som sjuksköterskornas rockar. Mamma och jag åkte snabbt in till oskarshamns sjukhus för att sy det. Inne i oskarshamn så tog dem bedövningssprutor på och i såret och tro mig när jag säger att det gjorde fruktansvärt ont. Sen har man ju inte så mycket skinn i pannan så det gjorde fruktansvärt ont när de skulle sy igen det med. Jag låg och höll mormors hand och grät. Alltså 12 stygn ifrån pannan och upp... aj aj aj! Ingen rolig händelse alltså.




Sen kan jag även berätta när jag var några minuter ifrån döden. Det var dagen efter skolavslutningen i 6:an som jag började känna något i magen. Jag var varm som tusan och kände mig riktigt magsjuk men spydde aldrig. Efter ett tag kunde jag inte ens röra mig. Varenda rörelse gjorde ont som fasen. Har aldrig varit med om liknande. Tänk er mensvärk gånger 15? så ont gjorde det. Mamma blev såklart orolig och ringde in till sjukhuset men vet ni vad dem idioterna säger? "Ge henne en tablett och låt henne sova". Mamma frågade flera gånger om det inte kunde vara blindtarmen men då sa dem till sitt försvar " Nej då skulle hon inte ha så hög feber" (jag hade runt 41 graders feber). Så jag låg hela natten med detta, fick inte en blund. Värsta natten i mitt liv. Jag kunde inte ens lyfta lillfingret utan att det sved till i magen. Så när jag vaknade åkte mamma och jag in till oskarshamns sjukhus som vi blev tvingade till trots att kalmars är bäst och har bättre sjukvård. Vi var i Oskarshamn i kanske 15 minuter och sedan blev vi skickade till Kalmar. I oskarshamn tog jag prover som urinprov, blodprov och sen kände dem på magen och ryggen. Jag reagerade väldigt mycket när de tryckte för att jag var öm. Så de trodde att jag hade njursten eller att blindtarmen var kass. Så mamma och jag fick åka till Kalmar. Den bilresan vill jag bara glömma, fyfan rent ut sagt vad ont det gjorde. Där inne så kom vi till akuten med en gång och där tryckte dem en gång på magen och kunde konstatera att jag hade en brusten blindtarm och bukhinneinflammation. Och det var precis lika skönt som det låter, fy. Så jag kom in i ett behandlingsrum där det var 7 stycken läkare. Tre stycken var vid en dator och de andra tog massvis med prover på mig och satte in drop och sånt. Sen fick min mamma duscha av mig för det kunde jag inte göra själv. Kände mig jättehandikappad då vill jag säga. Och sen var det dags för operation. Tror den tog mellan 1-2 timmar att utföra då jag hade var i hela min mage. Blindtarmen var rejält inflammerad. Sen när jag var opererad och klar sa dem att jag var bara några minuter ifrån döden. Alltså var sjukhuset nära att ha ihjäl mig. Så kan det gå. Tur att jag hade mamma!!

Mitt ärr just nu. 7 stygn



Sen har vi då min eländiga fot som jag alltid kommer att ha problem med. På en innebandy match i början av 2008 så klev jag snett. Nu menar jag inte bara sådär vanligt snett utan riktigt jävla snett så att min fot hängde. Den veks så inåt så att foten satt fast i benet. Svårt att förklara men typ så. Först trodde jag att den var av för jag kände den knappt men som tur var så var den inte det. Vi åkte direkt in till sjukhuset. Min fot var alldeles blå och riktigt jäkla svullen. Min lillebror var till och med rädd för mig, det var alltså ruskigt äckligt. Vi röntgade foten men det visade ingenting (!!?). Så jag åkte hem med kryckor som jag skulle använda i 5 veckor... lagom kul. Det sög verkligen att vara ifrån innebandyn så länge och att inte få rida. Så jag var riktigt jäkla dum och började tidigare än vad de hade rekommenderat där. De ville inte se mig på planen på 2 år sa dem. Men jag började redan en månad efter och det ångrar jag nu då jag haft problem med detta sen dess. Efter det så klev jag snett lite då och då. Kryckor hit och dit. Jag har klivit snett så många gånger (riktigt ordentligt) så att vi åkte in och röntgade det igen för säkerhetsskull och denna gången visade det sig vara en spricka i foten på 0,8 cm. Och sen sa dem att mitt ledband var sönder eller iaf riktigt uttöjt. Inget kul att höra alls. Så ligger det till och än idag har jag riktigt ont i foten om jag går längre promenader eller springer. Den blir svullen jättelätt när jag anstränger mig. Jag som älskar att röra på mig.. suck. Ibland är det så farligt att jag inte ens kommer i mina ridstövlar.. Detta räknas som ett handikapp då dem inte tänker göra någonting åt detta då sjukhuset (som jämt är emot mig!!) tycker att detta är en skitsak. Så om ni ser en bild där mina skänklar lever sitt egna liv så är det för att jag inte kan trycka ner dem ordentligt.

Här ser den ändå bra ut... typ 3:e gången jag vrickar den

titta på vänstra foten, är ett specialskydd när jag ska idrotta. Dock får jag ont av det men jag kliver inte snett iaf.