Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Humorn finns men vart finns acceptansen?

Ridsport, en sport som växer mer och mer. En sport som upprör de "icke hästmänniskorna" totalt. Diskussioner som spårar ur, det startas upp skämt som vi ska "ta med en nypa salt" hela tiden. Gång på gång ska vi försöka försvara oss mot den yttre världen så som media eller annat nedklankande folk. Allt det här ska vi bära med oss, genom hela livet. Det svider i ögonen på de som inte alls är insatta i ridsporten när vi lyckas att prestera och det gottar dem varje gång när vi hamnar i försvarsposition och blir superarga på deras provocerande texter och ord.

 

Är det så konsigt att vi blir upprörda då?
När vi var små fick vi höra att våra hästar var hamburgare och blev ledsna över det - för det blir man i den åldern.
När vi röstade fram vår största stjärna Rolf-Göran Bengtsson till att vinna Jerringpriset sågades vi av folket och vår stjärna blev nedtryckt till botten.

När vi skrapade ihop pengar till Sara Algotsson-Ostholts häst som hon inte hade råd att köpa själv så fick hon kritik för att ha "slått sönder alla barns spargrisar för att hon ska kunna få en häst"

 

Och nu det här med hemsidan "hästar finns inte", den är så otroligt uttjatad och så fruktansvärt tråkig. Den första veckan var det kul, de två första bilderna var roliga men sen - näe, det är inte roligt längre för nu går bara sidan till för dem som inte tycker om oss, det är ett ställe att trycka ner oss på. Snacka om att ha gjort en höna av en fjäder. Och jag är inte den som är upprörd över detta, inte det minsta men jag tycker bara att det är så fruktansvärt tråkigt att det alltid är på våran bekostnad andra ska kunna skratta åt hela tiden. Den sidan är ungefär lika kul/uttjatad som skämtet "kom nu ketchup så går vi".

 

Det är ändå bra att så många hästmänniskor tar det så oseriöst och kan skoja på egen bekostnad, det kan även jag göra liksom. Men tänk de stackarna som alltid blivit retade för att de rider, jag kommer själv ihåg hur mycket det tog emot att presentera sig inför en ny klass "Hej mitt namn är Elin och jag tycker om att rida" för jag visste att jag direkt skulle få stämpel som "töntig", "dryg hästmänniska" eller liknande. Alla drog till med olika sorters skämt lite då och då och där skulle jag bara nicka och se glad ut. Så fort jag sa ifrån så kom alltid kommentaren "Men sluta vara så seriös, skämtar ju bara" - men det är inte alls kul.

 

Det är våra bästa vänner de snackar om, hästarna som vi kämpar med mer än alla andra sporter tillsammans gör. Det är klart att det långt inne sårar när ingen accepterar vår sport. Är det verkligen så mycket begärt att få lite acceptans? Det är väl det minsta vi kan få, efter allt vi gör. Ni får gärna skratta åt oss, eller ha en annan åsikt om ridsporten men jag vill ändå se att man kan acceptera ridsporten. Vi har gjort allt vi kan, vad mer begär ni att vi ska göra innan vi blir accepterade och tagna på allvar? Snälla, säg mig det.

 

 

 

 

SVINBRA INLÄGG!!

Såååå bra skrivet!

du är så jäkla grym elin, kom ihåg det!

Så grym. DAT inlägg va så himla sant, kommer håg då när jag hade min häst, såldes för någon månad sen, och hela tiden där, även när jag red på ridskola så va jag den enda i klassen som red. Det sved till varje gång jag sa att jag skulle till stallet sen så jag kunde inte träffa alla mina andra kompisar, och självklart fick man ju lida för det. Det är så tråkigt att sånt där ska komma upp...vi kränker ju inte folk för att dom springer på plastgräs och jagar en boll precis? Säger inte att det är fel att spela fotboll, men varför ska vi få lida för det och ingen annan?