Det var bättre förr!
Ända sen tidig ålder har jag alltid varit totalt orädd för saker, jag har gjort vågade saker, hittat på saker, vågat ta initiativ till saker och tagit för mig. Dock har jag alltid haft respekt för andra och för våra omtalade hästar. Har varit totalt orädd i hoppningen och i själva ridningen. När jag var 12 år fick jag hoppa upp på en då, bångstyrig storhäst för att ryttaren som ridit hästen innan flugit av i ett högt bocksprång in i staketet och fick föras från platsen i ambulans. Red den här storhästen 2 gånger innan jag startade en klubbhoppning med den på 90cm, helt felfritt och vi stod som vinnare. Det var en skräckblandad förtjusning från min mammas sida tror jag, haha.
Samma sak gäller innebandyn. När jag var liten trodde jag på mig själv, jag visste att jag kunde utföra sporten på en bra nivå. Kommer ihåg efter en träning när jag skulle byta om och hoppa in i duschen innan jag skulle hem, då ringde telefonen. Det var damlagets tränare, mitt hjärta slog i 190. Han frågade om jag ville vara med som reserv på bänken i damlaget div 2, förstår ni hur stort jag tycker att det var eller? Så jag åkte med de stora tjejerna ner till Carlshamn, som reserv. Fick hoppa in ett byte och vad händer? Jag sätter den i mål! 12 år gammal, debut i damlaget div 2 och gör mål. Ofattbart.
Samma sak gällde pojkvänner/vänner innan. Jag var så orädd och oförsiktig av mig. Då var jag inte förstörd någonstans och hade inga ärr som satte gränser inuti mig. Hade aldrig blivit sviken eller sårad av någon vän alls, levde livet på rätt sätt utan att vara rädd för någonting. Jag tog för mig, stod på mig och visade att jag älskade någon till hundra procent. Då VÅGADE jag göra det.
Om vi jämför med hur det ser ut nu så kan jag inte förstå att det är mig jag nyss skrev om. Visst, jag är fortfarande totalt orädd inom ridningen, kan sitta upp på vilken häst som helst utan att vara rädd. Vågar hoppa hur högt som helst osv. Men jag är så otroligt rädd när det kommer till andra saker, som jag gärna backar undan ifrån.
Tex vänner/pojkvänner. Jag har blivit så otroligt dåligt behandlad av båda parter nu på de lite senare åren därav föddes min rädsla, rädslan av att bli sviken. Jag vågar inte visa fullt ut att jag älskar någon, hur mycket jag än vill försöka - det är så svårt att släppa iväg hjärtat efter att ha fått tillbaka det krossat, hoppat och stampat på. Som att skicka ett helt hjärta på posten och sedan få ett brev tillbaka med bitar i. Det är precis så det har varit. Men är det som de säger att man måste dö några gånger innan man kan leva?
Jag vet fortfarande att jag kan spela innebandy men jag behöver ha stöd ifrån någon som bekräftar det åt mig ibland när jag glömmer bort det. Min pappa är ett otroligt stöd i den här situationen. Han säger åt mig när jag gör något dåligt, vad jag ska förbättra och vad jag gör för något bra. Innan behövde jag inte det här stödet, det är för att hela jag backar hela tiden i varje situation - det är så jobbigt att det blivit så.
FAN, vad jag diggade mig själv som liten!!
↑Här har vi henne, Elin 12 år med självförtroende som hette duga!
Samma sak gäller innebandyn. När jag var liten trodde jag på mig själv, jag visste att jag kunde utföra sporten på en bra nivå. Kommer ihåg efter en träning när jag skulle byta om och hoppa in i duschen innan jag skulle hem, då ringde telefonen. Det var damlagets tränare, mitt hjärta slog i 190. Han frågade om jag ville vara med som reserv på bänken i damlaget div 2, förstår ni hur stort jag tycker att det var eller? Så jag åkte med de stora tjejerna ner till Carlshamn, som reserv. Fick hoppa in ett byte och vad händer? Jag sätter den i mål! 12 år gammal, debut i damlaget div 2 och gör mål. Ofattbart.
Samma sak gällde pojkvänner/vänner innan. Jag var så orädd och oförsiktig av mig. Då var jag inte förstörd någonstans och hade inga ärr som satte gränser inuti mig. Hade aldrig blivit sviken eller sårad av någon vän alls, levde livet på rätt sätt utan att vara rädd för någonting. Jag tog för mig, stod på mig och visade att jag älskade någon till hundra procent. Då VÅGADE jag göra det.
Om vi jämför med hur det ser ut nu så kan jag inte förstå att det är mig jag nyss skrev om. Visst, jag är fortfarande totalt orädd inom ridningen, kan sitta upp på vilken häst som helst utan att vara rädd. Vågar hoppa hur högt som helst osv. Men jag är så otroligt rädd när det kommer till andra saker, som jag gärna backar undan ifrån.
Tex vänner/pojkvänner. Jag har blivit så otroligt dåligt behandlad av båda parter nu på de lite senare åren därav föddes min rädsla, rädslan av att bli sviken. Jag vågar inte visa fullt ut att jag älskar någon, hur mycket jag än vill försöka - det är så svårt att släppa iväg hjärtat efter att ha fått tillbaka det krossat, hoppat och stampat på. Som att skicka ett helt hjärta på posten och sedan få ett brev tillbaka med bitar i. Det är precis så det har varit. Men är det som de säger att man måste dö några gånger innan man kan leva?
Jag vet fortfarande att jag kan spela innebandy men jag behöver ha stöd ifrån någon som bekräftar det åt mig ibland när jag glömmer bort det. Min pappa är ett otroligt stöd i den här situationen. Han säger åt mig när jag gör något dåligt, vad jag ska förbättra och vad jag gör för något bra. Innan behövde jag inte det här stödet, det är för att hela jag backar hela tiden i varje situation - det är så jobbigt att det blivit så.
FAN, vad jag diggade mig själv som liten!!
↑Här har vi henne, Elin 12 år med självförtroende som hette duga!
Kommentarer
Trackback
