Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag är helt tom på ord och faktiskt även tårar också efter gårdagens match. Det här måste ha varit det sämsta jag gjort, någonsin i min innebandykarriär alltså, fyfan vad allt kändes värdelöst. Jag tänker helt rätt men allt blir bara så fel. Alltid när jag fått ta emot bollen och ska passa vidare eller skjuta så är det något emellan som stoppar upp min plan och övergår istället till kaos. Försökte verkligen, precis som jag alltid gör när det går dåligt, att omvandla all min besvikelse till pepping. Tänker att "det går bättre nästa byte, nu gör jag såhär och såhär". Det har jag gjort nu i 3 matcher i rad, inte ett byte har känts bra liksom och det varit allmänt piss. Även att jag är duktig på att omvandla min personliga besvikelse så finns den ändå kvar och den byggs på allteftersom. Igår rann bägaren över, riktigt kokade över och gränsen var nådd. Besvikelsen tog över helt enkelt och det kom ut som tårar, massvis med tårar. 

 

Jag har inget självförtroende kvar, det är bortblåst. Det som tidigare varit min trygghet att falla tillbaka på, är nu som bortblåst. Kan ni förstå känslan? Det gör ont och jag tvivlar på mig själv som aldrig förr. Ville bara falla genom marken, så långt det bara går. Jag som inledde division 2 på bästa möjliga sätt, sen bara faller allting isär och man står där som ett stort frågetecken och undrar vad fan det är som händer. På den positionen är jag nu, som ett livs levande frågetecken. När jag satte mig i bilen igår på väg hem så var detta det första jag sa till pappa
"Jag vill inte ens veta vad jag gjorde för fel, eller hur dålig jag var idag, orkar inte det". I baksätet snurvlade jag och tårarna slutade inte rinna, jag har fruktansvärt svårt att gråta inför folk men igår fick det rinna bäst det ville. Det gör så ont att se sig själv falla till botten...

 

...men samtidigt måste man falla till botten, slå sig hårt och ta sig tillbaka igen. Idag var jag och tittade på när div 3 laget spelade. Det första tränarna gjorde var att klappa mig på ryggen och sa "skönt att se dig le igen", "är du okej idag?". Jag är ju ingen sån som surar ihop, jag har ett jävlaanamma inom mig och sliter tills jag går åt. Kämpar alltid för laget och peppar så gott det går. Jag älskar innebandyn, att spela, att vara en del av detta men just nu behöver jag några hundra kilo självförtroende så jag kan återgå till det jag var innan. 

 

Många säger att "släpp det, alla får svackor, blicka framåt" - bra och kloka ord MEN det negativa sitter med karlssonsklister i huvudet på mig. Jag tror att jag har för höga förväntningar på mig själv, ska försöka sluta med det men lättare sagt än gjort så att säga...