Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Med tårar tryckta bakom ögonen så vill jag bara ta och skriva av mig lite, ni behöver inte läsa detta om ni inte vill.

 

Vad är det som gör att jag aldrig kan lyckas och ta mig hela vägen? I hela mitt liv har jag fått nöja mig med det lilla, hela tiden det lilla. Alltid stått vid sidan av och berömt alla andra som har tagit sig hela vägen eller som lyckats på ett eller annat sätt. Aldrig har jag lyckats fullt ut i någonting jag gjort, aldrig. Vet inte om det liksom är medfött eller något för ingenting hjälper, vad jag än gör. Allting kommer alltid bara bli halvbra, inget jättebra utan lite sådär lagom.

 

Jag försöker alltid ha god min, se glad ut, peppa de andra och så vidare men jag mår helt enkelt skitdåligt över det här. Både innebandyn och tävlingarna nu har gått skitdåligt och jag är något så grymt besviken/ledsen. Ibland behöver även jag en klapp på axeln och någon som finns där för mig. Jag ställer upp på mina vänner något enormt mycket och jag bryr mig alltid, ibland kanske för mycket men jag är sån. Ibland undrar jag om vissa skulle ge lika mycket tillbaka. När jag mår dåligt är det ingen som ser det för jag är en jävel på att hålla det inom mig, det finns bara en person som verkligen kan läsa av mig och det är Amandha, min underbara vän som känner mig utan och innan.

 

Vart fan har jag hittat motivationen under alla dessa år av bakslag?! Det är inte kul att alltid komma hem från en tävling och försöka försvara mitt dåliga resultat. Men det är ju så, jag måste helt enkelt nöja mig med det lilla hela tiden. Insidan skriker och jag tror att jag nått min gräns där jag inte orkar mer. Jag måste verkligen ha gjort något hemskt i mitt förra liv, typ. Väntar in vändpunkten när de nu hade tänkt dyka upp, OM den ens gör det.
Jag är ingen som gnäller vanligtvis och detta inlägget är inte baserat på just denna helgen, utan det handlar om hela 8 år jag pratar om nu. Jag vill också lyckas, fullt ut.