Elin Ljunggren - Tävlingsryttare & innebandyspelare

Jag har aldrig ansett mig själv vara bortskämd, förutom en enda enstaka gång och ändå blir jag klassad som det. Det fanns dagar då jag inte ville sätta mig i bilen och åka på tävlingar. Många tårar har fallit ner på mina kinder ett x antal gånger bara för att jag känt mig så dum, misslyckad och tom. Den här storyn har ni fått skymta mellan raderna i mina tidiga inlägg, har aldrig vågat skriva ut det här helt då jag inte orkar få mer kommentarer om detta men nu idag så känner jag att, ni måste få veta.

 

Jag började rida när jag var några månader gammal, min mamma satte upp mig och gick med mig. Började på ridlekis när jag var 5 år. När jag skulle fylla 6 år så kom mamma hem med en ponny till mig, det skulle bli min helt egna ponny, han var min. Namnet på den här 3-åriga russvalacken var Börjes Salming. Han var inte inriden, inte ens sutten på, b-ponny och fruktansvärt envis. Jag var 6 år då, redan från start har jag fått kämpa för mitt intresse. Det var inte mamma, utan det var jag som borstade min ponny innan och efter ridning, det var jag som fick lära mig sadla i tidig ålder samt att tränsa, det var jag som mockade hans box och det var jag som bar tunga vattenhinkar, höbalar och la upp foder. Jag fick inte rida, förrän jag bevisade att jag kunde stallarbetet och tog mitt ansvar. Jag flög av mitt första pass på den här ponnyn, mamma blev nerdragen till backen och fick det största blåmärke jag sett. Men vi fortsatte att traggla på tills det satte. Jag behövde aldrig tjata mig till en ponny eftersom jag delade intresset med min mamma, utan hennes intresse hade jag aldrig ens suttit upp på en ponny troligtvis. Vi bodde då 2 km ifrån stallet, dit fick jag gå eller cykla oftast - ibland även på vintern när det var svinkallt ute. Mamma sa bara att "på med overallen och traska iväg", sen självklart hjälpte hon till med mycket men jag gjorde allt själv. Efter några år var det vi som var säkra på tävlingsbanan, efter att han hoppat över staketet på banan, han som sprang under staketet så många av mina tänder flög ut, vi lyckades tillsammans till slut.

 

Tiden på B-ponny går fort och vi kom inte högre än till klubbhoppningar eftersom jag var rädd att misslyckas när alla andra, för mig, okända människor skulle stå runt staketet och betrakta varje steg jag tog. Vi sålde Börje efter 7 år tillsammans, det var så tufft men man måste ju gå vidare eftersom jag var så inställd på att tävla - sen blev jag såklart för stor. Mamma och jag började att leta efter en ny ponny till mig. Vi hade precis flyttat hit där jag bor idag, på vår egna hästgård och intresset hade övergått till min livsstil. Vårt stall vi har idag har tidigare varit en ladugård men vi har renoverat om den. Det var oerhört mycket jobb där ute men mitt i allt letade vi som sagt ponny till mig - en tävlingsponny. Till slut hittade jag en ponny som JAG blev intresserad utav men mamma tittade lite snett på mig och det förstår jag nu, synd jag inte har annonsbilden kvar för ni hade också blivit häpna för där stod en ponny som inte blivit riden på 2 år, ett arabiskt fullblod och mamma var mycket skeptisk till det. Men jag ville så gärna och vi åkte över till Öland och efter provridningen blev den här ponnyn min efter mycket om och men. Ni vet nog vem jag menar, det handlar såklart om Minola.

 

 

Vi har kämpat dag ut och dag in i 4 år - ljuger om jag säger annat. Den här ponnyn är speciell, ena dagen ställde hon och tjurade ihop sig och vägrade gå framåt. Många gånger har jag fått hoppa av och gått med henne istället. Jag älskade den här ponnyn så jag vågade inte säga till mamma att det gått dåligt för jag ville vara duktig jämt. Till en början gick Minola inte ens över en bom på marken, hon stannade flera meter innan och blev som cement. Det tog oss ett år innan vi ens kunde komma ut på tävlingar, LD & LD-10 tragglade vi i drygt ett år utan något vidare resultat. Jag kämpade och slet så hårt jag kunde, gjorde allt för att få det att fungera mellan oss två. Min mamma brukade skoja med de i vår klubb innan jag skulle starta, "vilket hinder tror ni att hon stannar ut sig på idag?". Då kanske ni kan förstå hur dåligt det gick för oss. Hemma hoppade hon dock som en gud vilket gjorde att jag fortsatte att kämpa för henne och för oss, med förhoppning att det skulle släppa på tävling så småningom men det gjorde det aldrig. På 4 år kom jag hem med 1 placeringsrosett, det är ofattbart att jag inte gav upp som den vinnarskalle jag var då. Den här rundan är det, där vi två kommer placerade för första och för sista gången, känslan att gå imål finns inga ord för, ni ser ju själva..

 

 

Till sist kom jag till en punkt där verkligheten kom ikapp mig, jag började förstå att vi inte skulle komma längre. Det var när jag tittade på alla andra klubbkompisar som hoppade div 1 som jag bestämde mig för att jag ville gå vidare, grät av tanken i bilen hem från Vaggeryd men sen tog jag beslutet att sälja henne. Det var en uppoffring jag gjorde för att jag kanske skulle lyckas hitta lite mer framgång..

 

Då började vi leta hästar ännu en gång, mamma och jag. En dag när jag kom hem från skolan satt hon vid datorn och tittade på en speciell annons, en annorlunda ponny helt enkelt som såg ut att passa mig. Rubriken löd "Het irländare!" och i annonstexten stod det att han var mycket stark och de värnade verkligen om att han inte var en nybörjarponny utan krävde sin ryttare. Där trodde jag att det var kört för min del för erfaren var jag faktiskt inte speciellt mycket, speciellt inte av en het tävlingsponny. Men mamma skickade iväg mailet ändå och vi fick tid för provridning. Vi matchade inte speciellt mycket första gången, fick seriöst inte stopp på honom, staketet fick bli min räddning. Var ändå välkommen på en andra provridning över en helg och så blev det. Jag gjorde allt som stod i min väg för att vinna Ronjas (Paddes förra ägares) förtroende, jag ville så gärna ha honom. När vi tittade på tävlingsfilmerna så såg det inte jättebra ut, han är ojämn och har sina bra/dåliga perioder vilket Ronja klart och tydligt informerade mig om men det var lite hela grejen med detta, jag ville inte ha en ponny som gick som en klocka, ville inte ha en som hoppade i alla lägen, jag ville inte att andra skulle se mig som en bortskämd skitunge...

 

Paddington kom hem till mig som skadad, gick ej igenom veterinärbesiktningen, stod i ett halvår om inte mer. Sen började vår resa tillsammans. Började på LD nivå och har jobbat oss uppåt tillsammans. Skulle ta för lång tid för att skriva upp all utveckling vi gjort tillsammans här och nu, men kan ta det sen i ett annat inlägg. För det här inlägget ska inte handla om just det här, nu går vi tillbaka till det jag egentligen ville prata om. Att vara bortskämd..

Jag har blivit uppfostrad av min mamma att man aldrig får någonting gratis, man måste bevisa att man förtjänar framstegen man gör. Varken hon eller jag tror på att man kan få allt serverat på ett silverfat. Jag har gjort vad som helst för att ingen ska kunna tro att jag är bortskämd, usch jag hatar det ordet och jag blir verkligen sårad när jag får höra andra säga att jag är det. Men jag kan förstå de också för allt de ser av mig är en ny transport, en tävlingsponny och en mamma som ställer upp och kör mig på tävling. Det ytliga är vad ni ser och dömer mig utefter vad ni själva ser. Jag hade ALDRIG tjatat på mamma om en ny transport men hon har sett mitt arbete med mina ponnys, det är jag som mockar 4 boxar om dagen, jag som bär tunga vattenhinkar mellan hagarna och i stallen, det är jag som planerar, lägger upp foder, borstar och ser till att de mår bra hela tiden. Hon ville ge mig något som jag behövde och hon ansåg att jag FÖRTJÄNADE att ha en transport för mig själv. Vi hade hyrt transporter innan när vi skulle iväg på någonting..Kommer inte ens ihåg vad jag sa när jag fick se den stå utanför vårt stall den där morgonen i mars, grät och la mig på marken av glädje. Första gången jag skulle åka iväg med transporten på tävling var jag så sjukt glad och nöjd tills jag kom fram.. var det någon som delade min glädje? Nej, allt jag fick var bitchiga blickar av folk som gick förbi. Fick höra att jag var bortskämd som hade en sån snäll mamma och det började spridas rykten om att vi köpt Paddington för mycket pengar och sen att jag fått en ny transport för att jag bara bad mamma snällt. Nästa tävling ville jag inte ens åka på, hade en klump i magen och tårarna tryckte bakom ögonlocken, jag ville inte bli dömd för något jag strävat efter så länge att inte vara. Ville bara vända och köra hem igen.. Aldrig känt mig så tom innan som jag kände mig då. Samma sak var det när vi byggde ridbanan här hemma, då var jag också bortskämd för omvärlden men min mamma ville ge mig någonting efter allt slit jag lagt ner. Tack vare min kloka mamma så har jag lärt mig att göra det bästa av det material som man har.