Melker Axel Edvin Fagerlund
.. namnet på min lillebror, min halvbror på min pappas sida. Han är 8 år men har mer vett innanför pannbenet än en tonårskille. Han besitter energi för hela svenska folket och alla som träffat honom älskar honom. Det här är en människa som verkligen har lyckats med sitt liv vill jag tala om och just nu gör jag ett försök att hylla min lillebror som JAG ser UPP till. Min stora inspirationskälla är vad han är. Han har följt med på nästan varenda innebandymatch jag spelat oavsett då om han missat sin träning pga detta, han ska bara med. Det finns nog ingen som kan läsa mig rätt upp och ner helt innantill så som han kan göra. Han vet PRECIS hur jag känner mig genom att bara titta mig i ögonen. Jag skulle vilja bära med honom överallt, då skulle mitt liv vara hur underbart som helst och ingenting skulle någonsin kännas svårt. Melker har en förmåga att alltid få en på gott humör, alltid. Ibland räcker det bara med att han kommer in i samma rum som mig och vipps så blir man lycklig, varm i hjärtat.
Den ungen kan sprida glädje som få runt omkring sig. Han vill ingen något ont, det finns bara kärlek i honom. Genom att bara vara sig själv och leva livet fullt ut så har han lyckats med detta. I skolan är han populär bland de äldre killarna vill jag lova men trots detta är han aldrig taskig mot någon i hans ålder. Det skulle aldrig falla han in att reta någon annan eller liknande. Ser han att någon behöver en klapp på axeln eller ett gott skratt så fixar han det på stört.
När jag sov hos pappa nu så kom han in tidigt på morgonen och väckte mig när jag tänkt ta sovmorgon. Jag som annars har ett morgonhumör för flera personer, blev inte det minsta arg på honom. Han berättade att han inte ville att jag skulle sova längre för att han ville spendera så mycket tid med mig som han bara kunde. Alla andra hade ätit frukost där nere, alla förutom Melker, han väntade på att jag skulle vakna så vi kunde äta tillsammans. (♥)
Går det dåligt för honom på en träning eller liknande så skiter han i vilket, han spelar vidare lika glatt och lever verkligen i nuet, som om morgondagen inte existerade. I somras satt vi på farfars altan på Gotland och pratade om livet. Snacka om att killen har ambitioner och ett oerhört perspektiv på saker och ting. Han är så medveten om allt, lite läskigt när han endast är 8 år men så stört coolt. "När jag blir äldre ska jag flytta hemifrån, skaffa bil, körkort, kanske bli polis som min morbror och skaffa en trevlig tjej" - vem hade förväntat sig det svaret av en åttaåring liksom?
Melker, jag vet att du också läser det här och jag måste bara säga att jag älskar dig så otroligt mycket. Du betyder så jäkla mycket för mig, hoppas att du förstår det. Jag kan inget annat säga än att jag är så fruktansvärt stolt över att få vara din storasyster. Du har verkligen lyckats med ditt liv. Bli för guds skull inte någon annan och ändra aldrig någonsin på dig själv. ALDRIG.
HATTEN AV FÖR DENNA UNDERBARA INDIVID!
Höstlov!
"Livet är meningslöst, vem bryr sig? Natten är vacker"
Kikar in här nu efter ett av de längsta uppehållen jag gjort på mina bloggar genom åren. Har verkligen haft en svacka i mitt liv där varenda dag har varit som att åka bergochdalbana. Ena stunden kan jag vara lycklig högt över alla molnen på himmelen, till att falla pladdask på några sekunder. Rätt märkligt det där. Jag börjar tro att mitt liv redan är förbestämt, någon där uppe vill inte att jag ska lyckas med det jag utövar. Därför har jag struntat i precis allt dessa dagar, bara umgåtts med min pojkvän, min lillebror som ger mig sjukt mycket energi och bosatt mig hos min pappa. Släppt allt som hör med innebandyn att göra samt ridningen för det fick mig bara att må dåligt. Padde och jag fått en paus från varandra och det tror jag var ett klokt val faktiskt. Även att man älskar varandra så måste man någon gång få ett break.
Efter att ha varit i denna down perioden nu så känner jag mig ännu starkare än innan. Jag vet vem jag är och hur stark jag är i mig själv. Kan stå på mig, börjat säga ifrån mer och hittat mig själv ännu mer. Samtidigt som jag är samma Elin som innan, såklart.
Nu är det höstlov, tjohoo. Mitt rum ska få sig en renovering, nu jäklar ska det vara ordning på allt. Fotografier ska hängas upp och lite småfix. Kommer bli skitbra. Älskar inredning, kanske ni inte visste? ;)
Idag fick min garderob påfyllning samt sminkhyllan. Och hör och häpna.. inte en enda hästsak följde med hem ifrån kalmar idag, rekord! Nya vinterskor är köpta och jag är så in love med dem. Hittade mycket fint faktiskt, samt mycket behövligt. Köpte även med en sån här "iphone/ipad docka", en högtalare man sätter telefonen i såman kan lyssna på spotify HÖGT på rummet. Jag som älskar musik kan ju inte leva utan en sån, haha. Den står på skrivbordet och dunkar musik just nu faktiskt. Gött!
+ Att jag övningskört 10 mil idag, grymt gjort för att kanske vara 6:e gången bakom ratten ute i trafiken? Körde om lastbilar, parkerade inne i Kalmar city, backade ur parkeringsfickan, körde i rondeller och lite smått och gott. Har ju hört en del snack om att jag aldrig kommer klara mitt körkort i slutet av detta året/början av nästa år som jag satsar på utan körskolans hjälp. Pinsamt värre när människor drar alla över en kant. "kunde inte jag så kan inte du" - haha sure. Visst är det kul när man kan knäppa folk på näsan lite då och då?
Nu tänkte jag ta livet med en klackspark, ta allt som det kommer och göra det bästa av situationerna som uppstår. Tänker börja leva i nuet och fullständigt skita i morgondagen.
Älskar min pojkvän, min familj och alla mina vänner, ni vet vilka ni är. Kärlek till er alla. ♥
Älskar min pojkvän, min familj och alla mina vänner, ni vet vilka ni är. Kärlek till er alla. ♥
Lillasyster <3
What doesn´t kill you makes you stronger
Höstlov!
"Livet är meningslöst, vem bryr sig? Natten är vacker"
Kikar in här nu efter ett av de längsta uppehållen jag gjort på mina bloggar genom åren. Har verkligen haft en svacka i mitt liv där varenda dag har varit som att åka bergochdalbana. Ena stunden kan jag vara lycklig högt över alla molnen på himmelen, till att falla pladdask på några sekunder. Rätt märkligt det där. Jag börjar tro att mitt liv redan är förbestämt, någon där uppe vill inte att jag ska lyckas med det jag utövar. Därför har jag struntat i precis allt dessa dagar, bara umgåtts med min pojkvän, min lillebror som ger mig sjukt mycket energi och bosatt mig hos min pappa. Släppt allt som hör med innebandyn att göra samt ridningen för det fick mig bara att må dåligt. Padde och jag fått en paus från varandra och det tror jag var ett klokt val faktiskt. Även att man älskar varandra så måste man någon gång få ett break.
Efter att ha varit i denna down perioden nu så känner jag mig ännu starkare än innan. Jag vet vem jag är och hur stark jag är i mig själv. Kan stå på mig, börjat säga ifrån mer och hittat mig själv ännu mer. Samtidigt som jag är samma Elin som innan, såklart.
Nu är det höstlov, tjohoo. Mitt rum ska få sig en renovering, nu jäklar ska det vara ordning på allt. Fotografier ska hängas upp och lite småfix. Kommer bli skitbra. Älskar inredning, kanske ni inte visste? ;)
Idag fick min garderob påfyllning samt sminkhyllan. Och hör och häpna.. inte en enda hästsak följde med hem ifrån kalmar idag, rekord! Nya vinterskor är köpta och jag är så in love med dem. Hittade mycket fint faktiskt, samt mycket behövligt. Köpte även med en sån här "iphone/ipad docka", en högtalare man sätter telefonen i såman kan lyssna på spotify HÖGT på rummet. Jag som älskar musik kan ju inte leva utan en sån, haha. Den står på skrivbordet och dunkar musik just nu faktiskt. Gött!
+ Att jag övningskört 10 mil idag, grymt gjort för att kanske vara 6:e gången bakom ratten ute i trafiken? Körde om lastbilar, parkerade inne i Kalmar city, backade ur parkeringsfickan, körde i rondeller och lite smått och gott. Har ju hört en del snack om att jag aldrig kommer klara mitt körkort i slutet av detta året/början av nästa år som jag satsar på utan körskolans hjälp. Pinsamt värre när människor drar alla över en kant. "kunde inte jag så kan inte du" - haha sure. Visst är det kul när man kan knäppa folk på näsan lite då och då?
Nu tänkte jag ta livet med en klackspark, ta allt som det kommer och göra det bästa av situationerna som uppstår. Tänker börja leva i nuet och fullständigt skita i morgondagen.
Älskar min pojkvän, min familj och alla mina vänner, ni vet vilka ni är. Kärlek till er alla. ♥
Älskar min pojkvän, min familj och alla mina vänner, ni vet vilka ni är. Kärlek till er alla. ♥
Lillasyster <3
What doesn´t kill you makes you stronger
Jag är så himla, himla lycklig (& jävligt kär)
Hej på er! ♥
Det var ett tag sedan nu men det var så jag bestämde det. Jag skulle hålla mig borta från bloggen tills jag mådde bättre och visst fan gör jag det, nu. Jag har släppt allting och ser nu bara framåt. Idag är det innebandyträning till exempel, ska gå in med attityden att jag vill det här och att det ska vara roligt. Jag ska inte behöva vara rädd för att göra fel, för av felen lär man sig och blir så småningom bättre. Vi kör på det, yes!
Padde reds i förrgår, red ut barbacka med mycket galopp på vår härliga grusväg. Det var så mysigt! Idag ska han (om jag hinner) ridas ut igen. Vi måste ha roligt för att lyckas och ibland får man backa några steg för att kunna ta stegen fram igen. Kravlösa pass nu resten av veckan, så får det bli.
Igår åkte min älskade Anton med hem efter min praktik. Ibland nyper jag mig själv lite i armarna, blundar och kollar upp på honom en gång till för detta känns inte verkligt, som en stor saga, som aldrig får ta slut. Killar som han har jag bara sett i filmer. Trodde aldrig att jag skulle finna kärleken såhär efter allt igen men den kommer när man minst anar det. Han fick mig att kämpa för honom, det ångrar jag inte en sekund. Han är värd all min kärlek och den ska jag ge honom. Jag är så himla, himla kär
Ju mer kärlek du ger bort, desto mer har du kvar.
Igår kväll lät jag alla känslor rinna av mig, på riktigt. Gjorde i stort sätt ingenting, tårar rann och jag fick en tid att tänka över allt som hänt, smälta alla intryck och bara vara. Det var något otroligt skönt. Har aldrig innan tyckt det varit skönt att gråta, hatar egentligen när tårarna rinner för de gör de mycket sällan men igår var det så skönt. Allt som jag gått och burit på, all min besvikelse fick rinna ur kroppen på riktigt. Idag känner jag mig mycket bättre, dock otroligt utmattad och trött vilket är förståeligt. Idag känner jag mig tom i huvudet, jag känner ingenting alls. Är dock väldigt sårbar fortfarande och minsta lilla ord kan göra mig ledsen igen. Men jag ska försöka släppa allt som hänt, alla bakslag och bara blicka framåt. Det som har hänt, det HAR hänt - inget att göra något åt.
Vill bara tacka alla som hörde av sig igår, ni är helt enkelt bäst. Nu vet jag vilka som verkligen finns där för mig och vilka jag kan lita på och inte. Fick en pratstund med bästa amandha igår också, hon vet när man behöver en precis som jag skrev igår. Min pojkvän och mina vänner värdesätter jag sjukt högt. Älskar jag någon, så gör jag verkligen det. Ni som känner er träffade, ta till er mina ord ♥
Det är inget fel med att gråta eller vara ledsen bara det inte händer alltför ofta eller under en längre period. Det är precis lika okej att gråta som att skratta, det är ju känslor det med fast åt andra hållet och jag ser inget fel med det. Däremot hatar jag att klaga på mitt liv för jag tycker det är slöseri med tid och dessutom skittråkigt för er att läsa men samtidigt så kan jag inte undanhålla verkligheten. Jag är trots allt mänsklig, precis som du som läser detta just nu. Det är inget fel att känna efter hur man egentligen mår. Precis som min goa vän Alvida skrev till mig
"Ta hand om dig själv ett tag Elin, jag menar det.
Man kan inte vara stark för alla andra inklusive sig själv hela dygnet runt"
"Ta hand om dig själv ett tag Elin, jag menar det.
Man kan inte vara stark för alla andra inklusive sig själv hela dygnet runt"
Eller det här smset från en annan vän:
"Du är en sjukt fin människa som vill alla andra de bästa.
Jag tycker om dig oavsett om du gör fel.
Jag skulle aldrig döma dig! Men du måste förstå att ditt liv går före i svåra situationer.
Du är sjukt duktig i innebandy, en ren glädjespridare! Försök se det positiva istället för det negativa snälla du.
Du är så bra! Kram <3"
"Du är en sjukt fin människa som vill alla andra de bästa.
Jag tycker om dig oavsett om du gör fel.
Jag skulle aldrig döma dig! Men du måste förstå att ditt liv går före i svåra situationer.
Du är sjukt duktig i innebandy, en ren glädjespridare! Försök se det positiva istället för det negativa snälla du.
Du är så bra! Kram <3"
Och det här från en annan vän:
"Hej. Vet att vi inte umgåtts på länge, eller ens pratat men jag har läst din blogg och förstått att du mår dåligt, och ville bara påminna dig om att du är den starkaste personen jag träffat och jag beundrar dig tusen gånger om. Du är fantastisk Elin, ta vara på det du har för ingen annan är som du och du är otrolig. Du är jävligt häftig, bara så du vet. Ha det bra vännen"
"Hej. Vet att vi inte umgåtts på länge, eller ens pratat men jag har läst din blogg och förstått att du mår dåligt, och ville bara påminna dig om att du är den starkaste personen jag träffat och jag beundrar dig tusen gånger om. Du är fantastisk Elin, ta vara på det du har för ingen annan är som du och du är otrolig. Du är jävligt häftig, bara så du vet. Ha det bra vännen"
Och hela den här kommentaren av finaste Carro
"Om det är någon i denna världen som lyckats så är det du! Jag förstår hur du menar, men se det från andra sidan. Du har alltid varit en snäll person, du peppar andra och bryr dig om andra. Och du har verkligen lyckats bli en person som sprider glädje, en person man dras till och bara vill krama om. Du har lyckats med så mycket som jag tror du själv inte vet om.
Sen att du vill lyckas med innebandyn och ridningen. Även om du kanske inte alltid hamnar på pallen(som jag) så vet jag en sak du lyckats med. Och det är att ha ett otroligt band med din ponny, han sprider glädje tillsammans med dig och att se er tillsammans är magiskt dör ni jobbar verkligen tillsammans. Sen kan jag inte säga så mycket om innebandyn men jag vet att du lyckats på många sätt som du nog inte själv ser. Du är en underbar person och fortsätt vara det! En dag vänder det, jag lovar!"
"Om det är någon i denna världen som lyckats så är det du! Jag förstår hur du menar, men se det från andra sidan. Du har alltid varit en snäll person, du peppar andra och bryr dig om andra. Och du har verkligen lyckats bli en person som sprider glädje, en person man dras till och bara vill krama om. Du har lyckats med så mycket som jag tror du själv inte vet om.
Sen att du vill lyckas med innebandyn och ridningen. Även om du kanske inte alltid hamnar på pallen(som jag) så vet jag en sak du lyckats med. Och det är att ha ett otroligt band med din ponny, han sprider glädje tillsammans med dig och att se er tillsammans är magiskt dör ni jobbar verkligen tillsammans. Sen kan jag inte säga så mycket om innebandyn men jag vet att du lyckats på många sätt som du nog inte själv ser. Du är en underbar person och fortsätt vara det! En dag vänder det, jag lovar!"
Tack för att ni gång på gång visar och påminner mig om hur jäkla bra NI är. Tack för att ni får mig att orka kämpa vidare efter alla bakslag. Vill krama om er alla just här och nu. Ni betyder. punkt slut.
Tar en paus
Jag har nu fattat ett beslut, att hålla mig ifrån bloggen nu när allt är åt pipsvängen. För jag tror inte ni vill höra hur kasst mitt liv är just nu eller hur värdelöst allt går. Nu när jag redan ligger på botten så kan jag ju passa att slå mig förbannat hårt, kravla mig upp igen för att sedan komma tillbaka.Jag behöver ta mig tid till att komma tillbaka till livet, finna glädjen igen på något sätt. Kom ihåg att det är inte er, mina vänner, min familj, mina hästar eller min pojkvän jag är besviken på, det här handlar enbart om mig själv.
Sköt om er nu, kramisar.
It´s okey not to be okey
Med tårar tryckta bakom ögonen så vill jag bara ta och skriva av mig lite, ni behöver inte läsa detta om ni inte vill.
Vad är det som gör att jag aldrig kan lyckas och ta mig hela vägen? I hela mitt liv har jag fått nöja mig med det lilla, hela tiden det lilla. Alltid stått vid sidan av och berömt alla andra som har tagit sig hela vägen eller som lyckats på ett eller annat sätt. Aldrig har jag lyckats fullt ut i någonting jag gjort, aldrig. Vet inte om det liksom är medfött eller något för ingenting hjälper, vad jag än gör. Allting kommer alltid bara bli halvbra, inget jättebra utan lite sådär lagom.
Jag försöker alltid ha god min, se glad ut, peppa de andra och så vidare men jag mår helt enkelt skitdåligt över det här. Både innebandyn och tävlingarna nu har gått skitdåligt och jag är något så grymt besviken/ledsen. Ibland behöver även jag en klapp på axeln och någon som finns där för mig. Jag ställer upp på mina vänner något enormt mycket och jag bryr mig alltid, ibland kanske för mycket men jag är sån. Ibland undrar jag om vissa skulle ge lika mycket tillbaka. När jag mår dåligt är det ingen som ser det för jag är en jävel på att hålla det inom mig, det finns bara en person som verkligen kan läsa av mig och det är Amandha, min underbara vän som känner mig utan och innan.
Vart fan har jag hittat motivationen under alla dessa år av bakslag?! Det är inte kul att alltid komma hem från en tävling och försöka försvara mitt dåliga resultat. Men det är ju så, jag måste helt enkelt nöja mig med det lilla hela tiden. Insidan skriker och jag tror att jag nått min gräns där jag inte orkar mer. Jag måste verkligen ha gjort något hemskt i mitt förra liv, typ. Väntar in vändpunkten när de nu hade tänkt dyka upp, OM den ens gör det.
Jag är ingen som gnäller vanligtvis och detta inlägget är inte baserat på just denna helgen, utan det handlar om hela 8 år jag pratar om nu. Jag vill också lyckas, fullt ut.
Jag är ingen som gnäller vanligtvis och detta inlägget är inte baserat på just denna helgen, utan det handlar om hela 8 år jag pratar om nu. Jag vill också lyckas, fullt ut.
Förövrigt saknar jag min pojkvän något sjukt mycket och mina vänner också för den delen. Vill bara stänga in mig och alla jag älskar i ett rum, behöver det just nu.
It´s okey, not to be okey.
It´s okey not to be okey
Med tårar tryckta bakom ögonen så vill jag bara ta och skriva av mig lite, ni behöver inte läsa detta om ni inte vill.
Vad är det som gör att jag aldrig kan lyckas och ta mig hela vägen? I hela mitt liv har jag fått nöja mig med det lilla, hela tiden det lilla. Alltid stått vid sidan av och berömt alla andra som har tagit sig hela vägen eller som lyckats på ett eller annat sätt. Aldrig har jag lyckats fullt ut i någonting jag gjort, aldrig. Vet inte om det liksom är medfött eller något för ingenting hjälper, vad jag än gör. Allting kommer alltid bara bli halvbra, inget jättebra utan lite sådär lagom.
Jag försöker alltid ha god min, se glad ut, peppa de andra och så vidare men jag mår helt enkelt skitdåligt över det här. Både innebandyn och tävlingarna nu har gått skitdåligt och jag är något så grymt besviken/ledsen. Ibland behöver även jag en klapp på axeln och någon som finns där för mig. Jag ställer upp på mina vänner något enormt mycket och jag bryr mig alltid, ibland kanske för mycket men jag är sån. Ibland undrar jag om vissa skulle ge lika mycket tillbaka. När jag mår dåligt är det ingen som ser det för jag är en jävel på att hålla det inom mig, det finns bara en person som verkligen kan läsa av mig och det är Amandha, min underbara vän som känner mig utan och innan.
Vart fan har jag hittat motivationen under alla dessa år av bakslag?! Det är inte kul att alltid komma hem från en tävling och försöka försvara mitt dåliga resultat. Men det är ju så, jag måste helt enkelt nöja mig med det lilla hela tiden. Insidan skriker och jag tror att jag nått min gräns där jag inte orkar mer. Jag måste verkligen ha gjort något hemskt i mitt förra liv, typ. Väntar in vändpunkten när de nu hade tänkt dyka upp, OM den ens gör det.
Jag är ingen som gnäller vanligtvis och detta inlägget är inte baserat på just denna helgen, utan det handlar om hela 8 år jag pratar om nu. Jag vill också lyckas, fullt ut.
Jag är ingen som gnäller vanligtvis och detta inlägget är inte baserat på just denna helgen, utan det handlar om hela 8 år jag pratar om nu. Jag vill också lyckas, fullt ut.
Förövrigt saknar jag min pojkvän något sjukt mycket och mina vänner också för den delen. Vill bara stänga in mig och alla jag älskar i ett rum, behöver det just nu.
It´s okey, not to be okey.
T-R-Ö-T-T
Jag var hemma vid 01:00 igår kväll/natt och idag stod klockan på 05:00. Det kändes som om jag bara hann lägga huvudet på kudden innan jag skulle upp igen. Eftersom jag har väldigt väldigt svårt att sova i bil så försökte jag i allafall vila mig på väg till tingsryd. När vi kom hem därifrån så plockade jag ut Paddington och släppte ut honom, sen var det bara byta om och åka iväg igen. Nu är jag dödstrött...
Varit vaken i 19 timmar i sträck nu. Sovit ca 7-8 timmar på TVÅ nätter i rad. NU jäklar ska det sovas!!
Ni får höra om tävlingen idag, i morgon...
Från toppen till botten
Jag har inget självförtroende kvar, det är bortblåst. Det som tidigare varit min trygghet att falla tillbaka på, är nu som bortblåst. Kan ni förstå känslan? Det gör ont och jag tvivlar på mig själv som aldrig förr. Ville bara falla genom marken, så långt det bara går. Jag som inledde division 2 på bästa möjliga sätt, sen bara faller allting isär och man står där som ett stort frågetecken och undrar vad fan det är som händer. På den positionen är jag nu, som ett livs levande frågetecken. När jag satte mig i bilen igår på väg hem så var detta det första jag sa till pappa
"Jag vill inte ens veta vad jag gjorde för fel, eller hur dålig jag var idag, orkar inte det". I baksätet snurvlade jag och tårarna slutade inte rinna, jag har fruktansvärt svårt att gråta inför folk men igår fick det rinna bäst det ville. Det gör så ont att se sig själv falla till botten...
"Jag vill inte ens veta vad jag gjorde för fel, eller hur dålig jag var idag, orkar inte det". I baksätet snurvlade jag och tårarna slutade inte rinna, jag har fruktansvärt svårt att gråta inför folk men igår fick det rinna bäst det ville. Det gör så ont att se sig själv falla till botten...
...men samtidigt måste man falla till botten, slå sig hårt och ta sig tillbaka igen. Idag var jag och tittade på när div 3 laget spelade. Det första tränarna gjorde var att klappa mig på ryggen och sa "skönt att se dig le igen", "är du okej idag?". Jag är ju ingen sån som surar ihop, jag har ett jävlaanamma inom mig och sliter tills jag går åt. Kämpar alltid för laget och peppar så gott det går. Jag älskar innebandyn, att spela, att vara en del av detta men just nu behöver jag några hundra kilo självförtroende så jag kan återgå till det jag var innan.
Många säger att "släpp det, alla får svackor, blicka framåt" - bra och kloka ord MEN det negativa sitter med karlssonsklister i huvudet på mig. Jag tror att jag har för höga förväntningar på mig själv, ska försöka sluta med det men lättare sagt än gjort så att säga... 
- What doesn´t kill you makes you stronger
Morgondagen..
...kommer bli kaotisk och oerhört fullspäckad. Praktiserar fram till klockan 4, sen vet jag inte när vi ska samlas riktigt men sen drar i allafall mitt lag till Sävsjö för att spela match! Kan tänka mig att vi åker runt 5 tiden kanske då det tar ett bra tag att åka dit. Matchen börjar 19:30 och är slut vid 21:30 ungefär. Sen ska vi duscha och stanna till på vägen att äta. Räknar med att vara hemma vid 00:00-01:00. Sen står klockan på 05:30 dagen efter, dags för tävling.
Jag hinner inte ens göra i ordning mina saker eller Padde... men min supersnälla syster och min älskade mamma är så snälla och hjälper mig med detta. TACK SÅ MYCKET, älskar er, det vet ni. ♥
Uppdateringen kommer ligga lågt då jag inte hunnit göra tidsinställda och att min telefon saknar internet för tillfället. Men ni får ha det så bra, så hörs vi när jag kommer hem på lördag om inte innan då.
Ett steg fram och två steg bak
Dagens hoppträning kan jag dela in i två delar, en mycket bra del och en mindre bra del. Den bra delen var i början då han var lyhörd på mina hjälper, hoppade stort och luftig över alla hinder. Jättefin var han och jag var på ett bra humör. Jag red bra, la han bra och allt gick bra. Vändningen kom när vi skulle studsa över vattenmattan... Det var ett tag sedan den var framme och eftersom detta är Paddes största skräck här i livet så stannade han givetvis, tvärnit. Andra gången flög han över det men efter detta språnget var han spänd som en fiolsträng, suck.
Efter vattenmattan-linjen så gick vi över till den sista övningen som var tre oxrar på långsidan. 3 galoppsprång från första till andra och 2 galoppsprång från den andra till den tredje. Hoppade först på låg nivå och då gick det helt okej bra, han ville gärna slänga in en liten "skvätt" till så det blev konstiga avstånd. Sen höjdes/breddades dessa upp till 1m och då blev allt för långt för Paddington och då vågade han inte hoppa av. Stopp efter stopp kom och jag var tvungen att bli arg på honom till slut, säga till honom på skarpen. Vi sänkte hinderna igen till 90 cm och då skuttade han över dem, på rätt avstånd och det kändes bra. Slutade där.
Det är något som gör att jag inte riktigt kan vara nöjd över träningen idag, blandade känslor. Som min ridlärare sa "Det har ju gått så bra för dig den senaste tiden, det kommer komma bakslag någon gång ibland" och jag förmodar att hon har rätt. Padde stannade inte för att vara dum, han stannade för att han inte räckte till, det blev för långt. Sen hade vi kört "fem och en halvan" innan vilket kan göra hästarna sega i kroppen och jag antar att Padde började bli lite trött mot slutet och när det då blev lite högre och lite för långa avsprångspunkter så förstår jag faktiskt att han blev trött.
Som sagt, blandade känslor inför lördag. Men vi får göra det bästa utav situationen, helt enkelt. Hoppas Padde tar med sig de bra delarna från idag och spinner vidare på det istället för att komma ihåg det negativa.
Parken Zoo
Eftersom jag missade kalla fakta igår, ett program på tv4 så valde jag att kika på det på en rast idag i skolan. Det skulle jag aldrig gjort. För, fyfan vad arg jag blev och som ni vet blir jag sällan arg men då skulle jag kunna riva hela skolan i bitar. Snacka om aggressionsproblem som uppstod.
För er som inte vet vad jag snackar om så var det ett program på 4:an igår där de åkte till "Parken Zoo" vilket är ett känt och välbesökt ställe i Eskilstuna. Detta ställe sägs "ta hand om alla världens djur" vilket är ren bullshit. De åkte dit iaf, presenterade sig som ett team som bara skulle göra en intervju angående de utrotade djurarterna och detta tackade chefen (Helena olsson) ja till. De pratade och ställde frågor om djuren, vart vissa djur hade försvunnit och lite så. Helena svarade då att de hade skickats iväg till en annan djurpark för att nya djur var på väg in.
Sanningen är att djuren aldrig skickats iväg, DE HADE BLIVIT AVLIVADE FÖR ATT "DE INTE HADE PLATS". Hur i helvete kan man vara så otroligt jäkla pantad? Ursäkta mitt ordspråk men blir så förbannad på människor som ljuger och inte minst har ihjäl djur som är fullt friska. De hade lagt dessa i ett frysrum och vissa hade de lagt i en container. En vit tiger, tre pumor, krokodiler, afrikanska vildhundar och hönor ligger på hög och har gjort sedan lång tid tillbaka...Kalla fakta kom tillbaka några veckor senare och ställde den här parkchefen mot väggen och hon var tvungen att bortförklara sig. SÅ BLÅST. Man ser rätt igenom henne att hon ljuger, det bekräftar även arbetarna som jobbat med djuren. Åh vilket spån alltså, jag skulle utan något som helst dåligt samvete stänga in henne i frysboxen och skicka den i sjön.
Jag har aldrig satt min fot där (tacka gud för det!!) och kommer aldrig i hela mitt liv göra det heller, fyfan rent ut sagt.
Min hästhållning
Jag vill börja med att säga att vi alla har olika åsikter om den här punkten, vilket jag givetvis respekterar. Nu tänkte jag skriva min åsikt om hur jag gör med min hästhållning, hur jag tänker och tycker. Vart jag står i den här "debatten" liksom.
Jag börjar med att relatera till mig själv, hur jag och min mamma sköter om våra hästar och vår filosofi. Mamma skrev igår på sin blogg att:
"Imorrn ska jag städa både inne och i stallet. Våra hästar går fortf. ute på nätterna, men snart får de börja komma in...
Min filosofi är att hästarna ska leva så naturligt som möjligt, lite som förr i tiden och att de ska vara UTE i stora hagar med blandad terräng, så många timmar per dygn de bara kan !!!!! Det har funkat bra i 12 år nu iaf !
Peppar peppar så har vi haft friska hästar så gott som hela tiden"
Jag håller med mamma till punkt och pricka. Mitt största mål som hästägare är att hästarna ska få vara hästar. Vi har en jättestor hage, där de kan få springa fritt över en stor äng. De ska kunna leka med sina vänner. Våra hästar ska få vara ute så länge som möjligt på året för att de mår bättre av det, anser vi. Det ska vara så naturligt som det bara kan bli.
Och vår teori kan ändå inte vara så pjåkig då vi aldrig haft halta hästar under alla våra 12 år som hästägare, i allafall ingenting som hänt i vår hage. Jag skulle aldrig någonsin ha min häst i en liten grushage bara för att den är såkallad tävlingshäst. Våra hästar har fri tillgång till gräs och hösilage vilket de trivs något otroligt med. Paddington är lite i det mulligaste lagret, but so what liksom. Visst att jag tävlar och satsar i ridningen men jag ser inget behov i att börja ställa honom i en minimerad hage med så lite mat som möjligt av anledningen att vi tävlar. Han mår så sjukt bra i sin tillvaro och han känner sig fri vilket är det viktigaste för mig. Den dagen jag inte ser hans livsglädje i ögonen, den dagen kommer jag nypa mig själv i armen och ändra på mitt sätt att tänka.
Många sätter sina hästar i en minimerad hage för att de är busiga/heta och de är rädda att de slår sig. Det ställningstagandet kan jag bara inte alls förstå. Paddington är en ponny som brallar loss i hagen, rätt rejält vissa gånger men skulle det verkligen bli bättre om han fick stå i en liten ruta? Vart ska då hans energi utmynna sig i? Är det inte bättre då att ha hästen i en stor hage där de kan få göra utlopp för sin energi? Jag anser att det bara gör saken farligare om man ställer hästen i en liten hage pga för mycket energi. Där kan de göra sig riktigt illa. Om de tillexempel får för sig att göra en bockserie och samtidigt galoppera i full fart så går ju inte det i en liten hage med knappt någon mat. Men om de ändå får för sig detta då? Jo, då kommer de antingen halka, köra rätt in i staketet, slita på sina ben i vändningarna och gud vet vad. Jag får rysningar när jag ser dessa hagar för jag tycker ärligt talat synd om hästarna som bara får gå ensamma, med knappt någon mat, i en slät liten hage. Många glömmer bort att det faktiskt är en häst vi jobbar med, inte ett tävlingsmaterial. Man tror att man hjälper hästarna, men man stjälper dem i slutändan.
Tänk oss själva i den här situationen egentligen. Vi som människor, bara för att vi tävlar på SM/Landslagsnivå i tex i en bollsport. Inte begränsar vi oss själva med vilka vi får träffa eller att vi bara får leva inom en begränsad yta. Tänk om vi bara skulle få bo i ett rum där du ser din kompis genom fönstret och att någon bara slänger till dig lite mat någon gång under dagen? Hur skulle den här personen må tror ni? Att stänga in en levande varelse i en begränsad yta är, enligt mig, riktigt idiotiskt.
- Jag får ALDRIG nog
Nu kickar vi igång torsdag!!
När veckan börjar närma sig sitt slut, då blir jag alltid på så himla bra humör för det händer alltid andra saker på helgerna, när man har mer tid till sin fritid. Måndagar, tisdagar och onsdagar tycker jag inte alls om, där är det bara "det gamla vanliga" liksom. Sen kommer torsdagen, kort dag i skolan och hoppträning efter den. Lycka.
Igår ville inte Paddington komma in från hagen.. jag kan inte med ord beskriva hur arg jag var på honom. Det hjälpte inte ens med mat som lockning utan han bara lekte med mig. Han förstår ju inte att han är dum när han gör såhär för han anser ju bara att han leker med sina vänner när han gör såhär. Jag försökte i en timma utan resultat. När jag blir så arg (händer jäkligt sällan) så blir jag istället ledsen vilket ledde till att jag satte mig i hagen och grät som en 10 åring skulle ha gjort. Då kom alla hästarna fram till mig , alla förutom Paddington, han ställde sig istället och tittade på mig. När han hörde att jag grät så gick han där ifrån, precis som om han skämdes. Det är ju inte hans mening att göra någon ledsen eller arg. Men idag tar vi nya tag!
Idag då, hoppträning, tjohoo! Det måste stämma idag, det måste gå bra för att få de bästa förutsättningarna inför lördagens tävling. Så idag vill jag inte se mesridning från min sida, inga onödiga missar eller liknande. Bara låta Padde vara Padde, sköta sitt jobb och så vidare. Om mamma är ledig, kanske jag tar med henne upp så hon kanske kan filma? Skulle ni vilja det?
Tankar..
Funderar starkt på att bygga ett eget samhälle. Där man får lov att vara den man är utan att bli dömd. Där ingen förvränger ens ord så man framstår som "skyldig" när man absolut inte menat något illa. Drama, skitsnack och lögnare är så ovälkommet som det bara går. Här ska man kunna stå för det man säger/skriver utan problem. Här existerar inte falska människor.
Någon mer än jag som vill flytta med mig till mitt egna samhälle? Jag skulle vilja dra på en gång...
Bangång
Jag är verkligen en person som tycker om att gå banan på tävling. Får verkligen panik om jag inte tror att jag hinner till tävlingsplatsen i tid till bangången. Hatar att stressa mig igenom den då jag anser att den är viktig för en bra prestation, iaf för min del. När jag går banan tänker jag på följande saker:
♣ Vilka linjer finns? Är de relaterade eller inte? Vilken väg passar isåfall bäst för mig och Paddington?
♣ Går alltid igenom grunden först tills den sitter i huvudet innantill. Vart ligger svårigheterna för mig och Padde? Vart kan jag öka/korta galoppen? Vart ska jag samla honom? Vart ska jag driva på extra mycket?
♣ Låtsas alltid att jag rider Padde när jag går banan, ser framför mig hur vår ritt kommer att se ut och försöker efterlikna det så gott som det går.
Det är såklart mer saker som spelar in i hur jag går banan. Vill helst gå banan själv minst en gång bara för att kunna koncentrera mig till fullo. Ni som sett mig gå banan måste ju tro att jag är skitsur, haha! Det blir så när jag är koncentrerad, då ser jag automatiskt sur ut men det är jag verkligen inte.
Jag har väldigt väldigt väldigt lätt för att lära mig banor. Jag har endast hoppat fel hinder EN gång och då skämdes jag satan. Har sen dess blivit ännu mer noga med min bangång. Tycker det är skitkul och spännande att se hur alla bygger banor, faktiskt.
Bangång
Jag är verkligen en person som tycker om att gå banan på tävling. Får verkligen panik om jag inte tror att jag hinner till tävlingsplatsen i tid till bangången. Hatar att stressa mig igenom den då jag anser att den är viktig för en bra prestation, iaf för min del. När jag går banan tänker jag på följande saker:
♣ Vilka linjer finns? Är de relaterade eller inte? Vilken väg passar isåfall bäst för mig och Paddington?
♣ Går alltid igenom grunden först tills den sitter i huvudet innantill. Vart ligger svårigheterna för mig och Padde? Vart kan jag öka/korta galoppen? Vart ska jag samla honom? Vart ska jag driva på extra mycket?
♣ Låtsas alltid att jag rider Padde när jag går banan, ser framför mig hur vår ritt kommer att se ut och försöker efterlikna det så gott som det går.
Det är såklart mer saker som spelar in i hur jag går banan. Vill helst gå banan själv minst en gång bara för att kunna koncentrera mig till fullo. Ni som sett mig gå banan måste ju tro att jag är skitsur, haha! Det blir så när jag är koncentrerad, då ser jag automatiskt sur ut men det är jag verkligen inte.
Jag har väldigt väldigt väldigt lätt för att lära mig banor. Jag har endast hoppat fel hinder EN gång och då skämdes jag satan. Har sen dess blivit ännu mer noga med min bangång. Tycker det är skitkul och spännande att se hur alla bygger banor, faktiskt.
Nana kudden
Efter ett sjukligt innebandypass idag så ska jag nu (alldeles straxt) hitta min vän sängen och lägga mig hos hen. Det första vi gjorde på innebandyn idag var såklart uppvärmning ca 5-10 minuter löpning med indianhopp, sidhopp och liknande, ni fattar. Sen ställde vi upp oss på kortsidan av hallen (hallen är fruktansvärt stor och lång). Idioten skulle vi köra, det var inte ett happy moment asså. Men det var bara att kämpa på, vi körde 4 gånger på rad och då tänkte jag att gud vad skönt, nu har jag fixat det, yes! Vad tror ni min tränare säger då?! "Detta var omgång 1, vi ska köra 4 omgångar". 1 omgång innehöll alltså 4 stycken "framochtillbaka" = 16 spurter. Det var ju en bra början liksom ;)
Sen körde vi lite innebandyträningar efter det, sen match mot varandra som vanligt. Efter det så valde jag att stanna kvar med några andra så vi spelade ytterliggare en halvtimma dvs 2,5 timmars innebandyträning. Nu förtjänar jag lite vila va? Om inte så skiter jag i det ändå och går och lägger mig. I morgon ska jag passa på att sova ut också, så länge jag bara kan för sen blir det då inte fler sovmorgnar förrän typ, söndag.
Idag har även varit en bra dag på bloggen, mycket besökare och det pushar mig så oerhört mycket att skriva mer, det kanske märks? Då är det liksom värt att plocka fram datorn och klicka på start, haha!
Med detta (jäkligt onödiga egentligen) sagt så säger jag godnatt!!
Det rätta svaret ääääääär
Ni gissade på många olika färger men inget av det var rätt, men det är som sagt skitsvårt och om jag hade fått gissa så hade jag gissat precis som er. Svettfux eller något i den stilen hade jag trott eller velat säga att han är. Men... i passet står det att han är GULSVART (?!?!) Jag har aldrig hört den färgen innan alls på hästar, så tycker det är lite konstigt. De måste ju ha blandat hans färg på vintern och den på sommaren, haha.
Vad tycker ni? Är min ponny gulsvart? ;)
Paddington today
Valde att inte ha några bommar idag utan hade istället markarbete med småhinder där lydnad stod som huvudpunkt på dagens ridpass. Padde var fin genom hela passet, fast att han fortfarande är lite stelare i högersidan. Det börjar bli bättre i allafall. Gjorde egentligen inget speciellt, det som jag brukar göra på uppvärmningen och sedan kom de små hindrena in och sedan skrittade jag av ute i skogen. Mys!
Mycket tryck i den bakkärran vill jag lova!
På väg hem
Efter 2,5 timmars hård träning sitter jag nu på bussen hem, vi hörd när jag kommit hem igen!
Vilken färg?!
Som ni vet så skiftar Paddington färg beroende på vilken årstid det är. Här nedan får ni se exempel från de olika årstiderna.
Vintern:
Våren:
Sommaren:
Hösten:
Nu är min fråga till er, en oerhört klurig en. Vilken färg står det i passet att Padde är för något?!
Tror inte någon av er kan gissa rätt men om det nu är så, så vänta dig en stor ära här på bloggen! haha :D
Jag kan säga att jag blev överraskad när jag fick se detta, mamma med.
Tror inte någon av er kan gissa rätt men om det nu är så, så vänta dig en stor ära här på bloggen! haha :D
Jag kan säga att jag blev överraskad när jag fick se detta, mamma med.
Fritt fram att gissa, ska bli så spännande att läsa era kommentarer!!
Tisdag, en ledig sådan!
Åhååhåhå vad skönt det är att för en gångs skull vara "ledig" eller iaf, från jobbet. Hade en liten sovmorgon tillsammans med min missekisse. Sen övningskörde jag upp till Bätteropp för att lämna tillbaka klippmaskinen, tack för lånet! Sen hem och käka go-frulle med mamma, bara vi hemma idag, mysigt. Nu har vi chillat tills nu, mamma åkt och jobbat och jag sitter här, ska snart ut till Paddington. Idag är tanken att rida på banan med lite olika bomjobb, får se vad jag hittar på för något med honom. Vem vet, han kan vara helstissig nu eftersom han är klippt. Det brukar bli så nämligen. Han blir mer lyhörd, stark och känslig när pälsen ryker på honom. Blir en överraskning för mig idag med andra ord ;)
Efter ridningen ska jag tvinga mina ben att promenera 5 km ner till stationen för att ta bussen till O-hamn och träna innebandy. Måste verkligen få ordning på det där nu. Sen hem och fixa i stallet. Padde ska börja vara inomhus nu på kvällarna/nätterna så har lite att pyssla med. Mocka ur halm och ersätta med spån. Ta ur alla spånbalarna från transporten och så vidare.
Fick ta ett jobbpass till nu denna vecka, dagtid på fredag men det gör inte så mycket faktiskt. Jag trivs på min praktikplats och dess sysselsättningar! Dock är det som sagt väldigt segt att behöva ställa klockan på 05:30...
BYTHEWAY, har ni hört Loreens nya låt?! Om inte, så har ni då fasen missat någonting. Vilken pipa den människan har, en mystisk och underbart känslig röst. Älskar den. Tycker man om Euphoria, så älskar man den här.
Crying out your name - Loreen
Det måste vara på Paddes villkor.
Jag har många gånger skrivit att man måste se till Padde som individ när man ska rida honom. Det är inget skitsnack som jag sitter här och skriver för att framhäva mig själv som duktig som många ser det, för det är verkligen så. Lyssna nu, noga. Det har tagit mig 1,5 år för att förstå mig på den här ponnyn och idag vet jag precis vad jag ska göra i alla situationer, jag vet hur han fungerar. Men det tog mig 1,5 år av slit, många gånger slutade det i tårar och jag önskade så att han vore som alla andra. Då red jag på ridskola med honom den första tiden och jag tyckte att det var skitjobbigt att inte han kunde göra som alla andra, att han inte var lika lydig och gick att stanna bara sådär. Då var det staketet som gällde för att få stopp på honom och jag skämtar inte när jag säger detta, det var fruktansvärt jobbigt att behöva göra så därför att ingen annan behövde göra det. Det fungerade inte mellan oss och jag var knäckt många gånger efter våra ridpass. Anledningen är lätt att säga i dagens läge, jag lät inte Padde få vara Padde. Jag höll på att forma honom till något som han inte är. Han är inte som alla andra...
Sista tävlingen jag tävlade så undrade några varför jag inte tävlade LC klassen innan också, mitt svar var att det var pga att det var en stilhoppning. De tittade på mig och typ bara "och?" men det finns faktiskt en anledning. Jag skulle aldrig gå in i en stilhoppning med Paddington, neverever att några domare ska få sitta och bedöma Paddington för något som han inte är. Vi skulle bli totalsågade för på pappret så ska hästen göra si och så, vara lydig och gå i ett ett jämnt och fint tempo. Detta gör inte Padde och jag kommer aldrig någonsin börja rida Padde som någon annan än just Padde. Det kanske inte ser så bra ut i andras ögon men det gör mig absolut ingenting. Jag säger inte att jag är en stjärna och rider som en gudinna men jag vet hur just han fungerar, nu efter 1,5 år av dagligt kämpande. Så kom förtusan inte och säg hur jag ska rida min Paddington, för han kommer aldrig bli som en i mängden hur många kommentarer jag än kommer få om det. "Testa detta, gör detta, gör inte så, gör såhär istället" - dessa kommentarer gör mig galen även att de kanske inte är menade som något elakt just för att det känns som om alla vill dra honom över en kant.
De som suttit upp på Paddington har försökt rida honom som alla andra till en början tills de inser att det inte fungerar. Om man tror att han ska göra som alla andra, bete sig som alla andra innan man ens suttit upp så har man redan förlorat. Jag är tydlig med att instruera andra ryttare som jag vill sätta upp på honom, om hur han fungerar och hur man ska lösa vissa situationer. Rider man upp mot ett hinder med honom och han har fått upp ögonen för det, då är det inte lönt att börja trixa med honom för det gör han bara förbannad. Även att Padde är stark så ska man undvika att ta för mycket i honom då han blir ännu värre och surare. Man får inte sitta och småplocka med honom i munnen för det gör han starkare. Det gäller att hela tiden kompromissa med honom, då väljer han att samarbeta med dig som ryttare, om inte, då är det tack och hej. Han är tydlig med vad man får och inte får göra. Väljer man att se förbi hans sätt att vara så är man körd. Då spelar det ingen roll om man heter Rolf-Göran Bengtsson eller Kajsa Svensson.
Padde kommer alltid att kicka ibland när han känner för det. Padde kommer alltid att vara jävligt stark. Padde kommer aldrig kunna gå i lugn och avslappnad trav efter galloppen. Padde kommer alltid att gapa oavsett om jag tar i honom eller inte. Padde kommer alltid köra sitt egna race och vara en fantastisk ponnyn, fast på sitt egna sätt.
Nu vare klippt!
Pigg och glad vare va?
Godmorgon! ❤
Var så pigg när jag vaknade idag att jag riktigt skuttade till bussen. Haha den gick ni väl inte på? ;)
Jag är SKITTRÖTT, skulle kunna tatuera in det i pannan på mig typ. Gick ändå och la mig i tid igår kväll. Konstigt det dära. Försöker intala mig att jag är pigg, går inge bra. Meeeen detta är min sista dagtur på denna veckan iaf (tror/hoppas jag iaf). Tror att jag bara ska jobba på onsdag med, så skönt.
Idag ska Paddisen bli klippt, fick låna hem klippmaskinen så bara att sätta igång med en gång när jag kommer hem så att säga. Sen blir det ett pass på banan, sen stallkväll men vad gör det när jag får spendera den med Paddington liksom. Nu byter han även färg, han blir så snygg på vintern! Fast det är han i och för sig på sommaren med när han är gyllenbrun ;)
Nu ska jag chilla lite, försöka vakna till liv. Ha en bra dag, alla!
Åh, vad typiskt!!
Är inte hemma än, klippningen får vi ta i morgon istället eftersom det bokstavligen SPÖREGNAR ute.
Nu dör snart batteriet med, tjohoo..
När jag kommer hem..
.. Ska jag ta in Paddington.
... Gå in och käka något
... Gå upp med Padde till Bätteropp och klippa honom.
... Gå hem igen och chilla lite (blogga)
... Övningsköra ner till mormor och sova där.
I morgon är det praktik som gäller, 06:45 - 16:00. Sen är jag ledig tisdag!
Godnatt!
Får tyvärr skippa att sitta uppe och skriva inlägg till er. Min rygg dödar mig för tillfället. Det strålar ner från nacken och ut i hela ryggen. Ryggen pulsar och jag känner mig stelopererad. Fick såna spänningar efter krocken med bilen för en vecka sen och idag fick jag ta mig några smällar på matchen. Kan inte sitta upp utan att det ska göra ont så tog mig en värktablett och la mig i sängen nu istället. Och när jag ändå är i sängen så kan jag passa på att sova lite också ;)
Vi hörs efter praktiken i morgon! :)
Vecka 42
Måndag: Dressyrpass på banan med fokus på övergångar och formen. Lång och låg, riktigt jobba igenom kroppen på honom.
Tisdag: Kanske slänger in lite bommar av något slag för att variera arbetet. Lite upphöjd cavaletti skulle nog inte skada för Paddeponken!
Onsdag: Rida på vägen, får ju som sagt inte rida i skogen då jag helst inte vill bli skjuten av vilda jägare här runt omkring. Tror det får bli rundan med mycket backar i, så han får tänja ut galoppen, länga och korta och samtidigt ta i.
Torsdag: HOPPTRÄNING, WALLAAAA!!
Fredag: Tror inte jag hinner rida honom eller så då. Ifall jag blir uttagen till matchen på fredag så hinner jag inte med stallet. Ska fråga min supersnälla mamma om hon har lust att gå en vända med honom så eventuell träningsvärk och slaggprodukter försvinner från kroppen på honom. Ska vara noga med att stretcha honom och jogga ner efter hoppträningen också! Måste även tävlingsfixa redan på torsdagen om jag ska hinna med. Kommer ju vara hemma ifrån matchen vid typ..12-1 på kvällen kanske om vi har tur. Sen åker vi väl vid klockan 6 dan efter till Tingsryd. Kanske måste lära mig att dricka kaffe trots allt? ;)
Lördag: Tävling ALL day long. Två regionala LB på Tingsryds Rid och Körklubb.
Söndag: Ett kort pass på banan, bara för att checka av honom så allt står rätt till efter tävlingen. Eventuellt kan han få gå på linan.
Jag vet inte vad jag ska skriva här
...och egentligen inte här heller, haha. Tog upp ett nytt, tomt inlägg för mer än en timma sen och har sen dess funderat på vad jag ska skriva om. Bra jobbat Elin. Ikväll blir det en chill kväll i allafall för kan inte göra så mycket pga värk i hela ryggen. Det strålar ifrån vänstra sidan av nacken och ner till hela ryggen. Allt pga krocken som skedde förra veckan. Skulle ha värmt upp den med tigerbalsam innan matchen, bra att vara efterklok ibland alltså. Så snart ska jag göra i ordning en fet kopp med té av den godaste smaken, bara sitta här och försöka komma på vettiga inlägg. Något extra ni vill läsa om här ikväll nu när jag har tid?
När jag trodde att jag kunde få gotta mig i en ledig dag i morgon med innebandytittande, så kom jag självklart på att jag jobbar hela dagen och det var verkligen ett FML moment för annars hade jag spenderat natten hos min pappa, han som nästan aldrig träffar mig och jag mina syskon som nu flyttat dit. Saknar de jättemycket och det betyder verkligen mycket när de tar sig tid, allihopa, att titta på mina matcher. Det bästa stöd jag kan få. Mamma jobbade egentligen idag men hon åkte från jobbet till min match, för att vara där och stötta. Jag har världens bästa föräldrar. Tack för att ni finns där. Sen var såklart min älskade pojkvän där också, bästa underbara. Jag ÄR lyckligt lottad i hans sällskap. No doubt about it.
Annars rullar livet på väldigt bra. Familjen, hästarna, tävlingar, matcher, pojkvännen och så vidare. På tal om tävlingar, nu är jag anmäld till Tingsryd nästa helg, precis om en vecka! Ska bli så kul då Tingsryd har en gutt bra anläggning. Dags att ta revansh där känner jag då vi i somras stannade ut oss i alla våra 4 klasser! Nu är vi snäppet bättre, han & jag. Två regionala LB klasser, precis vad vi behöver nu! Ska lägga upp en plan för honom nu också, kommer i nästa inlägg. Woho, en idé om blogginlägg, haha!
Det stavas lycka ❤
Åker från Oskarshamn nu med tre poäng i bagaget! Andra vinsten i div 2. På hemmaplan är vi oslagbara. Bästabästa CIBK ❤
Kan dock inte vara fullt nöjd med min prestation idag tyvärr. Bara att bita ihop och komma igen...
Jobbat klart
Fast nu åker jag inte hem utan stannar faktiskt i O-hamn, hos min boyfriend! Uppdaterar er mer i morgon! :)
Hur kom det sig?
Antar att ni är nyfikna på att höra hur jag och min pojkvän träffades. För att göra en lång historia kort. Vi träffades genom innebandyn och det var han som tog kontakt med mig! Det är ingen som fått mig att känna såhär, någonsin. Han är läskigt perfekt och jag är så otroligt kär i honom. När jag var nära att ge upp kärleken så steg han in i mitt liv, han är en på miljonen. Han får mig att må så bra. Min Anton ❤
På vår gård...
Mamma har precis satt ut en ny ensilagebal till hästarna i hagen, they like! Och Padde är ju bara för charmig... Han tar bort alla andra runt omkring, säg hej till kungen av balen ;) haha!!
Vi väljer att lyfta fram det negativa, när det finns så mycket positivt
Har ni någon gång funderat på hur vi använder internet? Det har jag gjort och tänkte dela med mig lite av vad som snurrar i mitt huvud. Jag anser att vi många gånger väljer att visa fram den negativa sidan av blogg/internetvärlden. Om vi tar ett konkret exempel, media. Hur många gånger har det inte stått om internethackare, hur farligt det är att ha en identitet på internet och hur illa bloggare råkat ut? Jag har då aldrig sett en endaste liten artikel eller notis om hur bra internet är och vilka fördelar det finns med att vara bloggare, tex. Vilka möjligheter som öppnas, samarbeten med stora företag och så vidare. Det känns lite som att de negativa delarna är lättare att skriva om, varför vet jag inte. Varför väljer vi att fokusera på det som är fel när vi istället kan kika på internet ur ett positivt perspektiv?
Detta medför ju att de som vill börja blogga, sätter sina taggar utåt från början då man fått en sån bild av att internetvärlden är tuff - man gör sig redo helt enkelt. Det blir ett spänt klimat redan från ruta 1 eftersom alla bloggar väljer att se det på det sättet - att det är tufft och jobbigt.
Många äldre tror att internet är bara skit, att vi som är i den här generationen bara blir mindre allmänbildade, att vi blir latare och så vidare. Nu förstår jag verkligen varför det kan uppfattas så, vi gör fel reklam för denna värld. Vi väljer att använda facebook som ett ställe att hänga på dagarna och leta fel på allt, få något att snacka om fast att det egentligen är tänkt för att man ska hitta vänner, chatta med sina kompisar, lägga upp bilder och framförallt inte behöva känna oss rädda för att göra detta. En blogg är egentligen till för att vara som en öppen dagbok som vem som helst kan följa. Nu har bloggvärlden i och för sig blivit stor, mycket stor på kort tid och då har syftet med en blogg ändrat sig lite kan jag tycka. Nu gör vi vad som helst för att få människor att läsa ens blogg, man skapar ofta en blogg i hopp om att bli något, som en bekräftelsekälla liksom. Detta medför så kallade "haters" som ständigt bara måste klanka ner på bloggaren. Förstår vi inte att det är VI i grund och botten som triggar igång dessa haters? Det är VI som ska representera bloggvärlden, och om vi då bara väljer att säga att den är tuff, jobbig, förjävlig, man mår dåligt av elaka kommentarer osv... då kommer det aldrig att bli bättre. Höj upp just den där kommentaren som fick dig att lé, ställ in allt bra som händer i rampljuset och ge tusan i att klaga i onödan eller dra upp allt negativt. För om man själv klagar på bloggvärlden och dess tillbehör, så kan jag tycka att man inte har rätt att klaga över att bloggvärlden anses vara en negativ faktor för andra när det kommer på tal då man själv bidragit till den uppfattningen.
Detta medför ju att de som vill börja blogga, sätter sina taggar utåt från början då man fått en sån bild av att internetvärlden är tuff - man gör sig redo helt enkelt. Det blir ett spänt klimat redan från ruta 1 eftersom alla bloggar väljer att se det på det sättet - att det är tufft och jobbigt.
Många äldre tror att internet är bara skit, att vi som är i den här generationen bara blir mindre allmänbildade, att vi blir latare och så vidare. Nu förstår jag verkligen varför det kan uppfattas så, vi gör fel reklam för denna värld. Vi väljer att använda facebook som ett ställe att hänga på dagarna och leta fel på allt, få något att snacka om fast att det egentligen är tänkt för att man ska hitta vänner, chatta med sina kompisar, lägga upp bilder och framförallt inte behöva känna oss rädda för att göra detta. En blogg är egentligen till för att vara som en öppen dagbok som vem som helst kan följa. Nu har bloggvärlden i och för sig blivit stor, mycket stor på kort tid och då har syftet med en blogg ändrat sig lite kan jag tycka. Nu gör vi vad som helst för att få människor att läsa ens blogg, man skapar ofta en blogg i hopp om att bli något, som en bekräftelsekälla liksom. Detta medför så kallade "haters" som ständigt bara måste klanka ner på bloggaren. Förstår vi inte att det är VI i grund och botten som triggar igång dessa haters? Det är VI som ska representera bloggvärlden, och om vi då bara väljer att säga att den är tuff, jobbig, förjävlig, man mår dåligt av elaka kommentarer osv... då kommer det aldrig att bli bättre. Höj upp just den där kommentaren som fick dig att lé, ställ in allt bra som händer i rampljuset och ge tusan i att klaga i onödan eller dra upp allt negativt. För om man själv klagar på bloggvärlden och dess tillbehör, så kan jag tycka att man inte har rätt att klaga över att bloggvärlden anses vara en negativ faktor för andra när det kommer på tal då man själv bidragit till den uppfattningen.
Om man får 1 negativ kommentar av 10 möjliga så väljer vi oftast att svara på den negativa i ett inlägg, man väljer att dra upp det negativa när det finns så mycket mer positivt. Förstår att det blir rörigt för er som läser, men jag hoppas att ni kanske får ett litet humm om hur mina tankebanor går.
Internetvärlden är fantastisk och jag är glad att jag är infödd i denna generation. Jag tycker det är skitballt att man kan hitta vänner för livet, bara genom ett klick på en blogg. Eller att ett företag råkar kika in på ens blogg och hör av sig om erbjudanden/samarbeten, bara genom ett klick på en blogg. Så förtusan, ställ den positiva delen i rampljuset och skit i den där nobodyn till lustigkurre som nyss lämnade den mest irriterande kommentaren på din blogg. Internetklimatet blir vad man gör det till, helt enkelt!
Hoppträning 11/10
Tjenahallihallå. När jag kom hem idag efter att ha skrivit det fruktansvärda historiaprovet så somnade faktiskt jag sittandes i fotöljen, antar att jag var trött. Vaknade lagom till att jag behövde gå ut till Paddington och göra i ordning honom, därav ingen uppdatering förrän nu. Men antar att ni vill ha en liten analys ifrån hoppträningen...
Idag hoppade vi bana, en mycket bra sådan måste jag säga. Vi började med att travhoppa ett räcke och sedan började vi ta banan, bit för bit för att i slutet sätta ihop den. Padde var lite överallt till en början, han letade hinder hela tiden så jag fick säga till honom att han taggade på fel hinder ett x antal gånger, haha. Sen när hinderna kom upp en bit så började han att hoppa mycket bra måste jag säga. I slutet låg banan på straxt över metern, 8 språng och Padde hoppade något så otroligt bra! Mycket tryck och studsboll i de sprången, mycket luft emellan. Det höll på att bli en kanonrunda tills jag schablade lite med min ridning. Padde kickade sig igenom en sväng och då valde jag att trycka på honom mot ett räcke, kom väldigt fel och fick då ett stopp. Skulle haft mer is i magen och väntat in språnget men shit happens. Sen hoppade han det direkt liksom, så inga konstigheter alls. Sprången, flytet och hans tryck satt som en smäck. Finafinafina ponnyn ♥ Allt känns verkligen så BRA nu!! :D
Blir nog så att jag anmäler mig till Tingsryd nästa helg då fler från klubben ska åka plus att de finns två regionala LB klasser. Ska bara få klartecken från mamma innan. Hoppas!
Padde ska by the way klippas på söndag kväll, så han slipper att vara teddybjörn trots att han är jäkligt söt som det ;)
Bild sen framhoppningen i söndags, han hoppar med marginal över varje hinder - duktigafinaponnyn
På två röda
Nu ska jag snabbt byta om till ridkläder, ta in Paddis, fixa i ordning honom och sen iväg för hoppträning.
Alltså jag förstår verkligen INTE hur det kan vara så kallt ute, jag fryser konstant. Det är inte så kul att liksom behöva klä på sig halva garderoben looking like a michelingubbe all the time. Nä men nu taggar vi hoppträning! :)
Filmen från tävlingen!
Äntligen har jag lyckats att ladda upp filmen ifrån tävlingen. Har inte så mycket mer att säga om den, han är bara helt fantastisk och hoppar med en sån lätthet. I slutet får ni se min glädje, när vi går över mållinjen och alla fina ord som hoppdomaren säger om mig. Den här filmen kommer att värma upp alla mina kalla vinterdagar! ♥
"Känner mig stor nu"
Varit på möte med chefen och bemanningen. Komiskt nog så var det bara vuxna timvikarier där plus mig ;) fått inloggningsuppgifter nu till systemet i datorn = mer jobb!
Börjar på riktigt känna mig vuxen... Bara körkortet och egen lya kvar nu då samt fast anställning. Men jag är på god väg! Hårt arbete lönar sig :)
Pendlar-Elin
Visst vill man bara stänga av alarmet på morgonen och somna om ett x timmar till? Men jag tycker ändå att det är supermysigt att sitta på en mörkt belyst buss och lyssna på musik i hörlurarna. Dock skulle jag aldrig någonsin kunna pendla såhär tidigt på morgonen om det gällde skola då jag ser fruktansvärt trött ut såhär på morgonen, höhö.
Sitter nu på bussen och tycker att det går alldeles för fort, inget emot att åka mer haha! Det tar en halvtimma ifrån mönsterås till Oskarshamn så det är ganska lagom pendelavstånd.
Idag går jag bara till halv 12 då jag ska iväg på ett möte som handlar om min timvikarietjänst i kommunen, spännande!
Padde ska ridas sen och sen väntar Gustav Vasa och company på mig....
Hoppas ni har en härlig onsdag framför er! :)
The typical ELIN
Historia..
Träningen idag gick skitbra mestadels trots att jag var precis döslut efter jobbet idag. Nu är mina ben som spaghetti och jag tänker inte röra en fena mer idag, jag har parkerat arslet i soffan så att säga.
Ska göra lite oboy i stor mugg till mitt svintråkiga historiaprovpluggande. Vad har jag för nytta av att veta vad Gustav den andra fucking Adolf sysslade med? Eller varför romarriket föll? Aja, har inget val...
Fryyyser
Fick sluta tidigare idag, skönt. Har tagit mina första blodprovet någonsin och det gick jättebra! Sitter nu och väntar på bussen och det är verkligen svinkallt. Ska träna nu med en gång, sen hem.
Hörs mer senare :)
Mot praktiken
Igår var tanken att jag skulle plugga men fick ingenting gjort så idag när jag kommer hem så blir det PLUGG. Har ett stort prov i historia som är jättesvårt... Men jag ska fixa det!
Mamma hade varit iväg till Öland på dagen och sen när hon kom hem så fick jag en present. I paketet så låg det en mössa från JH kollektionen, den är så svinsnygg. I paketet låg även Paddes bästa godisar och han blev som ett barn på julafton ungefär, haha. Vi fick det därför att mamma tyckte vi var så duktiga på tävlingen! Tack morsan ;) <3
Gick en promenad med Paddisen sen i ca 30 min. Stannade några gånger för godis och trickträning. Padde tycker att det är så kul!
Sen övningskörde jag ner till mormor och morfar där jag har sovit inatt. Det går bara bättre och bättre med körningen. Det är bara alla tekniker som ska in för grunderna kan jag. Längtar så tills dagen jag klarar mitt körkort!!
Nu sitter jag på väg till praktiken. Direkt efter jag slutat så blir det innebandyträning direkt. Sen hem, duscha och PLUGGA. Padde vilar idag och likaså gör Detroit.
@ARG
Har suttit och försökt ladda upp filmen från igår sen jag vaknade i morse på både videofyme och youtube men det går med myrsteg framåt i snigeltakt. OM vi har TUR så kanske den kommer upp lagom till jul!
Åh vad irriterad jag blir på saker som vägrar att fungera eller tar evigheter...Vill ju visa er NU!
Åh vad irriterad jag blir på saker som vägrar att fungera eller tar evigheter...Vill ju visa er NU!
Pluggdag med min älskade vän
Idag när klockan ringde vid halv 6 så kände jag att, nej idag får praktiken faktiskt vara för jag orkade inte med den efter allt igår. Min axel och en del av min rygg fick ta stryk när Amandha och jag krockade med bilen... Det här med rullgrus är verkligen inte roligt och om inte Amandha hade vejat så hade vi nog inte varit hemma vid detta tillfälle. Det var jätteotäckt iaf, vi mosade ner ett ganska stort träd och lite sådär. Fick hjälp att komma upp av min granne och det blev inga jätteskador på bilen trots allt men fyfan vad läskigt det var. Har fortfarande bilden i huvudet precis innan det small. Skönt att vi hade änglavakt och bara kunde skratta åt eländet tillsammans. För det är väl så... att amandha och jag bara SKA uppleva allt tillsammans, det är redan bestämt långt där uppe.
Iaf, idag så kommer hon hit och vi ska plugga tillsammans, kanske baka något och bara ta det lugnt. Sen ska jag gå upp med Paddington till Bätteropp för klippning! (Om det är okej att jag lånar den apparaten, såklart!). Så nu ska nallebjörn bli tävlingsponny igen. Men måste ändå medge att han är ganska söt som skogsmulleponny också ;)
Svar på era frågor
Har du någon gång velat ge upp med Paddington? Känt att allt känns skit, jag orkar inte mer?
Svar: Jag har aldrig velat ge upp med honom, dock hade jag en höst när allt bara gick skit. Han var ett pain-in-the-ass och jag fick bokstavligen slita arslet av mig för minsta lilla framgång. Vissa dagar ville jag bara gräva en grop och hoppa in, försvinna för ett tag, typ. Jag visste redan innan jag tog hem honom att han var speciell, att det inte alltid skulle gå bra men jag skulle bara ge mig tusan på att det skulle fungera. Jag kände inget stöd ifrån någon utifrån och det var både på gott och ont. Det puschade mig framåt så jag varje dag orkade kämpa för att så småningom kunna se resultat. Man kan ju liksom inte ge upp bara för att man har mycket motgångar. Jag är ingen som ger mig! Allt går om man bara ger sig fan på det!
Svar: Jag har aldrig velat ge upp med honom, dock hade jag en höst när allt bara gick skit. Han var ett pain-in-the-ass och jag fick bokstavligen slita arslet av mig för minsta lilla framgång. Vissa dagar ville jag bara gräva en grop och hoppa in, försvinna för ett tag, typ. Jag visste redan innan jag tog hem honom att han var speciell, att det inte alltid skulle gå bra men jag skulle bara ge mig tusan på att det skulle fungera. Jag kände inget stöd ifrån någon utifrån och det var både på gott och ont. Det puschade mig framåt så jag varje dag orkade kämpa för att så småningom kunna se resultat. Man kan ju liksom inte ge upp bara för att man har mycket motgångar. Jag är ingen som ger mig! Allt går om man bara ger sig fan på det!
Har ni fina ridvägar där du har Padde? :)
Svar: Ja vi har jättebra ridvägar här där jag bor faktiskt. Många möjligheter och många olika rundor. Bra med grusvägar med backar i och så. Det är jättemysigt! :)
Hur är det med Milton? Kan du inte skriva lite mer om honom?:D
Hur är det med Milton? Kan du inte skriva lite mer om honom?:D
Svar: Det är bara bra med lille Milton! Anledningen att jag inte skrivit så mycket om honom är för att det inte händer så oerhört mycket, eller jo det gör det men vi gör inte så mycket med honom. Men han har verkligen blivit en egen individ nu och skaffat sig en egen personlighet vilket han inte hade innan. Han har börjat bli riktigt kaxig nu alltså, tror att han är kungen i gänget liksom, haha! Han leker med de stora grabbarna nu! Han vill göra allt som alla andra gör, "kan själv" - typ. Klipsk liten ponny som går efter eget huvud, lätt att lära sig nya saker. Nu når han över boxdörren, han blev verkad av hovslagare sist så nu känner han sig stor! ;) Dessutom har han blivit så otroligt lik sin pappa!
fast morsan vill ändå ha lite koll på sin son <3
Bilderna är ifrån igår!
Gråter av lycka.
Jag sitter här, lyssnar på "All this way" av Robin Stjernberg och riktigt tjuter av lycka. Allt på grund av en varelse på den här jorden som ligger mig så varmt om hjärtat som det bara går. Min Paddington... vilken resa vi har gjort tillsammans, det är helt sinnes. Han ÄR speciell, kan nog aldrig beskriva i ord vad det är som gör han så speciell, man måste känna honom för att kunna förstå. Hela min familj är fast vid honom och jag släpper aldrig taget om min drömponny.
Det är bara så mycket känslor i mitt huvud just nu. Padde är och förblir det bästa jag har. Ska leva för honom tills dagen mitt hjärta inte orkar slå mer. Ska alltid kämpa för att han ska må bra. Ska alltid kämpa för hans livsglädje. Han har fått mig att kämpa mot det jobbiga och jag kommer alltid vara så otroligt tacksam för att jag hittade han av alla miljarder där ute. Mitt liv hade utan tvekan inte varit så bra som det är nu om inte han varit i mitt liv.
Ingen kommer någonsin förstå vad den här ponnyn betyder för mig och vilken betydelse han har i mitt liv.
Jag älskar honom så mycket att jag nu sitter och gråter av just den anledningen, att jag älskar honom något otroligt. Nu ska jag gå och lägga mig, med Paddes och min låt i hörlurarna och sen ska jag somna lyckligt ♥
Älskade ponnyn, du sätter verkligen guldkant på min annars så trista vardag. Tack för alla gånger du lyser upp mitt liv och ger mig den energi jag behöver för att klara av mina dagar. Jag hoppas verkligen du förstår att vad som än händer så kommer du alltid hitta tryggheten och kärleken i mig.
Happy-surprice-pris
"Equus Cabella delar ut “Happy Surprice-pris” till ett eller flera ekipage under dagen som visar särskilt gott Horsemanship & Sportmanship i form av god inverkansridning, trevligt uppträdande eller något annat trevligt att premiera!"
Inför varje tävling har jag ett mål, ett mål som gäller för alla tävlingar jag åker på vare sig det är lokal/regional/nationellt så har jag alltid detta mål. Att ha roligt! I somras blev många chockade när jag gång på gång skrev att Padde och jag blev uteslutna men att jag fortsatte vara glad rakt igenom. Jag är sån människa, jag vill leta efter allt som går bra istället för att gräva ner mig i det som var mindre bra. Står det utesluten på pappret men känslan fanns där både hos Padde och mig, så åker jag ifrån tävlingen och är NÖJD. Padde är ändå samma Padde, med eller utan prestationer och jag älskar honom fyra varv runt jorden och tillbaka oavsett. Skulle aldrig byta ut honom mot någon SM ponny i världen om jag så fick chansen. Tävlingar för oss är en rolig grej som vi gör tillsammans. Vi får tillbringa en hel dag tillsammans, komma ifrån gården och hoppa bana på ett annat ställe vilket är galet kul. Jag tillbringar gärna min dag tillsammans med min andra hälft och gör det som vi tycker är så vansinnigt roligt, nämligen att hoppa. Efter varje runda så slänger jag mig runt Paddes hals, i REN och SANN glädje för det är just det han sprider till mig, glädje och lycka.
Sen såklart är det kul att komma på ärevarv, känna känslan att man är ett med hästen just där och då och att man faktiskt har lyckats tillsammans. DETTA står jag för något så stenhårt och kommer göra tills mitt hjärta slutar slå.
Idag fanns det tydligen ett pris, som jag inte alls visste vad det var för någonting, som man kunde vinna. Efter min runda, mitt uppe i all lycka så ropar domaren ut att:
"Även hur det än går för dig i klassen Elin så har jag utsett dig som vinnare av happy-surprice-priset. För det är ju såhär att Elin är alltid lika glad, det spelar ingen roll om det går åt pipsvängen med sin ponny. Idag är hon extra glad för att det gick bra, stort grattis"
Glädjetårar fyllde ögonen. Att få detta uppropat i högtalarna inför alla ryttare och föräldrar på läktaren, kändes mäktigt. En placering kan vem som helst "få" men ett sånt här pris, betyder något otroligt mycket för mig. Sen efter detta så kom två stycken fram och sa att de håller med domaren, att jag sprider glädje runt omkring mig och att jag var så värd priset. Att jag visar ett beundransvärt horse&sportsmanship på tävlingar. TACK alla ni för att ni uppfattar mig som den jag vill framstå som. Ni förstår nog inte vad glad jag blir av det här! ♥
Filmen kommer upp så fort jag kan, där kommer ni även att höra när jag tar emot detta pris.Jag har nog tittat på den ett tiotal gånger redan, ryser exakt lika mycket varje gång. Älskar min Paddington högt över alla moln på himmelen.
En dag värd att minnas
Jag är så glad att jag knappt kan skriva, vill skriva ut så mycket men måste ta tag i mig själv nu försöka skriva ut någonting bra. Detta måste vara den absolut bästa tävlingsdagen i mitt liv...
Dagen började lite i katastrof, lite kaosartad sådär. Vi fick bråttom hemifrån då jag kollade equipe och såg att de var på kategori C i klassen innan mig och det var bara några enstaka i kategori D. Åkte några kilometer sen kom jag på att jag glömt passet, så var tvungen att vända och fick ännu mer panik. Sen när vi äntligen kom fram så var vi i god tid, kom precis lagom till att klassen innan min slutade och de höll på att bygga om banan. Gick banan som var ganska knixig ändå för att vara på den här nivån men den var bra.
Tog ut Padde i lagom tid idag, inte för länge och inte för kort tid. Värmde upp och Padde såg ut som en skogsmulleponny (no offense mot någon) men lite gulligt att se ut som en stor björn på tävlingsplatsen, haha! Ska klippa honom vilken dag som helst. Han var fin men lite motsträvig på framridningen, lite för PÅ och jag trodde att det skulle gå åt pipsvängen vilket det verkligen inte gjorde. På framhoppningen så var han klockren! Kan inte säga mer än så...
Sen in på banan då. Fick lite coachning av min mamma då hon visste att ingen dubbelnollat i min kategori så jag valde att ta det lugnt och satsa på en nolla. Kan inte ens beskriva känslan på min superponny idag... han var så klockren, hoppade av långt ifrån och kom tillbaka och verkligen LYSSNADE på mina hjälper. Han brukar aldrig annars vänta ut mig utan han brukar gå efter eget huvud men inte idag. Vi har inte gått till omhoppning sen någon gång innan sommaren... så skönt att det släppte! Han hoppade upp sig jättebra och genom hela kroppen. Den här rundan kommer jag minnas hur länge som helst!
Dubbelnollade och kom tvåa till slut efter min duktiga klubbkompis Mikaela. Så nöjd!
Vann även ett annat pris som slår alla pris i världen.. mer om det i enskilt inlägg!!
Ska försöka mig på att lägga upp bilder med om vi har tur så kanske filmklipp kommer upp också!
Stolt syster!
Hej på er!
Detta är Elins syster Ida som skriver.
Ville bara säga att jag är sjukt stolt över Elin och Paddington idag.
Det gick otroligt bra idag på hopptävlingen!
Dom kom ju tvåa och sen fick Elin ett pris för att hon är alltid så glad, hur det än går på tävlingarna.
Kan inget annat än att hålla med!
Vill inte säga så mycket mer, tror att Elin vill berätta mer hur det gick ;)
Puss & Kram /Ida
Att kunna tygla sina känslor
Det finns många regler i ridsportens värld som till exempel att man måste ha grönt kort innan man får tävla. Där får man lära sig om hur man ska förhålla sig på en tävlingsplats, vad man får respektive vad man inte får göra. Jag anser att det är jättebra att man måste gå den här kursen innan man är tävlingsklar men det finns en annan kurs som jag skulle vilja införa, nämligen en mental kurs. Den gröna kursen innefattar vad man fysiskt får/inte får göra men det är ingen mentalitets kurs, där man får lära sig HUR man ska agera vid olika tillfällen. Den psykiska biten har jag märkt är jätteviktigt för att prestera och även när man inte lyckas prestera.
Det är många som kan reglerna på en tävlingsplats, att man måste följa högerregeln, att man måste ha röd rosett i svansen om de kickar, att man blir utesluten om man stannat 2/3 gånger osv. Men efter banan, när man gjort en skitritt och världen känns som en stor besvikelse. Man är besviken på sig själv, man är besviken på allt runt omkring och det är här jag har sett så många skräckexempel där ryttarna faktiskt, i ren ilska och besvikelse, slår sina hästar. Ponnyryttarna går iväg där de tror att ingen ser dem och antingen drar hästen i munnen eller sporrar dem för att de ska "förstå" att de gjort "fel". Jag mår så illa och tar så illa vid mig när jag ser sånt här att jag nästan skulle vilja utbilda mig till överdomare och hålla koll så ingen gör sånt här. För vem skulle lyssna på mig, lilla Elin från no where, om jag skulle gå fram och fråga vad fan de höll på med? Jag tror såklart inte att man vill slå sin ponny men när känslorna tar över så antar jag att man inte kan tygla sig själv och då inträffar dessa situationer.
För att minska antal ryttare som gör sånt här så skulle jag vilja ha en kurs där man som ponnyryttare får lära sig vett och etikett på den psykiska delen. Där man tar upp olika lägen/situationer som man kan hamna i. Till exempel om man är med i en laghoppning och är sista man ut, man måste nolla för lagets skull, sen faller en bom på banan och besvikelsen tar över. Eller om man kvalar in till tex, ungponnySM, SM eller annat man måste kvala in till, så misslyckas man, då måste man veta HUR man ska kunna hantera den situationen. Visst är det tillåtet att bli besviken på sig själv och över hela situationen, det är jag människa nog till att förstå. Men när det går över till att man slår sin ponny eller gör den illa på något sätt, då är det något som gått riktigt fel. En ponny är trots allt inget tävlingsmaterial, det är ett levande djur som också har vilja och känslor. När man glömmer bort det, då är det dags att fundera på om man verkligen ska tävla mer.
Jag skulle vilja se en sån här kurs faktiskt, där man gemensamt sitter 3-4 ryttare i en grupp och får såna här situationer till sig. Så man kan diskutera om hur man skulle göra om man själv befann sig i den situationen. Jag tror faktiskt att det skulle bidra till en bättre tävlingsmiljö för både hästarnas och ryttarnas skull.
Tycker ni att jag är helt ute och cyklar eller är det någon av er som håller med?
Här ser jag faktiskt mig som en förebild, jag är ändå väldigt duktig på att hålla mina känslor för mig själv. Som i somras när allt gick käpprätt åt skogen på ett meeting. Utesluten i ALLA klasserna under helgen men ändå gick jag ut från banan klappandes på min ponny. Jag älskar honom och skulle aldrig någonsin få för mig att slå honom. Om jag blir besviken så rider jag ifrån tävlingsplatsen och släpper tyglarna. Funderar på VAD som gick fel och sen klappar jag Padde och rider tillbaka igen...
Snart beger vi oss
... mot tävling! Ska ut och ge Padde lite frukost snart, sen fixa iordning honom och putsa lite på utrustningen. Sen rullar bilen mot Udden för en klass, LC+5. Är taggad och det tror vet jag att Padde också är. Han har gått så otroligt fint i veckan så kan inte förvänta mig annat än en kanonrunda. Första inomhustävlingen också för denna höst, tycker faktiskt att det är ganska så mysigt. Idag ligger fokus på att ha roligt, precis som vanligt - sen får resultatet gärna hålla en bra nivå också. Let´s do this!
När jag ändå pratar lite om tävlingar och sånt.. Jag funderar på att åka till Tingsryd nästnästa helg faktiskt och hoppa två dagar. Skulle vara otroligt kul men ska se om jag kan göra det, ska höra lite med mamma vad hon tycker och så. Älskar att hoppa i Tingsryd, jättebra förutsättningar för att det ska gå bra. Får fundera vidare på det här..
Skulle så gärna vilja komma ut på en tävling där de har LB+5 också innan året är slut, men vi får helt enkelt se. Det ligger många tävlingar ute nu, så man kan faktiskt välja vart man vill åka. Tummen upp!
Allt och ingenting...
Bloggen... som alltid varit en del av mig och som jag älskar att klicka upp varje dag. Min egna sida där ni är involverade, mina goa läsare. Kommentarer ramlar in titt som tätt vilket gör mig mycket motiverad att skriva här, här på min sida. För visst är det så att bloggen inte enbart är till för mig, då hade jag lika gärna kunnat vässa pennan och ta fram en dagbok och skriva där. Och det är just på den här biten jag känner att det går väldigt segt och stilla.
Jag vill kunna skriva inspirerande, bra och långa åsiktsinlägg. Förmedla en stark känsla ut till er genom mina ord. Få er att tänka annorlunda kring saker och ting samt få ett "aha" moment. Vet inte hur många gånger jag tagit upp ett nytt inlägg, skrivit två rader och sen raderat det. Det står verkligen stilla i hjärnkontoret och bloggen känns bara allmänt jättetråkig för er läsare vilket drar ner på bloggen och mig själv som person. Jag älskar bloggvärlden och vill vara kvar i den men just nu känns allt bara så kasst, värdelöst på något sätt. Just nu blir det bara mobilinlägg, korta och tråkiga att läsa.
För att komma igång igen så ska jag be en vän lite snällt om den kan hjälpa mig med en ny design så jag kanske får tillbaka lite bloggsug igen. Tror även att mycket av bloggsuget som försvunnit har med att jag inte har någon bra kamera att fota saker med till bloggen. Det tycker jag är tråkigt och säkerligen ni också. Min lillasyster har ju en systemkamera men hon har ju flyttat och mina vänner fotar bara mig på tävlingar. Så småningom ska jag skaffa en till mig själv också! Men tills dess får ni stå ut, likaså jag.
Ska vara ärlig och säga att kommentarer gör väldigt mycket, det peppar något enormt. Jag är jättetacksam för varje ord ni väljer att skriva till mig! Tack vare min egna sida, min blogg, så har jag träffat underbara personer och det är jag riktigt glad för. You make my day, everyday
Om ni vill hjälpa mig att komma igång igen så ställ gärna frågor i detta inlägget så kommer mina ärliga svar ut i text så fort jag kan. Älskar att svara på frågor och jag kommer motivera dem så mycket jag kan. Går bra med this/that också. Sen är det ett stort + om ni vill skriva med vad ni tycker borde bli bättre på bloggen, vad ni tycker om att läsa osv. Det skulle lätta upp något enormt.
Mvh Elin & Paddington
Förlust..
Fick stryk med 5-4, något så fruktansvärt orättvist och tråkigt. Har tröstätit lite nu på äckeldonken och är hemma runt 10 om allt vill sig väl.
I'm alive
På väg till Ingelstad för innebandymatch, blev ju ännu en gång uttagen till division 2 laget! Ska inte göra de besvikna, nu kör vi :)
Hör av mig efter matchen för nu måste jag tagga vidare med musik och koncentrera mig.
Nu tar jag helg!
Så skönt att slippa jobba i helgen. Istället förr jobb så ersätts den med mys med pojkvän, innebandymatch och hopptävling! Perfect kombination.
Är på väg nu till stationen för att plocka upp älskling. Kanske slänger in ett inlägg senare! Hoppas ni får en grym helg goingar! :)
05:43
Förstår inte att jag är uppe än och ännu mindre förstår jag att jag vaknade 04:30 och gick upp. Sitter nu på stationen och väntar på bussen som går 06:12 för att vara exakt.
Men idag är det fredag och min sista arbetsdag för den här veckan. Efter jobbet så kommer min saknade pojkvän och möter upp mig vid stationen så åker vi hem till mig, bästa starten på en bra helg! Padde ska givetvis ridas också.
Såhär glad var Padde igår i hagen när jag skulle ta in honom. Det är så härligt att se han vara så nöjd med sitt liv och sina kompisar i hagen. Det är verkligen en fröjd för min själ och mitt hjärta. Bästa hjärteponnyn, förtjänar allt bra här i världen <3
Hoppträning på hemmaplan
Idag är det torsdag och i vanliga fall betyder det hoppträning för tränare i Bätteropp men idag var fallet inte så. Slutade tidigt idag från skolan och mamma hämtade mig. Eftersom jag inte kunde träna innebandy i tisdags så var jag tvungen att göra det idag för att ha chans att spela div 2 på lördag, vilket jag blev uttagen till - så kul!!
Anyway, let´s talk about my Päddington... Ställde upp ett kryss, ett räcke och en oxer. Räcket och oxern stod 5 meter ut ifrån mitten av ridbanan och räcket åt det andra hållet, så det blir diagonalt. I mitten av dessa hinder blir det då en öppning som är i mitten av ridbanan och framför detta så ställde jag ett kryss. Alltså kunde jag välja att hoppa krysset och rida rätt fram eller att hoppa krysset och ta oxern eller räcket osv. Den här övningen är bra för Paddington då han gärna vill sticka mellan och efter hinder, i den här övningen så hade han ingen aning om vilket hinder han skulle hoppa och blev då tvungen att lyssna på mig där uppe - kanon!
Hindrena låg på 1m - 1,05m och detta rullade vi över utan svårigheter. Redan från start så hoppade Padde med hela ryggen, han bara flöt över hinderna. Ibland kom han för stort men han valde att hoppa ändå, DET har inte hänt sen vi kraschade rätt in i en trippelbarr på en tävling förra året. Han har fasat lite för att hoppa långt ifrån sen dess men nu verkar det inte vara några konstigheter, så skönt! Han hoppar dessutom jäkligt bra när han får hoppa av lite längre. Jag är jättenöjd över hinderna men inte emellan då han blev springig och dragig emellanåt men det gick bättre och bättre. När hästar blir trötta så brukar de vanligtvis bli slöare men Padde är tvärtom, när han blir "trött" så springer han bara ännu mer och så. Så i slutet så gick han ganska snabbt men inte så jag inte kunde kontrollera honom. Han tyckte att det var så kul!! Det är ju det viktigaste...
Nu laddar vi om inför söndagens klass som är en LC+5 bed A:0/A:0 - tagga!!
Klockan stod på 06:00...
...och jag kom upp lite efter 07:00, tror jag är släkt med törnrosa! Måste vara så för det förklarar en hel del i så fall, haha! Som tex att jag gick och la mig igår efter Bonde Söker Fru, det vill säga straxt efter 9 på kvällen. Somnade med en gång och var fortfarande lika trött idag på morgonen, det ÄR ett mysterium.
Annars har dagen rullat på bra måste jag säga. Skola till halv 1, sen hem och hoppträna Padde på hemmaplan för att sedan åka buss till träningen i Oskarshamn. Buss hem, övningskört från köpingen och hem. Duschat, käkat mat och nu sitter jag här med en stor mugg rykande té.
I skolan hade vi specialidrott, ett riktigt fyspass för hela kroppen. Skulle jobba två och två, fick vara med min lärare då vi var lika "stora" haha. Det var kul och jag tog i fullt ut under hela träningen. Jag märker jättestor skillnad nu än bara för några veckor sedan med min kropp, den har blivit mycket starkare/fastare och jag älskar det. Min tränare/lärare i skolan såg detta idag och berömde mig jättemycket "Du måste verkligen ha tränat mycket för du är mycket starkare nu än bara för några veckor sedan" - SÅ kul att andra också märker detta och faktiskt säger det. Det puschar mig ännu mera framåt, att fortsätta kämpa.
Jag känner mig vältränad, det gör jag verkligen och det ska jag tala om, var länge sedan. Efter alla jobbiga (läs fruktansvärda) innebandyträningar där jag ibland gråtit efteråt för jag känt mig så svag, så har det givit resultat och idag orkade jag hela träningen utan några som helst problem. I´m fit for fight.
Idag har jag alltså, hopptränat Padde, fystränat 1,5 timme och tränat 2 timmar innebandy. Det är så gutt!
Bland de bästa som finns!!
Godmorgon!
Kan inte ens beskriva hur trött jag är idag, vet knappt om jag liksom lever. Jobbade halv 3 till halv 10 igår, ingen rast och ingen ro. Tog in lite för mycket information kanske men sen fick jag sticka lite folk, ta blodtryck, blodsocker och andra kontroller. Nu ska jag bara försöka hitta där inne vilket absolut inte är en lätt uppgift.
Kom hem vid 11 tiden igår och somnade bums efter jag käkat lite. Klockan stod på halv 6 och jag ville bara dra täcket över huvudet och sova vidare. Tror inte jag är vaken än om jag ska vara ärlig... Men ska försöka överleva dagen ändå, på något sätt.
Slutar vid 16:00 och är väl hemma vid cirka 5 tiden. Padde ska ridas och sen ska jag slappa järnet!!
Trötta morgonkramar från mig ❤
Hjärtskärande resa..
På väg mot praktiken nu, får känna på ett liv som pendlare. Min älskling bor i Oskarshamn, där jag har praktiken och det gör så fruktansvärt ont att veta att han bara är några km bort och jag inte kan träffa honom.. DET borde vara förbjudet... :(
Anyway, önska mig lycka till på praktiken! :)
Rider i köpingen!
Långt ridpass på Paddis! Rider runt lite i stan. Hälsat på mormor och lite så. Alla glor som om de aldrig sett en häst förr but I dont care, I love it! ;)
❤
Dip-dye?
18:25
... och NU kliver jag upp ur sängen. Bra jobbat Elin!
Nu blir det stallet, min älskade Paddington ska få testa sina nya täcken och lite annat smått och gott! <3
10 saker ni inte visste om mig
* Jag har varit fruktansvärt mörkrädd som mindre. Vi bodde mitt emot min mormor när jag var liten, var bara en häck emellan som man antingen var tvungen att gå förbi eller igenom. När jag skulle gå dit och det börjat skymma så fick jag massa läskiga bilder i huvudet från filmer jag sett och så trodde jag alltid att den onda fén i törnrosa skulle dyka upp och förhäxa mig.
* På tal om när man var mindre... när jag var liten (gick väl i 3:an?) så hade vi "roliga timmen" sista timmen på fredagar i skolan. En gång hade en klasskompis med sig en film som jag tyckte var otroligt läskig men vågade inte säga något. Den natten sov jag tillsammans med mamma!
* Jag är kär!
* Jag har spräckt huvudet och har nu 12 stygn från pannan och upp i huvudet. Har även opererat min blindtarm som var brusten, åkte på en bukhinneinflammation på samma gång och var nära på att dö då sjukhuset inte ansåg detta som ett problem när mamma ringde och förklarade min situation.
* Innan visste jag vad jag ville bli och jobba med i framtiden men nu är jag inte alls säker på någonting. Det börjar bli skrämmande.
* Min första blogg hette ellllin.blogg.se och den startade jag upp när jag tog hem Paddington. Mådde riktigt dåligt under den tiden, nu när jag tittar tillbaka så uppskattar jag mitt liv ännu mer då jag är medveten om vilken tuff period jag hade där.
* Jag har aldrig flugit flygplan vilket är något som jag verkligen vill göra fast jag är lite rädd för det. Dock har jag bilat ner till Kroatien genom Tyskland, Österrike och Slovenien.
* När jag var mindre så provade jag på att gå på friidrottsskola. Sista dagen hade vi tävling och jag vann kulstötningen, stötte så långt att jag blev smålandsmästare för flickor födda 94. Tror faktiskt att jag fortfarande har kvar det rekordet för 12 åringar, lite tufft ändå.
* När jag gick i högstadiet var jag en otroligt osäker människa. Ena dagen var jag glad, andra dagen arg, tredje dagen ledsen osv. Jag hatade allt som hade med mig själv att göra, levde i en mörk värld och om jag fick ångra någonting i mitt liv idag så skulle jag vilja leva om eller rättare sagt, göra om högstadiet av den anledningen att jag skulle vilja kunna se tillbaka på dessa år som roliga, vilket jag inte kan göra nu.
* Musik är en del av mitt liv, skulle aldrig kunna gå en hel dag utan att få lyssna på musik. Har alltid med mig mina hörlurar vart jag än ska. Det gör livet så mycket roligare, speciellt låtar som man kan relatera till just där och då. Mamma sa häromdagen till mig att "Köp en sån där docka som du kan sätta iphonen i som du har på ditt rum så slipper du alltid ha pluggarna i öronen". Hehe ja, bäst att göra det innan de växer fast där kanske....
When I lost hope, you were there to remind me..this is the start
We were strangers, startin out on a journey
Never dreamin' what we'd have to go through
Now here we are, and Im suddenly standin'
At the beginning with you
Never dreamin' what we'd have to go through
Now here we are, and Im suddenly standin'
At the beginning with you
En helt vanlig hästannons, en ovanlig ponny och en drömmande Elin. Det var faktiskt så den här resan började. Dagarna långa sökte jag på hästnet efter en ponny som kanske skulle kunna passa mig och de kriterier som jag satt upp för min nyblivna stjärna. Min nya stjärna skulle ha en bra inställning till hoppning, den skulle vara pigg och suga tag i hinder, den skulle vara maxad och den skulle inte kosta en förmögenhet. En dag kom jag hem från skolan, hängde av mig mina saker på mitt rum och gick ut till köket då mamma ropade på mig. Hon visade mig den här videon nedan och sen var jag fast, på riktigt.
Han var det finaste jag sett i ponnysammanhang och jag skulle kunna dö för att bara få sitta på hans rygg. Jag tjatade varje minut på mamma att hon var tvungen att maila dem, till slut mailade hon iväg information om oss, hur vi bodde och vad vi sökte. När jag kom hem från skolan så kunde jag sitta i timmar och bara titta på den här videon. Sökte upp bilder på min drömponny och jag drömde mig bort. Jag trodde aldrig, inte ens i mina vildaste drömmar, att jag skulle få komma och provrida honom då jag inte trodde att jag var tillräckligt duktig. Vi fick svar tillbaka där de poängterade väldigt tydligt att "Han är absolut ingen nybörjar häst, han är väldigt stark och kräver sin ryttare men om ni fortfarande är intresserade så är ni välkomna att provrida". Hjärtat hoppade över några slag och jag hoppade runt i hela huset. JAG SKULLE FÅ PROVRIDA HAN SOM JAG SÅ LÄNGE DRÖMT OM.
...men det fanns ett problem. Det var inte bara jag som var spekulant på den här otroliga ponnyn. Det var en som provridit honom innan mig som var fast vid honom också. Den här tjejen valde mellan två hästar där Padde var ett alternativ. Dagarna efter jag fått reda på detta var så otroligt långa. Jag gick med en klump i magen och efter alla mina år som var präglade av otur så hade jag nästan givit upp hoppet om den här ponnyn, trodde att det var för bra för att vara sant liksom. Men sen kom beskedet och hoppet levde vidare, den tjejen valde den andra ponnyn och jag kunde pusta ut igen.
Vi åkte ner till Hässleholm där han bodde och jag bytte om till ridkläder. Vi pratade en stund med ägarna till honom om hur han var och lite allmän information. Jag tittade mest runt omkring mig, om jag kunde se honom haha. Sen fick jag grimman och grimskaftet, så gick vi till hagen han stod i som var en bit bort. När jag kom ut i hagen så var det många hästar där och jag kunde inte urskilja vem han var. Sen kom en häst fram till mig, det var såklart han. Första mötet med hans ögon var så fängslande att jag redan då visste att, det där är min ponny. Mitt hjärta hoppade över några slag i den sekunden och mina lungor fylldes av kärlek. Jag tror starkt på "kärlek vid första ögonkastet". Tog på honom grimman och gick tillbaka med hans dåvarande ägare.
Mamma smygfotade oss, detta är alltså den absolut första bilden på mig och Paddington. Mitt i den sekunden som bilden är tagen i så var mitt leende upp över öronen och min tanke var "hjälp, vad stor han är".
Pratade lite med dessa trevliga ägare till honom en stund efteråt. Ronja ville att jag skulle komma ner en gång till och provrida honom då han är väldigt speciell och hon ville se så att det verkligen fungerade. Vi planerade in en hel helg där jag själv skulle ta tåget ner och rida honom flera gånger. Första dagen (fredagen) så satte jag mig upp från början med Ronja som instruktör från marken. Hittade fler och fler knappar på honom här och det gick iaf lite bättre än första gången. Dagen efter (lördag) så red vi ut, jag på Padde och Ronja på en annan. Kommer ihåg att vi var tvungen att sätta på Padde inspänningstyglar för att han inte skulle dra iväg med mig. Det gick jättebra och när vi kom till en backe så valde jag att gasa på honom ganska mycket, superhärligt! När Ronja kom ifatt oss så frågade hon ganska chockat om det var jag eller Padde som drog iväg så mycket? Jag svarade väldigt nöjd att det var jag, haha! Hon bara log åt mig och sen skrittade vi hem till dem igen. På kvällen så longerade vi Padde då hon ville visa hur duktig han var på det. Sista dagen (söndag) så fick jag hoppa honom, vi började med ett räcke som successivt höjdes och tillslut blev en oxer. Ronja frågade mig om jag var höjdrädd vilket jag såklart inte var, då höjde hon oxern till 110 cm vilket vi flög över, som om vi inte gjort annat. Både Ronja och jag var galet nöjda med detta "resultatet" så där avslutade vi helgen. Innan jag åkte så gick jag in till Paddes box, viskade att jag älskade honom i hans öra och pussade honom hejdå.
Det här skulle bli en underbar start på vår resa men den förvandlades snart till en skräckupplevelse där mitt liv kunde beskrivas som en mardröm..... fortsättning följer...
"godmorgon"
Fytusan vad min kropp måste vara trött alltså. Somnade strax efter halv 11 och vaknade för en halvtimma sen, ungefär. Ligger fortfarande kvar i sängen och är helt död i kroppen. Nu när jag tänker efter så är det kanske inte så konstigt. Åkt 120 mil på två dagar, fart och flängt i en megastor affär, spelat två innebandymatcher och sovit 9 timmar sammanlagt på dessa två dagar.
Nu är det faktiskt okej att vara trött. Kroppen måste få vila nu ordentligt så jag inte blir mer utmattad. Efter matchen i fredags så hade jag jätteont i vadmuskeln så min tränare smörjde in tigerbalsam där och förklarade att det var en liten blödning som jag dratt på mig men jag spelade matchen ändå. Efter matchen hade jag så ont så jag knappt kunde andas men nu är det bra igen. Sen upptäcke jag att min hand var större på ett ställe än den andra, har ett fint men stort blåmärke där och det är fortfarande svullet. Träningsvärk i magen och så vidare, idag måste jag vila upp mig.
Dock ska ju båda hästarna trimmas men tar det ikväll någon gång. Innan det ska jag nog börja möblera/sätta upp nya saker i mitt rum. Men nu ska jag vila vidare!
Kramis ❤
